Angola idag

Rätten till helgdag

På den internationella kvinnodagen reser jag från Úige i norra Angola till Luanda i bil. På vägen som slingrar sig längs med det djungelbeklädda landskapet vandrar kvinnor med stora travar ved på huvudet. I de små byarna vi passerar säljer kvinnor frukt och grönsaker. På eftermiddagen förbereder flickorna funje inför kvällsmålet utanför huset.

Den internationella kvinnodagen är en nationell helgdag i Angola. Mars månad kallas för ”mes da mulher”, kvinnans månad. Men vad innebär det i praktiken, i verkligheten? Som kvinna i Angola förväntas du ta hand om hem och familj. Dessutom ska du arbeta på fältet och bidra till kassan. Men helst ska du inte ha för stor inkomst för då blir det konkurrens om makt och medel. Du ska acceptera att din man har flera älskarinnor men om du själv tar en älskare blir du utkastad ur hem och socialt samspel. Du ska föda barn. Om du har tur har du ett jobb som följer landets lagar och ger dig tre månaders föräldraledighet men troligtvis tillhör du majoriteten av de angolanska kvinnorna som jobbar på fältet för din familjs direkta överlevnad vilket i sin tur innebär att du tar med dig ditt barn på ryggen och fortsätter ditt dagliga arbete.

Igår var en nationell helgdag men majoriteten av Angolas kvinnor är inte lediga från arbete. De fortsätter att jobba, bära, utbilda, uppfostra. Under mina resor i Angola är det oftast kvinnor jag ser: de som bär mest men som får minst.

/Erika

Bortkopplad

Efter flytten till Benguela upplever jag mer än någonsin att jag faktiskt lever i ett land i utveckling. Som jag skrivit tidigare händer det saker här hela tiden och stadens storlek bidrar förmodligen till att utvecklingen syns på ett annat sätt än i Luanda. Provinslivet erbjuder också ett annat lugn, mindre trafik, möjlighet att promenera och spontanitet.

Här i Benguela upplever jag dock att jag tvingas in i informationsskugga. Det är svårt att få tag på en dagstidning och internetuppkopplingen är nästintill icke-existerande. Ofta är mobiltäckningen dålig. Det bidrar i sin tur att jag plötsligt känner mig längre bort. Både i en internationell och nationell kontext. Längre bort från familj och vänner i Sverige (och övriga världen). Längre bort från livet i Luanda där jag var konstant uppkopplad med flera parallella verkligheter.

I Benguela måste jag lära mig att leva i stunden och det om något är nog en bra lärdom för en rastlös, informationstörstande vagabond som jag.

/Erika – tillfälligt uppkopplad

Flytt

Jag har flyttat till Benguela. Hela Afrikagruppernas kontor och mitt boende ligger numera fem minuters promenad från havet. Själva flyttlasset gick redan innan jul men det är först nu jag blivit helt installerad här och fått ordning på alla möbler, prylar, böcker, saker. Gömda skatter från mina föregångare som legat och dammat i lådor under några år har nu blivit uppackade. Kassettband med Alfa Blondie och Sting. En fin blå gitarr. Jag har fyllt en hel bokhylla med svenska pocketböcker.

I Benguela har livet en annan rytm i jämförelse med hetsiga Luanda. Här kan man bestämma träff med någon och inom loppet av 10 minuter vara där. Spontanitet. Det är fint. Här finns det även gott om vatten. Dessvärre är elförsörjningen desto sämre och jag har haft stora problem med kommunikation via telefon och Internet. Bastuvärmen bidrar dessutom till att effektiviteten efter lunchtid dramatiskt sjunker. Jag som älskar sovmorgon har nu börjat hajja grejjen med att gå upp i ottan för att njuta av svalka och därmed effektivitet. Det är även svårt att få tag på dagstidning. När jag bad en vän köpa en tidning till mig häromdagen fick jag en som var tre dagar gammal. Mycket av makten och informationen är centrerat till huvudstaden. Detta kommer jag förmodligen får lära mig mer om.

Varje gång jag kommer tillbaka till Benguela verkar staden renare, ha bättre gator och vara mer välorganiserad. Vissa hävdar att det bara är så på grund av fotbollsmästerskapet som även tar sin plats här. Vi får se hur det blir efter söndag när det är över och alla internationella gäster åkt härifrån. Vi får även se hur det blir med regeringens handling mot skyldiga för Cabinda-attacken.

Jag har gått på några matcher här i Benguela och såg Etiopen totalkrossa Algeriet igår med 4-0 i semifinalen. På söndag ska jag gå på finalmatchen i Luanda mellan Etiopien och Ghana. Strax ska jag således återförenas med min saknade vän som trots sin kaotiska sida har något alldeles extra som jag inte kommer att hitta någon annanstans. Även om jag är övertygad om att jag kommer att trivas i Benguela så känns det tryggt att veta att jag nu och då kommer, och kan, komma tillbaka till Luanda.

Anledningen till att jag åker till Luanda denna gång är att jag ska till Moçambique på måndag i 10 dagar för att besöka Afrikagruppernas kontor och mina kollegor på plats i Maputo. Tillsammans ska vi bemästra konsten att påvisa vilken genomslagskraft projekten i våra samarbetsländer har.

Om två veckor är jag tillbaka i Benguela och då ska det bli intressant att se vad som hunnits förändras till dess! CAN må vara över men då nalkas Carnaval!

Até já!

/Erika
som i publicerandets stund väntar på det försenade flyget till Luanda och med eufori konstaterar att det finns internetuppkoppling på flygplasten i Benguela! Jag är dessutom omgiven av hundratals algeriska supportrar som trots gårdagens förlust tycks vara vid gott mod…

Grundlagsändring förlänger Dos Santos maktinnehav

Igår röstades en ändring av Angolas grundlag fram vilket innebär att presidentposten tillsätts av det ledande partiet. Tidigare hade Angola både parlamentsval och presidentval.

I valet 2008 fick Angolas ledande parti MPLA över 80% av rösterna, vilket innebär att oppositionen är mycket svag. I gårdagens val röstade 186 för av 220 möjliga. Det största oppositionspartiet, UNITA, bojkottade omröstningen.

Efter parlamentsvalet 2008 var det meningen att ett presidentval även skulle äga rum men under 2009 började spekulationer kring en ändring av grundlagen komma fram. Nu är alltså grundlagsändringen genomförd och Angolas president Eduardo Dos Santos 30-åriga innehav av posten förlängs.

Valet var tänkt att genomföras först i mars i år men förmodligen på grund av attacken i Cabinda och den ökade internationella rapporteringen kring Angola valde man att tidigarelägga omröstningen.

När MPLA genomförde sin kongress i december 2009 fick Dos Santos 99% av rösterna. Det var ingen annan som kandiderade för posten.

/Erika

Angolas regering påbörjar brottsprocess mot aktörer i Cabinda-attacken

Under söndagen bekräftade flera nyhetsmedier att två personer som sägs tillhöra den sk FLEC gerillan gripits och att deras ledare som befinner sig i exil i Frankrike uttalats sig om att man redan innan mästerskapet förvarnat om attacker men att Angolas regering ignorerat detta.

Igår presenterade den angolanska regeringen ett protestbrev till ansvariga auktoriteter Frankrike gällande det faktum att de ”ej vidtagit önskvärda åtgärder mot den medborgare som tagit på sig ansvaret för attacken den 8 januari mot Togos grupp, vid gränsen i Cabinda”. Detta skriver idag Journal de Angola. Brevet överlämnades i Luanda till en representant för Frankrikes regering. Angolas utrikesminister framhäver att relationerna mellan de båda länderna är goda och att man därför ”förväntat sig andra handlingar än vad man vidtagit i detta allvarliga attentat”.

Utöver detta i dagens tidning är det fortsatt svårt att få tag på information lokalt. De Angolaner jag talar med tror att regeringen kommer att vidta åtgärder först efter att fotbollsmästerskapet är över. De flesta spekulationer rör sig kring att en militär offensiv i Cabinda kommer genomföras i början februari när fotbollsfesten är över och alla gäster åkt hem.  Ryktet säger att man redan sänt militär till Cabinda och att de spelare, journalister och gäster som befinner sig där lever under konstant beskydd.

Häromdagen träffade jag Erik Niva som är Aftonbladets utsände journalist till Angola för att bevaka CAN. Erik och jag diskuterade relationen mellan fotboll och politik samt möjligheten att se fotboll som en miniatyr av världen. Erik drog paralleller kring hur det oftast är de mer välorganiserade nordafrikanska länderna som vinner stora afrikanska mästerskap och med de oroligheter som utspelar sig i Angola får vi vatten på kvarnen. Vi ska dock vara försiktiga med att dra för stora paralleller. Fotboll är också som livet och världen i stort; en sport där vad som helst kan hända och där stora överraskningar väntar runt hörnet.

/Erika

Läs Eriks artikel om fotboll och Angola här

Lättnad

Den senaste tiden har det enligt många här i Angola varit hetare än vanligt vid denna tidpunkt på året. Utomhustemperaturen tycks ha stigit i takt med fotbollsfebern.

Efter söndagens oavgjorda match mot Mali gick vi alla på nålar inför Palancas Negras nästa chans att ta Angola vidare till slutspel. ”Om det ändå kunde börja regna för att lätta upp trycket i luften”, suckade vi på dagarna i samma andetag som ”om vi bara får vinna nästa match”.

I gårdagens match mot Malawi var det ingen som vågade ta ut vinsten i förskott. Speciellt de sista 10 minuterna av matchen var särskilt spända. Vi skickade sms till varandra med uppmaning att inte ta ut något i förskott och fortsätta heja fram vårt vinnande lag. ”Matchen är bara slut när visslan piper”. När slutsignalen äntligen kom blåstes alla orosmoln bort och Luanda fylldes av tutande bilar och leenden.

Lättnaden är idag fortfarande påtaglig och som en symbolisk handling från ovan började det regna imorse.

/Erika

Läs mer om matchen: aftonbladet

Angola föll på mållinjen i spektakulär inledningsmatch

Det var nästan för bra för att vara sant. Efter en magnifik invigning av de afrikanska fotbollsmästerskapen ackompanjerade av fyrverkerier, dans, historielektion och en tyst minut för offren i attacken mot Togos spelare, lade Angolas landslag, Palancas Negras, in högsta växel och totaldominerade den första halvleken av inledningsmatchen mot Mali.

Mål efter mål, publikens glädje kände inga gränser. Dans och fest, kramas med främlingar. Det var fantastiskt och ingen hade i sin vildaste fantasi vågat hoppas på den jordskredsseger som såg ut att ligga inom synhåll. Malis spelare såg molokna ut och deras supportrar drunknade i havet av rött, gult och svart som är Angolas färger. Rött för blodet som spilldes under kolonialismen, gult för den bördiga jorden och svart för det angolanska folket.

Så plötsligt med bara 10 minuter kvar av matchen var det som om luften gick ur. Vad hände? Slut på ork? Ropa hej före de kommit över bron? Brist på erfarenhet sa vissa efteråt. Mali lyckades uppbåda superkrafter och gjorde det som hade verkat omöjligt: kvitterade från 4-0 i underläge till 4-4. Sista målet sekunderna innan slutsignal. Stadion blev knäpptyst. Overklighetskänsla. Det hade varit för bra för att vara sant.

”Detta är fotboll, vad som helst kan hända”, säger min vän tröstande efteråt. Och idag efter en god natts sömn måste jag ändå hålla med om att det var en spektakulär match som gav en värdig inledning till de afrikanska fotbollsmästerskapet 2010.

En skugga ligger dock kvar över spelen. Kring attentatet i Cabinda är det förhållandevis tyst här i Angola. Information finner jag främst via utländska nyhetsmedier. Igår blev det bekräftat att Togos landslag inte kommer att delta. Fotbollsfesten har fått en avslagen känsla.

Enligt DN hotar gruppen som benämner sig militära grenen av Fronten för Cabindaenklavens befrielse (Flec-PM) att attackerna kommer att fortsätta så länge spelen fortsätter i Cabinda. Idag ska första matchen gå av stapeln på Cabindas nybyggda fotbollsstadium med plats för 20 000 personer. Fortsättning följer.

/Erika

Togos landslagsspelare beskjutna i Angola

Igår kväll blev Togos fotbollslandslag attackerade i närheten av Cabinda, vid gränsövergången mellan Kongo och Angola. På måndag var det tänkt att de skulle spela sin första match mot Ghana i ett av den Afrikanska kontinentens största sportevent, fotbollsmästerskapet CAN, som tar plats i Angola med start imorgon.

Nyheten nådde mig igår kväll vid 19:30 via internationella kanaler. Det dröjde fram till midnatt innan Angolanska medier började rapportera och ett uttalande kring situationen kom fram. Denna morgon har jag ägnat åt att följa diverse nyhetsprogram via tv och webb. Medan de internationella medierna uppdaterar informationen kring attacken visar de angolanska kanalerna tecknad film och såpopera. I reklampausen får vi se vackra bilder från Luanda, Benguela, Lubango och Cabinda där mästerskapen ska ta plats. ”Tudos unidos pelo futebol”, alla samlade kring fotboll, är budskapet som vi blivit smittade av i Angola den senaste tiden.

Angola är i chock. Ingen förväntade sig detta. Många är idag arga och besvikna. CAN 2010 skulle vara det event som sätter Angola på världskartan, visar upp ett land i utveckling med turismpotential och framtidsvisioner. Istället vaknar världen upp idag med nyheter om våld och oroligheter.

Togo överväger i dagsläget att dra sig ur mästerskapen medan CAN kommittén säger att spelen ska fortsätta. Den angolanska regeringen fördömer dåden och utlovar höjd säkerhet.

Enligt Journal de Angola är det guerillagruppen FLEC som ligger bakom dådet. De har under 30 år kämpat för Cabindaregionens självständighet. Cabinda är Angolas rikaste provins, hemort för stora oljefyndigheter och naturrikedomar. Under de fyra månader jag befunnit mig i Angola har jag inte hört något nämnvärt om FLEC eller om oroligheter i regionen. I nuläget är det dock för tidigt att uttala sig om vem/vilka som ligger bakom dådet och vad motiven för detta i så fall skulle vara.

Klart är dock att besvikelsen idag är stor. Kring CAN har det rått stora förberedelser och hela eventet har karakteriserats av glädje, fest och stolthet. Äntligen skulle Angola få vara mitt i rampljuset och visa upp en enad afrikansk kontinent för världen.

Jag tror att spelen kommer fortsätta som planerat. Regeringen kommer försöka reda ut vad som hänt och göra sitt bästa för att lyfta Angola ur detta. Själv har jag biljetter till öppningsmatchen mellan Angola och Mali imorgon. Fortsättning följer.

/Erika

Läs mer: DN, SVD, SKY SPORTS, JOURNAL DE ANGOLA

God Ekologisk Jul

Hela Luanda är full av julgranar i alla dess slag. Den vackraste av dem alla finner vi längs med motorvägen i stadsdelen Samba. Den är gjord av återvunnen plast och är del av ett miljöprojekt som Angolas miljöminister dragit igång.

Alla har hjälpt till att samla plastflaskor för att påminna oss om att julen är här och att den går att fira ekologiskt. Huruvida detta har ett genomslag eller ej återstår att se men varje dag blir vi påminda om dess budskap när vi sitter i trafikstockning och åtminstone har en vacker gran att beskåda!

God Ekologisk Jul önskar Afrikagrupperna i Angola!

/Erika

Allt eller inget

Angolas ledande parti, MPLA, håller under denna vecka sin sjätte kongress. I senaste valet, som gick av stapeln för ett år sedan, vann MPLA med över 80% av rösterna. President Eduardo dos Santos har suttit 30 år på posten, vilket gör att han nu har suttit längst av presidenterna söder om Sahara, sedan Gabons presiedent Omar Bongo dog i somras efter 41 år som landets ledare (källa: SVD papperstidning 2009-09-27).

Av det 30-åriga jubileet gjordes det dock inget väsen här i Angola som har inte haft presidentval sedan 1992. Senaste budet är att det ska genomföras under 2010 men kritiska röster låter oss förstå att det förmodligen inte kommer att inträffa. Dessutom har regeringen satt igång en process för att se över presidentsystemet. Det alternativ som tycks ligga närmast till hands är att följa i Sydafrikas spår, dvs presidenten väljs samtidigt som regeringen. Ett byte till denna modell skulle innebära att nästa val av president kan ske tidigast om tre år.

Idag kan vi läsa i Journal de Angola att José Eduardo Dos Santos under kongressen blev vald att fortsätta leda sitt parti. Han var den ende som ställde upp. Av 1990 röster fick han 99%. Presidenten tackade för förtroendet och uttryckte förvåning. ”Jag hade inte väntat mig mer än 90% av rösterna”, kvoterar Angolas enda dagstidning landets president.

/Erika