Angola idag

I byn jag går omkring i har de nybyggda bostäderna tagit över i antal från de av kriget härjade stenhusen ur vilka träd och blommor börjat växa. Det finns så många rostiga pansarvagnar, bilar, instrument och andra artefakter utspridda överallt att det nästan liknar ett öppet museum eller en installation från någon konststuderande.

Jag vill berätta om ADRA. ADRA står för Accao para Desenvolvimento Rural e Ambiente vilket betyder att de jobbar för landsbygds- och miljömässig utveckling. De är en av Afrikagruppernas partners i Angola och även landets största enskilda organisation. Under en hel vecka har jag varit med ADRA och deras lokala filial i Malanje som ligger i nord-östra delen av landet. Jag har bland annat deltagit på deras fokusvecka kring organisationsutveckling och intern kontroll. Jag är djupt imponerad.

Veckan fokuserade på att göra en tillbakablick på organisationen, varför den startade och hur arbete har utvecklats från dåtid till nutid. I relation till detta gick man igenom pågående projekt: utmaningar, svårigheter, utveckling och förbättring. Alla var delaktiga och hade egna områden som presenterades. Trots intensiv hetta och brist på fläkt eller luftkonditionering genomfördes samtliga dagar från 08:00 till 16:30 med stort engagemang från både föredragshållare och deltagare. Flera gånger tänkte jag tanken, ”tänk om alla enskilda organisationer (och företag också för den delen) i Sverige (och världen) jobbade på det här sättet – så medvetet, närvarande och utvecklande, då skulle vi vara bra mycket effektivare än vad vi är idag”.

Tillsammans med kollegor från ADRA besöker jag byn Quela (som ligger 11 mil från Malanje) och projektet ”Kusanguluka” (som betyder glädje på Kimbundu) vilket Afrikagrupperna stöttat sedan freden 2002. Projektet följer ADRA:s utveckling som organisation då det började som en insats att hjälpa 1386 familjer att flytta tillbaka till Quealdistriktet som totalförstört efter kriget: bostäder, skolor, sjukhus och administrationsbyggnader låg i ruiner och åkrarna var plundrade. Genom projektet kunde samtliga familjer bygga upp nya hus, bruka jorden på nytt och starta uppfödning av djur. Skolor byggdes och ett nytt sjukhus kom på plats.

Allteftersom byn blev mer levande igen och människorna byggde upp en viss levnadsstandard började även ADRA ändra sitt stöd från katastrofhjälp till stöd att bilda egna föreningar för att invånarna skulle kunna organisera sina krafter och tillsammans bygga upp sin tillvaro även i frånvaro av utomstående donationer. Idag är Quela en relativt välmående bygd med bördiga jordar, flertalet skolor, egen kommunadministration och tv-mast. Vägen dit är numera så jämn och behaglig att köra på att till och med den kommunala busstransporten från Malanje hittar dit.

ADRA:s arbete i Quela är idag främst fokuserat på stöd till de 20-tal lokala föreningar som startats samt utbildning av unga aktivister som informerar kring hiv/aids. Andra områden som prioriteras är alfabetisering, micro-krediter och jämställdhet. På väggen på Kusanguluka-projektets kontor sitter två stora papper som uppvisar statistik. Där läser jag bland annat att landyta per familj sedan 2002 till 2007 ökade från 0,5 hektar till 299 hektar samt att antalet getter från 2005 till 2007 ökade från 217 till 780.

När jag pratar med några av hiv/aids-aktivisterna, två 16-åriga killar, passar jag på att fråga dem om deras framtidsdrömmar; vad vill de göra när de pluggat klart, vart vill de bo? ”Jag vill vara här i Quela och jobba för vår orts utveckling”, säger den ena. ”Jag vill att fler ska flytta hit, att Quela ska växa och bli berömt så att folk kan komma hit och se allt det vackra vi har här och alla historiska monument”, säger den andre, klättrar upp på en rostig pansarvagn och ber mig fotografera. När jag frågar om de märker av någon oro för att krig ska blossa upp igen skrattar de och svarar att ”kriget tog slut och det kommer aldrig att komma tillbaka”.

/Erika

P.s. Se filmerna om Kusanguluka här: Kusanguluka (part 1 of 2) och här: Kusanguluka (part 2 of 2)

Bron mellan Lobito och Catumbela i Angolas södra provins Benguela har stått färdig i två månader men eftersom presidenten inte haft tid att inviga den förblir den oanvänd. Bilköerna mellan de två orterna slingrar sig fram i sakta mak över den gamla bron som bara har en körriktning. Flera gånger under mitt besök i regionen kör jag förbi den nya bron som glänser med sin moderna arkitektur och längtar efter att få visa vad den går för. ”Presidenten skulle ha kommit för en månad sedan, det är därför det fortfarande är så städat här för staden rensades på skräp och gatorna sopades rena”, berättar min vän som bor i Lobito. Men presidenten dök aldrig upp och folket väntar ivrigt, om än med bristande tålamod.

Så plötsligt en dag under mitt besök dyker nyheten upp om att presidenten ska inviga bron redan på torsdag. ”Vad synd att det inte är på onsdag eftersom jag ska resa hem på torsdag, hade varit kul att se”, säger jag i förbifarten. ”Om presidenten kommer kan du glömma att åka hem på torsdag för då kommer hela flygplatsen vara stängd och förmodligen vägen över bron också vilket gör att du varken kommer kunna åka bil eller buss”, informerar mig min kollega Januário. ”Dessutom kommer det vara svårt att ta sig någonstans för alla vägar kommer vara avstängda och ingen kommer att arbeta”, fortsätter han.

Eftersom jag har ett viktig möte i Luanda på torsdagen efter lunch beslutar jag och min kollega Georgina oss för att resa redan på onsdagen. Detta komplicerar i sin tur ett projektbesök vi skulle ha genomfört som istället fick kortas ned till förmån för hemresa till Luanda. Vi lyckades åtminstone få tag på biljetter och fick känna oss nöjda med det. Mindre nöjd var jag med det nedkortade provinsbesöket.

På vägen mot flygplatsen lade vi märke till hur man redan hade börjat spärra av delar av vägen och smycka staden med budskap till dess välgörare: ”Välkommen kamrat president”, ”Tillsammans bygger vi landets framtid”, ”Vår president: fredens arkitekt”.

Väl framme på flygplatsen fick vi själva ta reda på att vårt flyg var inställt. Kanske skulle det komma ett annat flyg, kanske inte. Alldeles säkert var i alla fall att flygplasten skulle stänga klockan 17:30 och 24 timmar framåt på grund av presidentens besök. Vi beslutar oss för att köpa biljetter av ett annat flygbolag som sedan några år tillbaka finns med på EU:s svarta lista, allt för att få komma hem. Vid 16-tiden dyker det planet vi skulle ha åkt med upp men vi får inte längre åka med eftersom vi köpt biljetter av ett annat bolag och checkat in med dem. Väntan är lång och tiden tickar allt närmre 17:30.

Plötsligt dyker ett militärplan upp och några stackare som blivit av med tidigare resor får hoppa in i det, en kvinna vägrar. Tillslut ankommer vårt plan och trots att vi köpt de dyraste biljetterna får vi kliva på sist. Klockan 17:28 lyfter vi från marken.

Igår, torsdag, ankom presidenten som planerat och bron är nu invigd. I Journal da Angola kan vi idag beskåda bilder av invigningen på första sidan samt mittuppslaget. Folket kan pusta ut och äntligen köra över sin bro.

/Erika

Den första tanken jag får när jag ankommer till staden Benguela är att den gråter. Slitna fasader och nedgångna hus som aldrig fått underhåll vittnar om ett land som levt i krig i över 30 år. Det är som att staden är i sorg; ledsen över vad den hade kunnat vara och lite för trött för att orka ta tag i det den kan bli. Samma känsla kommer över mig när jag besöker andra mindre städer i södra Angola; Ganda, Babaera, Alto Catumbela. Utanför hus fulla av märken från maskingevär sitter familjer och samtalar. Barnen leker bland de ruiner som även är deras hem. På sidan av vägen står en rostig pansarvagn. Klottret på väggarna beskriver en modern veklighet präglad av internationella influenser: Eminem, Zidane.

Saker och ting förändras men det tar tid. Vägarna förbättras, broar byggs, järnvägen blir längre och längre. Igen. Jag träffar en svensk man som jobbat i Angola med olika byggprojekt i över 18 år. Han berättar om alla broar och vägar som byggdes redan då och som de fick se sprängas om och om igen under kriget. Skam den som ger sig. Angola ska byggas upp.

Jag besöker ett svenk-angolanskt el-projekt I Eltel/ABBs regi som ska förse hela staden Lobito med ström. Det är ett enormt projekt som huserar hundratals personer på ett uppbyggt camp där arbetarna bor i containrar och tält, har egen matbespisning och fri tillgång till sjukvård. Har man tur får man sig till och med en varm dusch eftersom några stycken har varmvattenberedare tillhörande sina IKEA-inredda krypin. Projektet genererar många arbetstillfällen för lokalbefolkningen och varje dag dyker det upp nya förmågor som erbjuder sin kraft till arbetet.

Som av en händelse genom ett annat besök i den närliggande byn Luongo träffar jag Pitra som är ordförande i byns ungdomsförening. En otroligt driven och klok kille vars dröm är att få jobb inom kommunen så att han kan vara med påverka regeringen att satsa även på de mindre byarna som ofta glöms bort när det ska rustas upp och byggas nytt. Under tiden hoppas han få jobb på det svensk-angolanska el-projektet så att han kan hjälpa sin familj att få en inkomst. Pitras egen by har varken tillgång till el eller rinnande vatten trots att ett enormt vattenverk ligger 100 meter från byn och nästan retsamt är det enda ljuset man ser efter skymning. Ytterligare 50 meter bort ligger ett stort kinesiskt arbetsområde. Det är dem som bygger järnvägen. Dit har man dragit avlopp och sent på kvällen beskådar jag en badmintonmatch som kan spelas eftersom även denna plats är elförsörjd.

Till helgen har Pitra och hans kompisar i ungdomsföreningen på eget bevåg planerat en informationsdag kring H1N1-viruset dit de bjudit in kommunens hälsoansvarige och även skrivit en egen pjäs för att på ett intressant sätt nå ut med information till familjerna i Luongo. Av förklarliga skäl kommer detta genomföras dagtid.

Det handlar inte om brist på initiativförmåga och idérikedom. Det handlar om vem som syns och vem som har råd att betala. Benguelas städer sörjer men dess invånare jobbar på. Och redan nu börjar en ny generation växa upp som inte levt i krig. Skam den som ger sig. Angola ska byggas upp.

/Erika