Moçambique idag

Hälsominister Ivo Garrido beordrade nyligen att landets så kallade Hospital do dia (dagsjukhus, speciella enheter för hiv/aids-behandling) ska slopas. Istället ska allt hiv/aids-arbete integreras i den befintliga sjukhusstrukturen.
– Tanken var kanske god från början men nu anser jag att Hospital do dia bidrar till diskriminering och stigmatisering av människor som lever med hiv/aids, säger Ivo Garrido.
Detsamma, menar hälsoministern, gäller behandlingen av gravida kvinnor som lever med hiv/aids. Det har blivit en isolerad del från den övriga mödravården som då istället avskräcker kvinnor från att söka hjälp.
 

De olicensierade minibussarna fick inget stöd av Fematro (transportbolagens sammanslutning) för måndagens strejk. Fematros ordförande Rogerio Manuel ser inget som hindrar chapasägarna från att söka licens. Istället tror han att de endast vill undvika försäkrings- och skatteutgifter.
Transportminister António Mungwambe är benhård på punkten att endast registrerade chapas får ta del av det subventionerade dieselpriset.

Från zimbabwiska gränsen och 50 mil in i landet är Zambezifloden inte längre översvämmad. Längre nedströms är vattennivåerna fortfarande höga men de sjunker dag för dag. Övriga floder i landet förutom Pungue i Sofala har redan återgått till normala vattennivåer. Det verkar som faran är över för den här gången, fast ännu återstår massor med resurskrävande arbete för att bistå alla de tusentals som förlorat hem och försörjningsmöjligheter.

100 000 moçambikier som lever med hiv/aids går numera på bromsmedicinsbehandling. En betydligt högre siffra än vad jag tidigare hört, vilket såklart är glädjande. Samtidigt så beräknas det finnas 300 000 personer i landet som nått sjukdomsstadiet då bromsmedicin bör sättas in. Det finns alltså en jäkla massa människor som inte får livsnödvändig medicin. Hälsoministeriet hoppas och tror att inom en inte alltför avlägsen framtid ska alla moçambikier med hiv/aids få behandling. Men ett stort problem är att många av de som lever med hiv/aids inte vet om det själva. Testkliniker har alltså en viktig funktion och kommer att fortsätta ha så oavsett hur mycket bromsmedicin som finns tillgängligt.

http://www.utangranser.se/Default.aspx?ID=785 är en länk till en rapport från Kooperation utan gränser om ifall biobränsle kan vara möjlig väg ut ur fattigdom för Afrika. Rapportens författare är förmodligen mer positivt inställda till en satsning på biobränsle i Afrika än vad jag är (ännu), men det är ändå en intressant läsning. Allra intressantast är dock det faktum att Unac, en av Kooperationens partners i Moçambique, inte kommer till tals. Det gör däremot flera andra afrikanska partners som samtliga är mer eller mindre villigt inställda. Unac är det inte.

Regeringen tillsammans med bränsleförsäljarna Petromoc och BP samt transportbolagens sammanlutning, Fematro, är på väg att lösa hur det reducerade dieselpriset åt chapas ska fungera i praktiken. Alla licensierade chapas ska få ett elektroniskt tankkort som sköter prisreduceringen automatiskt. Långt ifrån alla bensinmackar i Moçambique har elektronisk service i dagsläget och därför kommer vissa lokala lösningar att krävas.
Bussar utan licens för att transportera passagerare kommer inte att omfattas av den nya dealen. Därför strejkade imorse olicensierade chapas i Maputo och Matola.
Intressant är hur det fortfarande kan finnas så många chapas utan licens (det finns 4 690 registrerade chapas för stadstrafik och endast 1 000 av dessa finns i andra städer än Maputo och Matola). Varje dag passerar jag poliskontroller som först och främst kallar in chapas till vägkanten. Hm, kan det vara så att förarna betalt bot efter bot istället för att skaffa en licens? Eller har de gett några skrynkliga sedlar åt konstapeln varje gång? Det hade säkert blivit billigare att både skaffa en licens och att betala skatt på inkomsterna.

Igår gick mitt flyttlass från gamla lägenheten till den nya. Två lastbilsflak med pinaler jag inte visste att jag hade. Såklart är även den nya lägenheten belägen på fjärde våningen utan hiss, alltså totalt åtta trappors kånkande. Klockan nio på morgonen kom de fyra flyttgubbarna, varav en chaufför och en ”arbetsledare” som inte bar något själva utan bara pekade åt de två taniga ynglingar som bar hela lasset. Jag och polaren M försökte hjälpa till men det visade sig omöjligt att hålla tempo med João och Benito som sprang fullastade upp och ner i 35 graders värme. De taniga killarna visade sig vara otroligt starka samt fullständigt outtröttliga. Egenskaper jag tydligen inte har i överflöd längre. Riktigt pinsamt blev det när jag flämtandes och svettandes hasar mig ner för trappan i ultrarapid med lite sängkläder i famnen medan João och Benito visslar förbi med vars en stor kartong full med böcker på huvudet samt ett kylskåp mellan sig. Då avbröt jag tävlingen och blev istället funktionär.
Klockan tre var allt på plats minus ett glasbord som jag själv tappade i backen. Killarna slök snabbt ett par öl innan de skulle iväg till nästa flyttlass. Stackars satar, fast å andra sidan såg de inte det minsta utmattade ut medan jag sjönk ner i en fåtölj för att inte resa mig mer den kvällen. Och idag har jag träningsvärk i hela kroppen.

Sexhundra säsongsarbetare på sockerrörsodlingen i Xinavane utanför Maputo gick i vild strejk förra fredagen. Arbetarna kräver över hundra procent mer i lön, från 1 100 meticais i månaden till 2 500 (cirka 660 kronor). Utöver lönepåslag vill de även ha skrivna arbetskontrakt samt skyddskläder. Strejken inleddes hetsigt, kontorsfönster krossades, datorer och annan utrustning förstördes av de strejkande som också tuttade eld på 20 hektar sockerrör. I tumultet som uppstod mellan polis och strejkande skadades 20 personer varav 5 allvarligt.
Företagsledningen gav genast efter på några punkter, såsom att stå för skyddsoveraller och att ge betald fridag vid dödsfall i familjen. Lönen är de dock inte villiga att höja, förutom ifall minimilönerna höjs i de kommande förhandlingar mellan stat, fackförbund och arbetsgivare som inleds i det närmaste.
Sockerodlingen i Xinavane ägs till 88 procent av ett sydafrikanskt sockerbolag, Tongaat-Hulett, som ifjol redovisade en vinst på 850 miljoner kronor. Trots det anser bolaget att allt annat än minimilön är otänkbart för de anställda vid skördesäsong.

Enligt dagens Notícias finns det nu kolerautbrott i nio av landets elva provinser (Maputo stad inkluderad) och hittills har 50 människor avlidit. Nyligen dog nio personer i översvämningsdrabbade Mutarara i Tete av akut diarré som misstänks vara kolera. Det är säkert en anledning till att hälsominister Ivo Garrido ämnar dra igång en nationell kampanj om sanitet och hygien med början nästa månad.
– Människor känner ofta inte till konsekvenserna av sina dåliga vanor med sanitet och hygien. Vad som krävs är kunskap som hälsoministeriet ska ge genom massiva utbildningskampanjer över hela landet, säger Garrido.

Polisen har gripit tre traditionella ledare, så kallade regulos, i Mopeia i Zambezia för att tagit betalt för att skriva in folk på listan över drabbade av översvämningar som på så sätt får matbistånd och annan hjälp. Katastrofinstitutet anade ugglor i mossen när antalet behövande plötsligt ökade från 8 000 till 30 000 vilket var helt orimligt i distriktet med 115 000 invånare.

Kom till jobbet tidigare än vanligt. Redan då borde jag ha anat varthän det barkade. Efter en halvtimmas korrespondens vid datorn tar jag mig ut till bilen igen för att köra till huvudkontoret för Södra Afrikas sämsta och dyraste Internetleverantör. Bilen står snett, eller rättare sagt den lutar märkligt. Jomenvisst såklart. Däcket som jag fick lagat så sent som igår är helt platt. Fan också. Igår hade jag vid förmiddagsfikat lovordat Moçambiques samlade kår av mekanikerna för effektivitet. Framför allt var det billigt, rent löjligt billigt. För arbetet att plocka av hjulet, rulla in det i verkstaden, laga punkteringen samt sätta tillbaka däcket på plats betalade jag 65 meticais. Det är 18 svenska riksdaler. Min luttrade moçambikiske kollega påpekade dock genast att de förmodligen gjorde det jobbet billigt för att skapa mer arbete framöver. Hm, det verkar sannerligen inte bättre. Domkraften stals för någon månad sen och det har inte blivit att jag köpt någon ny. Jag gör som jag brukar när jag inte vet vad jag ska göra: ringer Unac. Koordinatör Nhampossa satt i möte med typ Världsbankschefen men förstod att det var ett viktigt och brådskande assunto. Han skickade en av chaufförerna genast. Senhor Justinho kom på fem minuter med en skimrade röd domkraft. Under de fem minuternas väntan på Justinho hade jag hunnit misslyckas med att lösgöra reservhjulet som hänger i en anordning skapat av sadistiska ingenjörer. Bilen stod parkerad i härligt solsken och det var inte en grad under 40. Bara att låsa upp hänglåset till kättingen som hittills förhindrat reservhjulet från att bli stulet en tredje gång gjorde mig nedsmutsad från topp till tå. Smuts som dock rann av mig i strida svettfloder. Vid ankomst gav Justinho mig en frågande blick men moçambikisk artighet hindrade honom att säga något. Han lossade reservhjulet med enkelhet utan att få ett dammkorn på sig. Säkert en lustig bild, moçambikiern byter hjul enkelt och smidigt, bredvid står den svettskitiga vitingen och bara glor. Jag tackar Justinho ödmjukast, stiger in i bilen fullständigt dyblöt och har redan börjat formulera de portugisiska fraser, inte så få palavraões, som jag ska använda i mitt möte med däckreparatören. Då upptäcker jag att passagerardörren står på glänt, märkligt hinner jag tänka innan jag inser att min väska är borta. Helt sjukt, medan jag låg under bilen och försökte få loss reservhjulet hade någon påpasslig rackare snabbt som en vessla öppnat dörren och ryckt min jobbväska. Däri fanns inget värdefullt för tjuven däremot en hel massa av värde för mig. Jobbigt jobbigt. Luften gick helt ur mig och jag kom mig aldrig ens för att skälla ut mekanikern utan lämnade bara däcket till honom och mumlade lite över hans tämligen retoriska fråga om jag fått punktering igen.Jag åker till Södra Afrikas sämsta och dyraste Internetleverantör imorgon istället. Där får jag säkert tillfälle att använda mina palavraões.  

Jag var på en traditionell moçambikisk förlovningsceremoni i helgen. Min polare från Sverige ”ringade” (här har man gjort ett verb av ordet ring just för detta tillfälle) sin moçambikiska flickvän. Det är inte riktigt så enkelt som hemma. Familjen måste godkänna förhållandet och det görs ett litet förhör om mannens avsikter med dottern, ungefär som ett gammaldags konfirmationsförhör. Polaren M klarade sig dock fint trots min översättning mellan portugisiska och småländska. Han kom ganska billigt undan dessutom. Förutom ringarna behövdes det bara fyra flaskor vin till förfädernas ära. Nu var det ju förlovning och inte bröllop. För ett traditionellt giftermål – lobola – är ofta en kostsam affär för mannen. Förutom en massa öl, vin och sprit tillkommer även kläder till brudens familjemedlemmar. Kostymer till männen samt klänningar och skor till kvinnorna är ett vanligt pris.