Moçambique idag

Radiointervju om WTO

För er som råkade lyssna till radioprogrammet studio ett igår eftermiddag vill jag förklara vad jag egentligen ville säga. Jag vet inte hur det uppfattades i etern, men det sista jag hörde på min knastriga telefonlinje var att programledaren summerade mitt inlägg med att ”och det var Johan Sävström från Afrikagrupperna som menar att ett WTO-avtal är ointressant för Moçambique”. Näe, vänta nu – det var inte alls vad jag menade. Fast då var programmet redan slut.
Nåväl, tur man har en blogg som räddningsplanka. Såklart är ett eventuellt WTO-avtal alls inte ointressant för Moçambique, det tycker varken Afrikagrupperna eller Unac. Men som situationen är idag för moçambikiska bönder så innebär ett frihandelsavtal relativt lite eftersom man inte har någon kapacitet att producera för export, och skulle den kapaciteten finnas hos bönderna så finns det ändå ingen logistik eller infrastruktur för att nå ut med varorna. Det saknas även intern infrastruktur, varor från det bördiga Niassa hittar svårligen ner till Maputo vilket innebär att varorna i huvudstaden måste komma från någon annanstans. Närheten till Sydafrika innebär att varor därifrån är vanliga på marknader och i affärer i Maputo. Så har det varit en längre tid. Men grejen är att de sydafrikanska varorna är billigare än de inhemska eftersom de produceras och fraktas billigare just på grund av all den infrastruktur som Moçambique saknar.
Med ett WTO-avtal så får alltså fler länder möjlighet att avsätta jordbruksvaror i Moçambique men då den moçambikiska bonden varken säljer eller köper på marknaden utan endast odlar till hushållet så får det inga större konsekvenser. I dagsläget vill säga för, och detta är poängen som jag aldrig fick fram i radion, när Moçambique på allvar bestämmer sig för att satsa på jordbrukssektorn (infrastruktur, kommersialisering, jordbrukslån, ny teknologi etc – i stort en genomtänkt strategisk plan för utveckling av jordbruket och som verkligen genomförs) då är det viktigt att skydda den produktionen i ett inledande skede. Då behövs det någon form av importtullar som hindrar utländska varor från att slå ut de inhemska, vilket är precis tvärtemot vad WTO står för. I ett sånt läge så riskerar frihandel rasera hela jordbrukssektorn eftersom konsumenten väljer en billigare utländsk vara. En marknadsfundamentalist skulle då hävda att det inte är mer än rätt eftersom för många moçambikiska bönder producerar för litet, att sektorn är improduktiv och måste rationaliseras. De får leta annan sysselsättning. När Sverige en gång i tiden var i ett liknade läge så pågick samtidigt en industrialiseringsprocess i städerna som kunde ta emot alla de bönder som inte längre kunde försörja sig på jordbruk. Fast i Moçambique finns inga alternativa sysselsättningar för 80 procent av befolkningen.
Sen är det ju så att alla stater vill både ha kakan och äta den, man vill skydda den egna produktionen samtidigt som man exporterar till utlandet. Även Moçambique vill få tillträde till europeiska marknader men det är först idé när en rejäl satsning på jordbrukssektorn ökat produktiviteten som innebär konkurrenskraftiga varor. Idag kan ingen produkt från Moçambique klara sig i konkurrensen på världsmarknaden. Mm, nått sånt var det jag ville ha sagt i gårdagens radiosändning.

Programledaren frågade mig först hur starka reaktionerna var i Moçambique, eftersom det tydligen varit uppståndelse i Ghana efter sammanbrottet i förhandlingarna. Eftersom jag svarade att det knappt varit några reaktioner alls så tog programledaren för givet att folk inte bryr sig. Men den moçambikiska bonden har ingen aning om vad WTO är, och det är också en viktig aspekt, att stora beslut tas utan att de människor som berörs konsulteras.

En annan intressant sak som min kollega Ekonomen påpekade är att utvecklingsländerna, på lång sikt, rimligen borde gynnas av de ökade spannmålspriserna på världsmarknaden eftersom det är i stort vad de producerar. Fast på kort sikt, så drabbas ju stadsbefolkningen som lever på låga informella löner och som inte själva odlar sin mat. Hur fanken ska man tänka, vad är bäst ur utvecklingsekonomiskt synpunkt? Är det bättre med höga spannmålspriser som gynnar odlaren i tredje världen eller är det bättre med billiga matpriser som gynnar den fattiga konsumenten i syd? Hjälp mig gärna här – för såvitt jag förstår kan man inte få båda delarna.

Mer pengar mot hiv/aids

Medlemmarna i Moçambiques gemensamma fond i kampen mot aids fick i måndags sällskap av Tyskland som gav CNCS (Conselho Nacional de Combate Sida) 9,5 miljoner kronor. Övriga medlemmar är Världsbanken, Globala Fonden mot aids, Tuberkulos och Malariafonden, Sverige, Kanada, England, Danmark samt Irland. Totalt har medlemmarna tillsammans med moçambikiska staten i år bidragit med 142,5 miljoner kronor till CNCS:s verksamhet.

Ekonom om grön revolution

Igår lyssnade jag till en föreläsning av ekonomen Carlos Nuno Castel- Branco om den så kallade gröna revolutionen som det snackas mycket om i Moçambique nuförtiden. På uppdrag hade han gått igenom tusentals texter i ämnet. En intressant iakttagelse var att samtliga påpekade att en grön revolution innebär negativa miljökonsekvenser. Även de varmaste förespråkarna erkänner följderna för miljön med menar att det är ett pris värt att betala för ökad jordbruksproduktion.
En viktig sak att tänka på, poängterade Castel-Branco, är att ifall Afrika ska importera all utrustning och teknologi för att genomföra en grön revolution så måste man sedan exportera för att inte få en negativ handelsbalans. Det är självklart, men frågan är vad Afrika ska exportera? Vill Europa köpa choklad av Afrika? Vill Europa köpa kläder av Afrika? Nä, det vill de inte. Däremot vill Europa köpa bomull och kakao från afrikanska länder. En grön revolution kommer inte nödvändigtvis att förändra kontinentens produktionsmönster där man producerar och exporterar råvaror till västvärlden. Castel-Branco varnar för att det faktiskt kan göra afrikanska länder än fattigare. För vad händer med priserna på världsmarknaden om utvecklingsländerna plötsligt mångdubblar råvaruproduktionen? Jo, de sjunker.
Lika viktigt är det att tänka på att varje ny teknologi kräver ny logistik och organisering. Exempelvis så skulle en traktor på landsbygden i Moçambique snart stå stilla på fältet. Det går inte att köpa diesel, det finns inga mekaniker, det finns heller inga utbildningar för dem som ska köra traktorerna.  Det är alltså en hel kedja av insatser som måste göras samtidig.
Castel-Branco befarar att istället för att vara en genomarbetad strategi för att förbättra livskvaliteten för moçambikiska bönder så är gröna revolutionen endast en kampanj. Ungefär som NEPAD var för några år sedan, en skrivbordsprodukt där Afrikas statschefer undertecknade ett dokument utan någon som helst folklig förankring och som heller knappt existerar på papper idag.

Volontärarbete

Unac:s internationella ledarskapskurs för bönder närmar sig slutet. Igår talade jag med en av de kursansvariga från den brasilianska rörelsen för jordlösa MST, Maria Gorete, som anser att det gått över förväntan eftersom debatterna efter varje lektion blivit bättre och bättre allteftersom. En förutsättning för kursen var att föreläsarna ställde upp gratis vilket inte var helt självklart för alla. Gorete blev förbannad på en universitetslärare som ville ha betalt för ett undervisningspass. ”Kan du inte ge tre timmar åt folket, ynka tre timmar åt bönderna vars släktingar dog när de kämpade för att sådana som du skulle ha rätt till universitetsutbildning? Det är ingen tjänst vi ber om, utan vi ger dig en chans att betala tillbaka.”

Försvarsminister evakuerad

Försvarsminister Filipe Nyussi flögs till sjukhus i Sydafrika efter att ha brutit armen i en bilolycka. Det var efter en ceremoni i samband med 40-årsfiradet av Frelimos andra kongress (som var den första på moçambikiskt territorium) i Matchedje nära tanzaniska gränsen som ministerns bil voltade.
Chauffören däremot, vars skador är livshotande, fick inte följa med till Sydafrika utan togs in på sjukhuset i Lichinga.

Journalister åtalade

Tre reportrar vid veckotidningen Zambeze är åtalade för hot mot rikets säkerhet efter en publicerad artikel som ifrågasätter premiärministerns nationalitet. Sant eller inte, så känns det inte riktigt som att rikets säkerhet står på spel. Nu hör det till saken att Zambeze en längre tid varit en nagel i ögat på regeringspartiet och Media Institute of Southern Africa (MISA) i Moçambique påpekar syrligt att rättsväsendet i detta fall minsann inte drog benen efter sig, vilket annars är det normala. Redan 24 timmar efter publicering blev artikelförfattarna kallade till domstol (i och för sig framflyttades rättegången till 12 augusti).

Ögonvittne berättar

Idag intervjuade jag en man som flytt från våldet mot utlänningar i Sydafrika. Det var en tragisk historia. Men allra värst var att han hörde polisen säga till folkmobben som samlats på gatan där han bodde att ”vill ni inte ha utlänningarna här så bränn deras hus, men döda eller skada inga” varpå poliserna lämnade området till mobbens jubel. Det var ju precis som att ge ett klartecken till våldet och snart därpå stod hela stadsdelen i brand.

Vattenläckage

Mitt badrum ska nedmonteras imorgon. Trots att det är relativt nyrenoverat, nej fel jag börjar om. På grund av att badrummet är nyrenoverat så måste all kakel rivas ner och vattenrören inne i väggen bytas ut. På grund av eftersom tjommen som gjorde jobbet använde vanliga kallvattenledningar till varmvattnet och nu ett år senare så pallar inte de trycket längre. Jag har alltså vatten i hela badrummet utom där man brukar och bör ha vatten i ett badrum. Det är lite irriterande. Fast imorgon ska det alltså åtgärdas och o senhor canalisador tror till och med att det blir färdigt redan samma dag. Jag är skeptisk.

Varning från ambassadören

Sveriges ambassadör i Maputo, Torvald Åkesson, säger till Savana att troligtvis minskar det svenska budgetstödet nästa år eftersom att moçambikiska regeringen inte bedöms ha gjort en tillräcklig ansträngning för att bekämpa korruptionen.
Det är främst den ännu ouppklarade utlåningshärvan på Banco Austral som irriterar Åkesson. Banken privatiserades 1997 och fyra år senare var den tömd på krediter. Staten lyckades dock i slutändan, tack vare bland annat svenska biståndspengar, att rädda banken från konkurs.  Riksåklagare Augosto Paulino , som tillsattes ifjol, har lovat att prioritera detta fall.

Internationell kurs för bönder

Unac håller under hela juni månad en kurs i ledarskap för bonderörelser. Det är samarbetet mellan den brasilianska rörelsen för jordlösa, MST, och Unac som utmynnat i kursen som bjudit in deltagare från portugisisktalande länder. Förutom brasilianare och moçambikier finns det två östtimorianer och sex bissauguineaner (tack TT-språket).
De två killarna från Öst-Timor har det inte lätt att hänga med på föreläsningarna eftersom de inte talar portugisiska trots att det är ett officiellt språk. På engelska förklarar de för mig att från och med den indonesiska invasionen 1975 fram till självständigheten 2002 så var portugisundervisning förbjuden i landet. Så nu finns det en hel generation av östtimorianer som inte talar ett av de två officiella språken. Därför har staten lockat till sig portugiser och brasilianare som ska utbilda lärarkåren som i sin tur ska lära ut portugisiska till elever på skolorna. Men det hjälper ju inte Mateus och Manuel på kursen i Marracuene. Extra otursamt var det att den tredje östtimorianen som skulle fungera som tolk åt de andra tvingades avboka i sista stund.