Moçambique idag

Landgruppsmöte

På söndag åker hela Afrikagruppernas landgrupp till Inhaca för fyra dagars personalmöte. Inhaca är en ö alldeles utanför Maputo. Vore det inte för att vi måste åka båt dit så skulle jag se fram emot resan. Jag är en extrem landkrabba och blir ofta sjösjuk redan på bryggan.
Até Quinta-Feira!

USA-stöd till skattemyndigheten

Moçambikiska skattemyndigheten tecknade igår ett avtal med US Treasure Department som innebär tekniskt stöd till både planering och genomförande av myndighetens uppgifter. Samarbetet har budgeterats till 15 miljoner dollar.

Moçambikisk kortfilm vann pris

Regissören Rogério Manjate vann med filmen ”I Love You” pris som bästa kortfilm under Edinburghs African Film Festival. Förutom äran får Rogério Manjate även 1 000 pund för att bygga vidare på filmkarriären.
Zina Saro-Wiva, en av jurymedlemmarna, motiverade valet med ”I Love You är sexigare än vad som normalt förväntas av afrikansk film”.

McCain med Renamo?

http://www.huffingtonpost.com/jacob-alperinsheriff/mccain-urged-reagan-admin_b_135431.html

är en länk till en text på sajten The Huffington Post som hävdar att republikanernas presidentkandidat John McCain under sin tid som senator under slutet av åttiotalet röstade med den ökände Jesse Helms, en rasistisk senator från South Carolina, för att stödja det apartheidstödda Renamo. Inte ens Ronald Reagans administration var inne på den linjen.

Tuff kvalgrupp för Mamborna

Chansen till VM-slutspel 2010 i Sydafrika finns än för det Moçambikiska fotbollslandslaget, men gruppen där endast vinnaren kvalificerar sig är stenhård. Nigeria, Tunisien och Kenya är inga lätta motståndare där framför allt de två förstnämnda tippas göra upp om VM-platsen. Större chans har os Mambas att ta sig till Afrikanska Mästerskapen då en tredjeplacering i 4-lagsgruppen räcker till avancemang. Senast Moçambique spelade i Afrikanska Mästerskapen var i Burkina Faso för tio år sedan. Lagkaptenen Tico-Tico var veteran redan då eftersom han gjorde landslagdebut så tidigt som 1993. 15 år senare är han den ende i truppen som har erfarenhet av något större mästerskap.

Medietränade bönder

Konferensen avslutades i torsdags. Jag fick dock uppdraget att ansvara för ytterligare ett fältbesök i Marracuene under fredagen. Till slut lyckade jag boka en buss av logistikansvarige kollegan Reginaldo. Vi bestämde att bussen skulle hämta upp ett gäng journalister på hotell Hoyo Hoyo klockan 7 på morgonen och sen åka till Matola för att hämta de andra innan avfärd mot bondeföreningen i Marracuene. Därefter fick jag springa runt på konferensen för att konfirmera hur många som ville följa med. Då upptäckte jag att inte en enda av de utländska journalisterna bodde kvar på Hoyo Hoyo. Istället hade de lämpligt nog spridit ut sig på 4 olika hotell i staden. Jaha, ändring av planen alltså – efter ett nytt snack med en lagom irriterad Reginaldo så instruerades jag att infinna mig halv sju utanför Unac:s kontor och därifrån åka med för att plocka upp reportrarna.
Fem i halv sju stod jag yrvaken utanför kontoret och bara visste att bussen inte skulle komma i tid. Nästan två timmar senare hoppade jag på bussen, då hade jag blivit utskälld i telefon två gånger av arg fransk journalist som bevisligen aldrig varit i Moçambique förr. Det visade sig att bussen kunde ha stannat i Matola eftersom sjukdom, bakfylla och ändrade prioriteringar gjort manfallet så stort att jag själv kunde ha skjutsat reporterstyrkan till uppsamlingsplatsen. 3 irriterade journalister, inklusive fransosen, var allt vi hittade på vår morgontur runt stadens hotell.
Nåväl, väl framme i Matola så fanns det betydligt fler som ville med bussen. Egentligen var det tänkt som utflykt endast för journalister, konferensdelegaterna skulle få göra fältbesök under helgen, men ett helt uppbåd ville följa med till Marracuene. Förmodligen bidrog en lagom trist trädplanteringsceremoni till att somliga delegater var villiga att hoppa på vilken buss som helst från Matola. I vilket fall, det var ju lika bra att fylla bussen och vi gav oss iväg sisådär två och en halv timma försenade. Unac-kollegan som väntade sedan klockan åtta i Marracuene ringde mig ständigt och undrade var vi höll hus. Varje gång gav jag det högst moçambikiska svaret ”tou a chegar” (jag håller på att anlända) – något har man väl lärt på fem år här. Han blev inte mindre stressad av att undertecknad missade avfarten där han stod och väntade, varpå passagerarna fick cirka 7 kilometer mer bussresa till samma pris. Väl framme slog det mig att bussen inte kan köra där Afrikagruppernas 4-hjulsdrivna bil tog sig fram obekymrat förra veckan. Vilket innebar att vi tvingades ta en 45 minuters promenad i tungtrampad sand när solen stod som högst på himlen för att komma fram till bondekooperativet. Bland strapatserna var en 200 meter brant sluttning, som man kunde kasa ner för relativt smidigt. Tyvärr kunde man inte kasa lika smidigt uppför backen på tillbakavägen. Mest oroad var jag över senioren i sällskapet, en amerikansk bonde i 70-årsåldern som gick ganska stabbigt. Om inte solen knäcker honom så gör definitivt uppförsbacken det tänkte jag och började fundera på hur en eventuell räddningsaktion skulle se ut. Behöver jag nämna att han gick förbi mig på pigga ben när jag stod och flämtade halvvägs upp i backen.
Normalt sett arbetar inte bönder mitt på dagen – det är alldeles för varmt, istället stiger man upp i gryningen och går till fältet ofta utan att ens äta frukost då det gäller att utnyttja de svala timmarna innan solen steker som värst. Tack lov förstod medlemmarna i kooperativet att utlänningar inte begriper sånt, så de stannade snällt kvar och arbetade så journalisterna kunde knäppa bilder, filma och intervjua för någon timme. Turligt nog fanns en spansktalande brasiliansk journalist (eller var det tvärtom) i gruppen som kunde översätta åt latinamerikanerna. De två bönderna som intervjuades, Viriato och Vasco, var redan medietränade från besöket veckan innan. De visste precis vad journalisterna ville höra och levererade pratminus efter pratminus.

Brev från Via Campesina

Open Letter from Maputo
V International Conference of La Vía Campesina
Maputo, Mozambique, October 19-22, 2008
Peasant Agriculture and Food Sovereignty are Solutions to the Global Crisis
The entire world is in crisis, a crisis with multiple dimensions.  There is a food crisis, an energy crisis, a climate crisis and a financial crisis.  The solutions put forth by Power – more free trade, more GMOs, etc. – purposefully ignore the fact that the crisis is a product of the capitalist system and of neoliberalism, and they will only worsen its impacts.  To find real solutions we need to look toward Food Sovereignty as put forth by La Via Campesina.

How did we get to this state of crisis?

In recent decades we have witnessed the advance of finance capital and transnational corporations (TNCs) across all aspects of agriculture and the global food system.  From the privatization of seeds and the sale of pesticides, to buying the harvests, processing the food, transporting and distributing it, all the way to retail sale to consumers, everything is controlled by a handful of corporations.  Food has gone from being a right of all people, to being just another commodity.  Our diets are being homogenized, with food that is bad for you, is priced out of the reach of most people, and makes us lose the culinary traditions of our peoples.

At the same time we are witnessing an offensive of capital for the control of natural resources, the likes of which we have not seen since colonial times.  The crisis of the rate of profit has led Capital to launch a privatizing war for the eviction of our peoples, peasants and the indigenous, the theft through privatization of our land, territories, forests, biodiversity, water and mineral resources.  It is an aggression against both rural peoples and the environment.  The planting of large-scale agrofuel monocultures is an aspect of this war of displacement.  It is routinely justified with the false arguments that agrofuels are the solution to the energy and climate crisis.  But the truth is that the current dependence on long distance transport of goods, and individual transport of people in automobiles instead of mass transportation, have more to do with these crises than anything else.

Now, with the food and financial crises, everything is getting worse. The food crisis and the financial crisis are linked through financial speculation on the prices of food crops and land, to the detriment of people.  Now as the crisis grows, finance capital is more desperate every day, assaulting our government treasuries for their bailouts, which will only force more budget cutting in our countries, and make poverty and suffering even more widespread.  Hunger is continuing to grow in our world. Exploitation and all forms of violence, especially directed at women, are on the rise.  With the economic recession in rich countries, xenophobia is spreading, with more racism and repression, and the dominant economic model offers ever fewer options to our rural youth.

In synthesis, things are going from bad to worse.  Nevertheless, we must recognize that like all crises, this one also generates opportunities.  Opportunities for capitalism, which uses crises to reinvent itself and find new sources of profits, but also opportunities for social movements.  Among the latter are the fact that the principal theses of neoliberalism are being stripped of their legitimacy in public opinion, and the fact the international financial institutions (World Bank, IMF, WTO) are proving to be incapable of administering the crisis (in addition being among the cause of the same crisis).   This creates the opportunity to eliminate them, and create new institutions to regulate the global economy that serve public interests.  It is clearer every day that the TNCs are our real enemies behind these other enemies. It is clearer every day that the neoliberal governments do not serve the interests of their peoples. And it is clearer every day that the global corporate food regime is not capable of feeding the great majority of people on this planet, while Food Sovereignty based  on peasant agriculture is more needed than ever.

 
Facing this reality, what do we defend in La Via Campesina?

• Food Sovereignty: getting speculative finance capital out of our food system, and re-nationalizing food production and reserves offer us the only real way out of the food crisis.  Only peasant and family farm agriculture feed people, while agribusiness grows export crops and agrofuels to feed cars instead of human beings.  Food Sovereignty based on peasant and family farm agriculture offers us a way out of this crisis.

• As solutions to the energy and climates crises: the dissemination of local food systems, that are not based on long-distance transport nor on industrial agriculture, could eliminate as much as 40% of all greenhouse gas emissions.  Industrial agriculture warms the planet, and peasant agriculture cools the planet. Changes in patterns of transportation for people and patterns of consumption are additional the steps needed to address the energy and climate crises.

• Genuine integral agrarian reform and the defense of the territories of indigenous peoples are essential steps to roll back the evictions and displacement in the countryside, and to use our farm land to grow food instead of exports and fuels.

• Sustainable peasant and family farm agriculture:  only agroecological peasant and family farming can de-link food prices from petroleum prices, recover degraded soils, and produce healthy local food for our peoples.

• The advance of women is an advance for all: the end of all forms of violence against women, including physical, social and other forms.  Achieving true gender parity in all internal spaces and organs of debate and decision-making, are absolutely essential commitments to advance at this time as social movements toward the transformation of society.

• The right to seeds and water:  seeds and water are sources of life, and are the heritage of our peoples.  We cannot permit their privatization, nor the use of GMOs or of terminator technology.

• No to the criminalization of social protest, yes to the UN Declaration of Peasant Rights, proposed by La Via Campesina.  It will be a key tool in the international legal system to strengthen our position and our rights as peasants and family farmers.

• Rural youth:  We urgently need to open ever more spaces in our movement for the incorporation of the creativity and strength of our rural young people, in their struggle to create their future in the countryside.

• Finally, we are the women and men who produce and defend the food of all peoples.
All the participants in the V Conference of La Via Campesina commit ourselves to the defense of peasant and family farm agriculture, food sovereignty, dignity and life.  We offer real solutions the global crisis we face today.  We have the right to continue to exist as peasants and farmers, and we have the responsibility to feed our peoples.

We are here, the peasants and family farmers of the world, and we refuse to disappear.

Food sovereignty now! Unity and struggle of the people!

Globalize struggle!  Globalize hope!

Lyhörd president?

Typiskt nog så valde de nationella tv-kanalerna att endast sända president Guebuzas invigningstal trots att flera bra tal hölls av Via Campesinas ledare och som vore mer intressanta journalistiskt eftersom de är i polemik med regeringens linje. Guebuzas tal var det vanliga, det vill säga vackra ord om att bekämpa fattigdom samt att jordbruket är nyckeln till landets utveckling som ska drivas av en grön revolution. Guebuza invigde i och för sig konferensen offciellt men det var Ismael Ossemane som höll det allra första talet. Han är en av Unac:s grundare som numera är pensionerad men som än har en rådgivande funktion i rörelsen. Ossemane höll ett brandtal som innebar en tuff kritik av Mocambiques jordbrukspolitik, samtidigt som presidenten satt brevid och såg fundersam ut. President Guebuza verkar dock vara en lyhörd person för när han slussades ut av sina livvakter tog han tag i Unac:s ordförande Renaldo.
- Jag har förstått att ni är kritiska till en grön revolution, men inte förstått exakt varför. Efter konferensen vill jag att ni förklarar för mig vad ni diskuterat.
Bara det att Guebuza erkänner att han inte känner till motståndet mot regeringens linje samt att han är villig att lyssna på Unac måste ses som ett viktigt steg i rätt riktning.

Problem med internetöverföringar

Jag börjar bli stressad över att inte själv hinna med att jobba journalistisk istället för att bara hjälpa de andra kollegerna. Igår spenderade jag hela eftermiddagen med att köra runt i stan tillsammans med en mexikansk tv-journalist som inte fick iväg sitt material. Internet är segt i Mocambique och så fort han började tanka över så klipptes linan av. Vi for till TVM och STV för att höra ifall de hade några idéer. De hade de inte, fast de var uppriktigt intresserade och försökte verkligen, men till slut blev svaret detsamma – internetkapaciteten är helt enkel för dålig. Då for vi direkt till internetleverantörerna. TDM och TVCabo, den förstnämnda försökte hjälpa oss fast utan resultat medan TVCabo var helt ointressade eftersom Luis, den mexicanska journalisten, inte hade något abbonemang på TVCabo. Nä, såklart har han inte det.
Luis jobbar för Telesur, ett tvbolag som sänder i de flesta av länderna i Central- och Sydamerika. Telesur är tänkt som ett latinamerikanskt svar på CNN, som Luis sa ”precis som CNN fast med ett innehåll”.

Det här skrev jag imorse då problemet ännu inte var löst, men nu för tio minuter sedan så ringde en Sergio från ett företag som ”erbjuder internetlösningar” att han lyckats få iväg en del av materialet. Jag nämnde inte det tidigare eftersom varken jag eller Luis trodde på det, men imorgon ska Luis träffa Sergio igen för att lämna över mer film. De måste träffas en bra bit utanför företagets kontor eftersom killen gör en personlig tjänst utan att hans sydafrikanska chefer vet om det, ”det är bättre så, vet de inget kan de heller inte krångla”. Mocambikier är sympatiska.

Länk till Via Campesina

Här en länk till konferensen. Där kan ni klicka er fram till videomaterial härifrån, bland annat en intervju av Diamantino Nhampossa, koordinatör för Unac.

http://viacampesina.org/main_en/index.php