Moçambique idag

Moçambiques bonderörelse Unac åker idag till Köpenhamn med en tre personer stor delegation. Luis Muchanga på avdelningen för kommunikation och lobby är en i trion. Han var ifjol på klimatmötet i Polen och tidigare i år träffade han medlemmar från den globala bonderörelsen Via Campesina för ett förberedande möte i Spanien inför Köpenhamn.
- Här i Moçambique har vi redan drabbats av klimatförändringar. För våra medlemmar är det därför en viktig fråga hur vi ska förhålla och anpassa oss till de nya villkoren. Vad tänker vår regering göra, och vad tänker den rika världen göra?
Statistiken är alarmerande. Under perioden 1980 – 1993 drabbades Moçambique av 4 cykloner. Följande period mellan 1994 och 2006 svepte 11 allvarliga cykloner in över fastlandet, alltså tre gånger så många och dessutom med större intensitet. Det får stora konsekvenser för böndernas produktion.
- Bönderna idag kan inte gå efter kalendern som de brukade. De vet aldrig hur mycket regn det kommer eller hur svår torkan blir.

I Moçambiques fall är det en fråga om liv eller död för majoriteten av bönderna, att skörda eller att svälta.
Ett annat miljöproblem är erosion. Landets 200 mil långa kustremsa äts upp utav havet som tränger längre inåt för varje år.

Luis påpekar att det finns andra framtida hot och nämner Moçambiques pågående satsning på eucalyptosodlingar, som i Brasilien fått namnet o deserto verde (den gröna öknen) eftersom den biologiska mångfalden hotas då eucaluptos suger ur all näring från jorden. Men då träden växer både rakt och snabbt så är de lukrativa för skogsbolag.

Exempel på erosion. Bilderna är tagna i Nacala som är ett av de värst drabbade områdena i landet. Om inget görs riskerar hela staden att falla ner i havet. Bilden nedan visar på hur man kan försöka att hindra jordmassorna från att sköljas ned i havet.

Kollegorna på elevorganisationen Unde var medarrangörer till en manifestation 1 december. På banderollen står det ”Se emot framtiden – testa dig för hiv”.
Tidigare har vi kunnat läsa att globalt sett har antalet nysmittade med hiv globalt sjunkit med 17 procent de senaste 8 åren. I Moçambique är bilden dessvärre en annan. 1, 6 miljoner människor beräknas leva med hiv och aids och fler än 120 000 smittas varje år. Det verkar som att epidemin nu stabiliserats, men det innebär ändå att 15 procent av befolkningen bär på viruset. I de tre södra provinserna är det hela 21 procent som lever med hiv och aids, jämfört med cirka nio procent av befolkningen i norr.
Bekymmersamt är att majoriteten av de 1,6 miljonerna med hiv är ovetandes om sin sjukdom. Det betyder att de omedvetet riskerar att smitta andra personer men också att de upptäcker sin status först när de är rejält sjuka – och då kan det vara för sent att sätta in behandling. För bromsmedicin finns numera tillgängligt i alla landets distrikt. Dock går bara 160 000 människor på behandling när över en halv miljon nått stadiet där medicinering är nödvändig. Därför är det, precis som Unde:s banderoll uppmanar, superviktigt att man tar hivtest för att veta sin status. Faça o teste!

STV rapporterar att hela 80 procent av eleverna underkändes i tre av Maputos största högstadieskolor (Josina Machel, Francisco Manyanga och Noroeste). I en tolfteklass som tv-teamet besökte kuggades samtliga 50 elever.
Maria Bila på utbildningsministeriet är inte förvånad eftersom hon anser att dagens elever är lata.
– De som inte skördar är de som heller inte sådde, sa Bila till tv-reportern.
Samtidigt utlovar regeringen en utvidgning av utbildningssystemet. 2015 ska 70 procent av alla barn i högstadieålder gå i skolan, vilket innebär 1,2 miljoner elever istället för hälften som idag. Fler elever men också mindre klasser är på programmet. Det betyder att fler lärare behövs och tanken är att 3 800 högstadielärare ska utexamineras varje år framöver.
Flera av skolorna ska dessutom inriktas mot yrkesutbildning för att möta efterfrågan på arbetsmarknaden.

Just nu pågår det en korruptionsrättegång i Maputo. Det har försvunnit cirka 14 miljoner kronor från det statliga bolaget Aeroportos de Moçambique (Moçambiques flygplatser). Fem personer är åtalade, bland annat förra direktören Diodine Cambossa men även tidigare transportministern Antonio Munguambe som ”lånat” över 200 000 kronor för att betala sina barns skolavgifter i Sydafrika. Under förhör påstod Munguambe att han inte insåg att sådana lån är mot reglerna. Vidare har pengar från flygplatsbolaget betalats ut till reparationer av regeringspartiets skola i Matola. Precis som fd ministern ser direktör Cambossa inte problemet med att ett statligt bolag hjälper restaurera partiets skola.
Det är symtomatisk för Moçambique där stat och parti ständigt sammanblandas. Måhända är det en naturlig följd i ett land där samma parti regerat sedan självständigheten 1975.

I onsdags redovisades slutresultatet från valen (president-, parlament och provinsiella val) den 28 oktober.  President Armando Guebuza fick drygt 75 procent av rösterna och får alltså en ny femårsperiod som statschef. Partiledaren för Renamo, Afonso Dhlakama, fick 16 procent och fick därmed fler röster än avhoppade partikollegan Daviz Simango som fick knappt 9 procent.
I parlamenten får Frelimo 191 platser, Renamo 51 och MDM 8 platser.
Valdeltagandet fortsätter att vara lågt, dock en liten ökning jämfört med valet 2004, endast 44 procent av väljarkåren röstade. På sina håll rapporteras det om orimligt hög andel av ogiltiga röster, vilket är suspekt och troligen innebär att valfusk förekommit. Dock är observatörer eniga om att även så är fallet påverkar dessa röster inte utgången av valet på något sätt.

Om 25 minuter ska jag befinna mig på flygplatsen och checka-in. Hela kontoret åker idag till Namibia där vi ska ha ett stort möte för organisationens alla afrikaanställda samt en mindre grupp från stockholmskontoret.
Jag är tillbaka i tjänst först onsdagen 11 november.

Gårdagens val rapporteras ha gått lugnt tillväga, med förhållandevis långa köer utanför valkontoren under morgonen.
AIM lyckades sent igår få resultaten från två valloker i Chokwe, som visade på en stor seger för president Armando Guebuza och Frelimo. 769 röster mot 62 för Daviz Simango och 7 röster för Afonso Dhlakama. I Gaza är inget annat att vänta, det är och har alltid varit Frelimos provins. Ett valkontor i Niassa redovisar ungefär samma siffror.
Flera olika bedömare säger sigt ha noterat att ungdomar har röstat, vid senaste valet 2004 var det just ungdomarna som inte brydde sig om att rösta och som bidrog till det låga valdeltagandet på färre än 40 procent.

I helgen läste jag en uppsats av sociologen Luis de Brito som handlar om valen i Moçambique från självständigheten och framåt (Uma nota sobre voto, abstenção e fraude em Moçambique – september 2008), det vill säga president- och parlamentsval 1994, 1999 & 2004 samt lokalval 1998 & 2003. de Brito uppmärksammar att Frelimo visst haft makten sedan självständigheten 1975 men att oppositionen varit en rejäl utmanare vid varje val, och enligt de Brito är det sannolikt att Frelimo faktiskt förlorade valet 1999 men behöll makten tack vare fusk med röster (det är något jag hört av andra oberoende källor också).
Vid det första valet två år efter fredsavtalet 1992 var det ett relativt jämnt lopp där Frelimo med liten marginal lyckades vinna absolut majoritet i parlamentet.
Karakteristiskt i samtliga val är att de två partierna har ”sina” provinser. Frelimo dominerar i de tre södra provinserna samt de två allra nordligaste mot Tanzaniska gränsen (som var de områden som Frelimo först befriade från kolonialmakten) medan provinsbefolkningarna däremellan stödjer Renamo.
Renamo bojkottade landets första lokalval 1998, vilket de Brito anser var en taktisk miss eftersom de säkert skulle vunnit flera kommuner som hade gett partiet nyttig erfarenhet av att regera. Året därpå, 1999, ingick Renamo en valkoalition med flera småpartier för att vara säker på att besegra Frelimo. Som alltså misslyckades, kanske på grund av valfusk.
Noterbart är att valdeltagandet sjönk markant, 30 procent av väljarkåren gick aldrig till valurnorna – jämfört med en frånvaro på 12 procent 1994.
Enligt den officiella versionen behöll partierna nästan samma antal mandat i parlamentet och president Joaquim Chissano fick fortsatt förtroende av drygt hälften (52,3%) av befolkningen. Renamo vägrade erkänna nederlaget, speciellt med tanke på att institutionerna som skötte valet kontrollerades av Frelimo och kännetecknades knappast av öppenhet.  Sociologen de Brito är övertygad om att Frelimo lyckades stjäla några röster här och där, däremot är det inte givet att Renamo och Dhlakama skulle ha vunnit – men det skulle varit ett väldigt jämnt lopp. Kanske förlorade Renamo valet då en av partiets mest kända personer Raul Domingos hoppade av och bildade eget parti (med stöd från Frelimo hävdar Dhlakama). Domingos lyckades inte särskilt väl i valet men varje röst på honom var en förlorad röst för Renamo.
Det internationella samfundet stödde inte Renamos anklagelser om valfusk vilket enligt Luis de Brito berodde på att givarsamhället föredrog Frelimo vid makten eftersom man tvivlade på Renamos kapacitet att styra landet.
Frelimo lärde läxan efter 1999 års knappa valseger, det stod klart att det inte alltid skulle vara givet att partiet skulle vinna val. Något måste göras – det första blev att Chissano fick stiga ner till förmån för Armando Guebuza som lanserades som ny presidentkandidat.
Han och Frelimo satsade stort på att återvinna folkets förtroende, bland annat genom att tydligt distansera sig från föregångarens ”låt-gå politik” och istället kräva krafttag mot den utbredda korruptionen.
Å ena sidan kan man säga att de lyckades bra då Guebuza fick 64 procent av rösterna, å andra sidan är tveksamt hur legitim president han egentligen är då hela 60 procent av väljarkåren struntade i att rösta. Kommunvalet året innan hade redan indikerat om lågt intresse bland väljarna – i snitt röstade endast 24 procent i kommunerna.
En intressant iakttagelse av de Brito är att Frelimo förlorade cirka 110 000 röster i Maputo 2004 jämfört med fem år tidigare, medan Renamo behöll sin lilla väljarbas i huvudstaden (det vill säga i Maputo, i resten av landet var det Renamo som var de stora förlorarna, det var alltså först och främst oppositionens anhängare som struntade i att rösta).
Det bekräftar vad jag själv upplever i Maputo. Av mina vänner i huvudstaden så har jag ännu inte hört någon som tänker rösta på regeringspartiet – ingen av dem är aktiv i något annat parti – utan de tänker rösta mot Frelimo,  inte för Renamo eller MDM eller vilket annat parti det nu blir. En polare sa ”det funkar inte att rösta blankt här som en missnöjesmarkering – för de röstsedlarna fyller Frelimo i själva….”
Nåja, imorgon hoppas jag främst på en sak – att fler än vid valet 2004 bekymrar sig om att rösta.

Den månadslånga valkampanjen tog slut i helgen. Idag och igår ägnas åt reflektion innan morgondagens val.
Vad kan man säga om kampanjen?  Tja, det här var den fjärde som jag upplevt i Moçambique och fortfarande saknar jag en sakpolitisk debatt som särskiljer partierna ifrån varandra. Vad man vill och framför allt hur man ska uppnå detta.
På tv har man kunnat följa partiernas kampanjande på landsbygden. En hop människor  klädda i nytryckta partitröjor skränar och sjunger där de drar fram i de avlägsnaste byar. Invånarna ser närmast förundrade ut när kampanjledaren berättar hur de ska rösta och visar en bild på partiledaren för säkerhets skull. Alla tillfrågade säger att de tänker rösta på just det partiet som råkar vara i byn för tillfället. Det hade jag också sagt.  Verkar inte de boende tillräckligt entusiasmerade så börjar kampanjledaren mässa högre att ” vi ska bekämpa fattigdom, vi ska bygga väggar, vi ska se till att alla får gå i skolan, vi ska se till att alla får sjukhusvård etc etc”. Det sägs dock aldrig precis hur man ska till exempel bekämpa fattigdom.
Inget parti är sämre än något annat,  alla de tre större partiernas landsbygdskampanjer ser likadana ut. Vad jag försöker säga är att jag saknar ett parti som förklara hur de tänker förbättra situationen för folket som ska rösta på dom. Ett parti som till exempel säger att ”får vi makten tänker vi höja inkomstskatten för höginkomsttagarna i Maputo, för då kan vi spendera mer pengar på utbildning och hälsa på landsbygden”. Ett annat parti skulle kunna säga att ”som regeringsparti tänker vi avskaffa all företagsbeskattning så det blir enklare att investera i landet, på så sätt kommer vanligt folk att får jobb och försörjning”. Men nada, inget parti säger varken bu eller bä om ideologiska spörsmål. Varför är det så? En orsak är förmodligen biståndsberoendet. När hälften av statsbudgeten varje år kommer från utländska givare är manöverutrymmet för ideologiska språng inte stort – definitivt inte ifall det innebär en politik som givarna inte samtycker till.
En annan orsak kan vara kopplat till utbildning och fattigdom. Man brukar säga att i Sverige har folket svårt för att sätta sig in i valfrågor (särskilt när det gäller EU-val). Jag skulle tippa att den svenska befolkningen är bland den mest utbildade i världen. Moçambique är enligt FN:s Utvecklingsprogram det tionde fattigaste landet i världen, där nästan hälften av befolkningen inte kan läsa eller skriva. Nä, jag säger inte att mocambikier är för dumma för att kunna välja regering, verkligen inte. Men jag tror ändå att gynnsamma förutsättningar hjälper en människa att göra rationella val – för att sätta sig in i politiska frågor och inte minst kunna, eller våga, sätta krav på sina politiker och partier.  Ytterligare en orsak kan vara den auktoritära erfarenheten, först 500 år av kolonialt styre därefter nästan tjugo år med en totalitär socialistregim innan det första demokratiska valet 1994 – vilket betyder att Moçambique än bara är en demokratisk tonåring.

Det fortsätter att ryktas om de dokument från MDM (Movimento Democratico de Mocambique) som enligt partiet har försvunnit hos valkommissionen (CNE) och som inneburit att MDM inte får ställa upp i samtliga provinser. CNE har hela tiden hävdat att dokumenten aldrig lämnats in. En av medlemmarna i CNE, António Chipanga,  gjorde dock en märklig kommentar vid en genomgång för valobservatörer – att en ”stygg vind” (vento maligno) blåst omkring papperna på CNE-kontoret. I en senare intervju sa dock Chipanga att han menat att partierna skickat in dokument in en enda röra – de ifrågasatta MDM-dokumenten har aldrig kommit till CNE bedyrade Chipanga.
En av Joseph Hanlons källor säger sig veta att två medlemmar av CNE har förstört dokument från MDM. Då ingen egentligen har någon insyn i CNE:s arbete kan sådana uppgifter inte bekräftas – men just bristen på transparens leder ofrånkomligen till ryktesspridning.