Sanningen ska fram!

Loggan för Right2Knowkampanjen

Loggan för Right2Knowkampanjen

Över 180 organisationer har skrivit på ett uttalande med titeln “Let the Truth Be Told! Stop the Secrecy Bill” fritt översatt till “Sanningen ska fram! Stoppa sekretesslagen”. Enligt uttalandet undergräver ett nytt lagförslag kring sekretess helt skyddet för uppgiftslämnare och tillgång till information. Vissa går så långt som att jämföra med apartheidlagarna. De som står bakom initiativet kräver en omformulering av lagförslaget så att det inte går emot de grundlagsskyddade fri och rättigheterna i Sydafrika. Läs mer om kampanjen här www.right2know.org.za

Några av de organisationer och individer som stöder uttalandet är Amnesty International,  Black Sash, Ceasefire Campaign, CIVICUS, Democracy Development Programme, Diakonia Council of Churches, Earthlife Africa, Freedom of  Expression Institute, Gay & Lesbian Network, Idasa, Institute for Security Studies, Open Democracy Advice Centre, M&G Centre for Investigative Journalism (amaBhungane), National Welfare Forum,  Palestine Support Committee, Professional Journalists’ Association,  Section27, South African History Archives, Treatment Action Campaign, Unemployed People’s Movement, Ärkebiskop Desmond Tutu, Nadine Gordimer, Kader Asmal, Zakes Mda, Zackie Achmat, Andrew Feinstein, Andre Brink, Terry Bell, Laurie Nathan, Pierre de Vos, Max Du Preez, Paul Graham, Pippa Green, Prof Hoosen Coovadia and Breyten Breytenbach.

 

Utvecklingsländer tillhygge i valdebatten

Nu är det miljöpartiets Wetterstrand som åker på en känga i Sundsvalls Tidning:  “Världsbanken har räknat ut att västvärldens handelsbarriärer kostar utvecklingsländerna 100 miljarder dollar om året. Det är betydligt mer än vad västvärlden klämmer ur sig i bistånd och betydligt mer än vad immigranter skickar hem till utvecklingsländerna. Handelsbarriärer, subventioner och nolltolerans inför GMO-grödor gör att utvecklingsländerna förvägras det välstånd som vi själva tar för givet.” skriver Adam Cvejman.

Förvägras? Flera afrikanska länder har själva sagt nej till GMOgrödor. Sydafrika är kanske det land i afrika som odlar mest GMgrödor, i stort sett all majs är genetiskt modifierad vilket inte måste anges när den säljs inrikes vilket många organisationer anser är problematiskt. Många tror att grödorna är farliga att äta. Stödet för den åsikten är ganska svagt. Däremot har Monsanto och sydafrikanska myndigheter pressat småbönder att gå över till GM utan tillräcklig kunskap, motivation och stöd vilket lett till katastrof på flera håll i bland annat östra kapprovinsen.

Jag vet inte om Wetterstrand arbetar för ett globalt förbud mot GMOgrödor eller ej, men i Sundsvalls Tidning är det Cvejman som bortser från länder självbestämmanderätt. Vi ska inte tvinga Afrika varken att odla GMO eller låta bli, men vi kan dela med oss av den kunskap som finns. Erfarenheter från Östra Kapprovinsen säger tyvärr att GM introducerats på ett sätt som inbjuder till katastrof.

 

Inga generaliseringar, men såhär är det i Afrika

Läser i Gävle Dagblad Lasse Ekstrands recension av Leif Norrmans nyutkomna bok om Sydafrika, Leva på gränsen. Ekstrand gillar att Norrman beskriver våld, död och sjukdom i Sydafrika. Nåt han tror att “Afrikagrupperna, Sida och andra politiskt rättänkande” inte uppskattar. Han antyder om jag förstått saken rätt, att vi mörkar att det är “ett vågspel” att resa till Sydafrika, något som ska framgå i Norrmans bok då antar jag. “Risken för exotisering, mystifiering och romantisering kunde förstås därvidlag förefalla överhängande” skriver Ekstrand för att omedelbart totalt exotisera genom att tillägga “De är inte som vi, utan något annat och främmande – De Andra.”

Jösses. Kan man skriva så i tidningen år 2010? Att vanligt folk inte är som vi utan “något annat och främmande”? Jag blir verkligen nyfiken på Norrmans bok, jag misstänker att det är Ekstrand som missförstår och exotiserar snarare än den erfarne och kunnige Norrman. Att natten faller snabbare i Afrika än någon annanstans (det beror ju på breddgraden… i just Sydafrika faller natten uppenbarligen ganska långsamt) eller att där inte finns någon grå vardag är bara nonsens. Liksom att landet skulle vara särskilt farligt att besöka som turist. Jag jobbar för Afrikagrupperna och må vara politiskt korrekt men sanningen är den att våld och sjukdomar i Afrika och kanske i synnerhet Sydafrika drabbar de som bor där, särskilt de fattiga. Påfallande sällan råkar turister ut för något av detta.

 

På semester

Jag är lite ledig i Sverige och tar därför ett litet blogguppehåll.

 

Tema – Spanien, Estland, Afrika. Hmmm?

Hej!
Hur tänker ni när ni väljer tema för bokmässan? Att man ena året kan
ha Spanien eller Estland och nästa en hel kontinent – Afrika. Har det
att göra med att Afrika ligger en bit bort?
mvh
Viktoria

Hej Viktoria,
Tack för ditt mail.

Vi på Bokmässan har varje år ett tema som vi uppmärksammar lite extra. På senare år har det ofta varit enskilda länder eller språkområden (förra årets spanskspråkiga tema innefattade även författare från de spansktalande delarna av Sydamerika). Tidigare har vi även haft andra typer av teman, som t ex 2006 års yttrandefrihetstema.

Utöver detta brukar det finnas några mindre temaavdelningar. Förra året uppmärksammades t ex Märkesåret 1809 (då Sverige och Finland skildes åt) med egen monter och flera seminarier.

Till årets mässa har vi, tillsammans med vår samarbetspartner Nordiska Afrikainstitutet, alltså valt att sätta fokus på Afrika och afrikansk litteratur.

Det är förstås inte möjligt att täcka hela den afrikanska litteraturen under fyra dagar. Inför valet av Afrika som tema har vi noga övervägt att bara presentera ett land eller en region. Vår slutsats är emellertid att det för Bokmässans besökare är intressantare att mässan försöker spegla den enastående bredden i afrikansk litteratur. Därför har Bokmässan valt att inkludera hela den afrikanska kontinenten i årets tema.

På mässan som helhet blir det som vanligt ett stort internationellt deltagande som inkluderar såväl Afrika som andra delar av världen.

Vänliga hälsningar
Henriette Andersson

 

Orädd i Johannesburg city med villkor.

Första gången jag besökte Johannesburg var för tio år sedan. Stadskärnan hade övergivits av företag och hotell vars byggnader tagits över av squatters i hög utsträckning. När jag tog en liten promenad i city – utan väska, bara med några sedlar nedkörda i jeansfickan – blev jag helt uttittad. Längs gatorna bedrevs full kommers av alla möjliga varor. Inga vita vistades i city längre. Vi åkte in till Carlton Center i city för att åka upp och titta på utsikten, resten av vistelsen i staden tillbringades i utkanterna.

Jag väntar fortfarande på att upptäcka charmen med Johannesburg.

Jag väntar fortfarande på att upptäcka charmen med Johannesburg.

Sedan dess har miljarder investerats i Johannesburg och staden har tagit hjälp av New Yorks Rudy Giuliani för att få bukt med brottsligheten. I varje gathörn finns övervakningskameror och hotell, affärsverksamhet och kontor är tillbaks i city. Folk talar såklart fortfarande nogsamt om för en att man inte ska gå omkring i innerstan, CBD, och en bekant som arbetar mitt i stan ser regelbundet hur folk rånas på gatan nedanför. Jag ser ändå många unga kvinnor promenera själva på stan med axelremsväska även efter att mörkret fallit och jag och min kollega kör hemåt med dörrarna låsta. Fortfarande ser man mycket få vita på gatan, vad nu det kan anses vara tecken på. De hänger väl i förorterna. Vad ska man säga? Jag känner inte till stan så bra, men i de områden av city som jag känner lite mer, bort mot Newtown och Pritchard street känns det lugnt att gå omkring. Tidigt på dan iallafall. Med sällskap iallafall. Brottsfrekvensen i Johannesburg må rasa men dess rykte är svårare att få bukt med och som lantlolla från den sömniga småstaden East London har man respekt för hemska rykten. Vad som är den stora charmen med Johannesburg återstår ännu för mig att upptäcka, det är mest en dammig platt stenöken för mig. När jag upptäckt charmen ska jag genast rapportera om den. Tills dess, tacka vet jag Kapstaden.

 

Vem är din sydafrikanska favvobloggare?

En av Sydafrikas bloggportaler

En av Sydafrikas bloggportaler

Har haft på att-göra-listan länge att kolla upp sydafrikanska bloggar. Min tillgång till Internet är något skakig men oftast kan jag till och med se på youtubefilmer om jag har lite tålamod. Så jag kan bara skylla på att jag prioriterat bokföring och annat till skillnad från aspirerande bloggare i Sydafrika där endast 10,8 procent av befolkningen har tillgånt till Internet enligt worldwideworx.com Siffran kanske är något högre än så om man räknar det kraftigt ökande surfandet via mobil, men det är knöligt att blogga via mobilen.

Enligt bloggportalen, Afrigator.com kan vi idag läsa på de mest populära bloggarna om offentlig upphandling som utreds i Buffalo City…oj det var visst lokaltidningens blogg… en annan blogg handlar om en Kapstadsbo som flyttar till Johannesburg…sen var det en dagstidning, ett företag… finns det inga amatörbloggare i Sydafrika? Bloggaren Nick Duncan gjorde i början av året en egen uppskattning av de mest populära bloggarna efter att han inte tyckte att Afrigator, Amatomu och MyScoop mätte tillräckligt bra. Om du inte heller håller med kan du rösta på din favoritblogg i 2010 SA Blog Awards.

 

Diverse idéer som kallas vita

Steven Monjeza och Tiwonge Chimbalanga har sedemera gjort slut

Niclas Eriksson skriver i DN om att homosexualitet inte introducerades i Afrika av kolonialisterna, däremot kristen fundamentalism. Det har jag skrivit om tidigare på bloggen, med hänvisning till en utmärkt artikel av Nirvana Hollstein (pseudonym). Dock är homosexualitet inte samma sak som att vara gay. Många män som lever i heteroförhållanden för att de vill, eller för att kraven är stora att ha en fru och inte minst sätta barn till världen, har homorelationer vid sidan av utan att för den skull anse sig vara gay.

Huruvida det omskrivna paret i Malawi är strängt taget gay diskuterades tidigare då den ena parten, Tiwonge enligt rättegångsprotokollen betraktas av sig själv och sin partner som kvinna.

Det mest anmärkningsvärda i Erikssons artikel är mötet med den kristne amerikanen som är helt övertygad om att hiv-viruset kan ta sig igenom gummit i en kondom, vilket naturligtvis är nonsens. Jag har också stött på den uppfattningen, men det var mycket länge sedan. Att en kyrka eller någon annan för den delen sprider sådan info kan jämställas med mord.

En annan “vit” uppfattning är enligt Mandla Mandela, Nelsons sonson, att kvinnans ålder är en faktor som har betydelse för huruvida hon är redo för äktenskap. I en utfrågning i parlamentet häromdagen kring traditionella ledares makt sade han angående seden ukuthwala då en ung kvinna kan rövas bort av en man som vill äkta henne.
- När en man ser att denna är mogen för äktenskap, då kan hon tas för att genomgå en ceremoni och då hon är redo. Blanda inte in vita människors idéer som hennes ålder, snäste han.
I själva verket är systemet med traditionella ledare och kungar djupt utnyttjat och intrasslat i apartheidsystemet och många kungar är djupt impopulära bland folket de ska leda. Många, inte minst kvinnor, hade rest till parlamentet för att vittna mot ökad makt för kungar och hövdingar och för mer mänskliga rättigheter och jämställdhet.

 

Att ha rätt räcker inte alltid

Gruvarbetare

Gruvarbetare, namn kommer snart

Exploateringen av människor var mitt tema den här helgen. Följde med aktivisten Berend Schuitema på ett möte med före detta gruvarbetare i Newlands utanför Mdantsane township. Män i 50-60årsåldern som slitits ut i guld och asbestgruvor i Gauteng och Mpumalanga på den tiden apartheid konstruerade de så kallade oberoende hemländerna och förstörde folks försörjning så de skulle tvingas resa till arbetet i andra delar av landet.

Berend har själv jobbat i gruva, fast han var ingenjör. Så han vet hur det gick till. En man kunde bli av med benet eller bli hjärnskadad på jobbet och skickas hem med 200 rand extra. Idag har de rätt att kräva staten på pensioner, invaliditetsersättningar och så vidare. Men informationen kommer inte ut och pengarna hamnar hela tiden fel. En brittiskägd asbestgruva i Mpumalanga dömdes av en domstol i London att betala ut 40 000 rand till varje arbetare efter en skandal där många dog och andra skadats av det giftiga dammet. Men ingen informerade arbetarna. Oseriösa “advokatbyråer” letade däremot upp dem och erbjöd att företräda dem så de kunde få ersättningen. De som tackade jag fick ungefär hälften, byrån tog 20 000 per person för den hjälpen. Männen jag träffade idag har kvitton från liknande aktörer i East London som tar betalt för att företräda dem men hörs aldrig mera av. Berend ville först samla livsberättelser från männen (alla gruvarbetare från den här tiden är män) men deras behov av ekonomisk ersättning och upprättelse var så mycket större än behovet av att berätta sin historia. Därför försöker Berend nu uppmuntra dem till egen gräsrotsorganisering för att få tillgång till den ersättning de har rätt till.

 

Kampen för värdiga arbetsvillkor

Stefaans på ECARP informerar arbetare om deras rättigheter.

Stefaans på ECARP informerar arbetare om deras rättigheter.

Femton deltagare skulle kommit från en gård i Sundays river, men bara tre dök upp. Varför? Är det för att alkoholproblemen är så stora att ett möte efter löning blir omöjligt? En annan förklaring lades fram, att farmägaren inte gillar att arbetarna organiserar sig så folk är rädda för att synas i sådana sammanhang.

Mötet blev bra ändå, diskussionen blev kanske djupare och på sätt och vis mer givande med bara tre från den nya farmen än om alla dykt upp. Fler möten kan ju ordnas senare.

I Sundays river går inte mycket rätt till. Lönen ligger en bit under den lagstadgade minimilönen för lantarbetare på 1361 rand (lika mycket i svenska kronor. En limpa bröd kostar 5-8 rand) och inga “förmåner” såsom pension, sjukpenning, föräldraledighet, försäkringar etc ingår. Ägaren drar även av en summa för a-kassa. Hälsa och säkerhetsföreskrifter finns eller iakttas inte. En arbetare avled efter att ha hanterat bekämpningsmedel utan skyddskläder. Arbetarna får själva skaffa arbetskläder. De citrusfrukter som skördas säljs till konsumenter i Europa. Jag ska ta reda på vilka, så konsumenterna kan informeras om villkoren för arbetarna och få tillfälle att ställa krav på värdiga arbetsvillkor. Vi vill däremot inte ha en bojkott!

Tre deltagare från etablerade farmkommitteer deltog också och berättade om sina erfarenheter kring att hantera orättvisor på gården.
- Förr gick alla till ägaren individuellt om de hade problem. Nu gör vi det som en kommittee. Vi kan också diskutera frågor med ägaren, innan kunde han ta upp frågor men aldrig arbetarna, berättar Totoman Skeyi.

-  Jag gick till ECARP när jag fick sparken för att jag inte arbetade på långfredag – en helgdag. Min man fick också sparken senare, så vi hotades med vräkning eftersom vi bodde på gården. Genom ECARP fick vi ordnat sp vi kunde bo kvar. De såg även till att vi fick lönebesked vilket vi inte fick tidigare, sade Nolungile Kota.

ECARP stöder idag 57 lantarbetarkommitteer och informerar arbetare om deras rättigheter och hur de kan kämpa för dem. Du kan stöda ECARP:s arbete genom Södra Afrikainsamlingen.