Sydafrika idag

Under SADC-mötet i Tanzania, som avslutades i går, beslutades att Sydafrikas president Thabo Mbeki ska medla mellan Zimbabwes president Robert Mugabe och oppositionen för att försöka komma fram till en lösning av krisen i landet.
Samtidigt rapporterar Mail&Guardian att mötet avslutades med att de deltagande länderna gjorde ett gemensamt uttalande där de stödjer Mugabe fullt ut och ber att alla former av sanktioner mot Zimbabwe ska bort.
Detta visar att SADC-länderna fortfarande unisont ser Mugabe som en del av lösningen, att det fortfarande är möjligt att förhandla med honom. Men om man nu ställer sig bakom Mugabe, vad är det då man ska medla om? Ett minsta kriterium för en medlare borde väl vara att han upplevs som opartisk av båda sidorna. Eller?

Fick en inbjudan från ett läkemedelsbolag som bland annat arbetar med hiv och aids. De vill att jag ska besöka deras projekt i Sydafrika och Lesotho. Jag ska få träffa svenska läkare och sjuksköterskor som jobbar där. Det låter ju både intressant och bra.
Men jag blir lite skeptisk när jag läser formuleringar som “unik möjlighet”, “otroligt tillfälle” och “otroliga resultat” i brevet.
Med hela debatten om ekonomiskt tillgängliga bromsmediciner bakom mig undrar jag vilket budskap de vill att jag ska framföra efter ett besök på deras projekt.

FN har godkänt manlig omskärelse som ett verktyg i kampen mot hiv och aids.
Tre nyligen publicerade undersökningar, två från Uganda och en från Sydafrika, visar att risken för män att bli smittade av hiv minskar med mellan 51 och 60 procent om de är omskurna.
World Health Organisation, WHO, och UNaids menar att miljonar liv kan räddas om omskärelse börjar tillämpas i större skala än i dag. Samtidigt säger FN att omskärelse ska bara vara EN del i ett större “paket” av förebyggande åtgäder, som också måste innehålla bland annat sexualundervisning och tillgång till kondomer både för kvinnor och män. Omskärelse ska ses som ett komplement till övriga åtgärder.

På väg till bilen efter ett restaurangbesök i kväll: Två barn sover utanför en port. Mina två flickor håller mig hårt i handen. “De har nog sina föräldrar nånstans utanför stan”, säger den äldsta. Jag hoppas hon har rätt.
Men att bo utanför stan behöver inte betyda att man har det bättre, som hennes kommentar önskade. Tvärtom. Tänker på en kvinna som intervjuades på TV för ett tag sedan. Hon bodde i en av stans förorter, i ett skjul där vattnet rusade över golvet när det regnade. Reportern frågade varför hon inte återvände hem: “Aldrig svarade hon. Livet är tufft här, men det är ännu värre ute på landsbygden, jag återvänder aldrig.”
I går besökte en lokal politiker ett litet samhälle på landsbygden här i Östra Kap. Invånarna bad politikern se till att de får paraffin tills de får elektricitet, som de har blivit lovade till år 2012. De bad också om en mobil vårdcentral, eftersom det inte finns några vägar till den vårdcentral de är hänvisade till i dag. “Blir någon sjuk måste vi bära dem flera kilometer,” sa en av invånarna.
Fast jag undrar om de sovande barnen verkligen har valt att sova utanför en port, utan föräldrar eller familj. Även om det möjligen skulle vara bättre än på landsbygden. Inget barn skulle väl välja att inte ha någon att hålla hårt i handen när verkligheten känns otrygg och skrämmande.

Sitter inlåst på möte några dagar, men lite info från omvärlden sipprar ändå in. Hörde detta i dag: Några sydafrikanska bagare har bakat världens största bulle. Den väger 408 kilo och har kommit med i Guinness Rekordbok. Bullen aktionerades ut för att samla in pengar till välgörenhet.

Den här gången är jag säker på att linsen pekade mot Antarktis, 600 mil bort.

Det finns en föreställning bland många att tonårsflickor blir gravida för att de vill komma åt barnbidraget på 200 rand i månaden. Nu slår två forskare från Human Science Research Council hål på den myten. De har jämfört en rad olika undersökningar, bland annat folkräkningen från 2001 och kommit fram till att uppsvinget av tonårsgraviditeter kom före introduktionen av barnbidraget och att “babyboomen” nu istället avtar.
De båda forskarna menar att uppsvinget istället kan ha samband med den politiska förändringen i landet efter apartheids fall och jämför med ett efterkrigsscenario med stora barnkullar.
Sant eller falskt, debattinlägget bidrar i alla fall till en något mer genderkänslig debatt där skulden inte läggs bara på flickorna.

Farmfields strax väster om Grahamstown. 56 hushåll som blev tvångsförflyttade 1962 har fått sin mark tillbaka. Regeringen har byggt hus till familjerna och här finns en skola och en kyrka. Processen startade 1995, förra året kunde familjerna börja flytta tillbaka.
Positivt: Vi har fått vår jord tillbaka. Vi har mat för dagen tack vare våra trädgårdar. Vi har rinnande vatten och el i våra hus. Vi säljer lite av överskottet i stan under två marknadsdagar per år.
Negativt: Här finns inga jobb och ingen transport in till stan. Vi har inga resurser att komma igång med kommersiell odling. Vi behöver hjälp med att rensa bort träd och annat från vår mark så att vi kan ha en chans att starta ett större jordbruk, någon skulle behöva komma med en bulldozer, men vi får inte den hjälpen. Husen regeringen byggt är dåliga, det läcker bland annat in genom många tak.

Greenhill Farm strax öster om Grahamstown. Farmarbetarna köpte farmen de arbetade på av en vit farmare. Processen startade 2004, förra året gick köpet igenom. Åtta familjer delar i dag på 2 500 hektar jord.
Positivt: Nu har vi vår egen jord. Vi har mat för dagen. Vi odlar bara organiskt. Vi säljer vid vägen och två gånger om året på marknaden i stan och får ett visst överskott. Vi har 39 kor och 11 kalvar. Vi hoppas kunna sälja en del av dem snart.
Negativt: Vi får ingen support från regeringen nu när vi köpt marken. Vi fick 20 000 rand per person för att köpa den, men sedan var det stopp. Vi har inget rent vatten och ingen el. Vi har inte råd att hålla efter våra byggnader. Ladans tak faller ihop. Vi skulle vilja odla kommersiellt, men har inga resurser att starta.

I dag, på Human Rights Day, gick “landshövdingen” (the Premier) i KwaZulu-Natal, till angrepp mot de missförhållanden farmarbetare fortfarande lever under.
“Farmarbetare har inte tillgång till rent vatten, sanitet, elektricitet eller utbildning. De utsätts också för vräkningar samt fysiska och psykiska övergrepp av farmägare. Det är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Dessutom har landreformen gått alldeles för långsamt”, sa han i ett tal på Besters Farm i Ladysmith.
Human Rigts Day kom till för att hedra de som sköts ihjäl under Sharpvillemassakern 1960.