Sydafrika idag

Nu är vintern snart här. Då sjunker temperaturen till mellan fem och sju grader på natten. En stor insamling av filtar har just satt igång och de här stora lådorna har placerats ut utanför affärer i East Londons shoppingcentrum.
Förra året fick sydafrikanska regeringen fem miljarder rand över i statskassan. Fem miljarder! Tänk om man hade kunna skapa fler jobb istället. Då hade inte dessa jättelådor behövts.

Vi firade Freedom Day i fredags. 27 april var dagen för första fria demokratiska valen i Sydafrika. I år cirklade en del av diskussionerna kring om det verkligen finns en sydafrikan. Eller kanske hellre: känner sig de som bor i Sydafrika som sydafrikaner? Som väntat svarade vissa ja, andra känner sig som afrikaner först och främst och därefter som sydafrikaner och vissa menar att de tillhör en etnisk grupp först.
Åker förbi statyn “Den mångkulturella mannen” och läser på inskriptionen av Nelson Mandela att även om det finns många skillnader mellan folkgrupperna i Sydafrika är det ett folk med ett gemensamt mål.
Men titta på statyn. Jag undrar bara – var är kvinnan? Har hon ingen plats i det mångkulturella samhället?

Nu har äntligen bromsmedicinen Tenofovir blivit registrerad i Sydafrika. (Du kan läsa mer om kampen för registrering i ett inlägg i februari.)
Nu börjat nästa kamp: Priset måste ner och hälsodepartementet måste ta med preparatet i riktlinjerna kring bromsmediciner, så att det blir en del av det allmänna hälsosystemet.

Vet att det inte direkt handlar om Sydafrika, men tycker det berör oss alla. Inte minst med tanke på Wolfowitz, som jag skrev om i går.
I morse fick jag denna artikel på min mail. Läs den!

Till dig som läste om dokumentären om Vulamasango Singene här på bloggen i förra veckan och gärna vill se den:
Nu finns den att låna på Solidaritetshusets bibliotek på Tegelviksgatan 40 i Stockholm.

Kan inte sluta tänka på Wolfowitz, världsbankschefen du vet som nu anklagas för nepotism. Funderar på varför han överhuvudtaget blev chef över världsbanken. Så fort det blev känt att han skulle bli chef höjdes massor av röster emot. Varför? Jo, bland annat för att han var en av dem som var ansvariga för USAs invasion av Irak. Krig dödar, inte sant!? Men, det är först nu när det handlar om korruption som Wolfowitz position verkligen är i fara.
Vad beror det på? Har vi svårt att ta in och förstå politisk kritik? Har vi svårt att ta in allt det förfärliga som krig för med sig? Har vi lättare att se länken mellan en enskild person och en handling som är extremt orättfärdig?
Eller handlar det om ansvar? När anser vi att en person verkligen har ansvar för det som sker? Jag har hört folk säga att den som iscensätter ett krig inte har ansvar själv, att man handlar utifrån det som till synes verkar rätt, att man är en produkt av det pågående. Och visst, så är det ju naturligtvis också, men visst har man ansvar själv, visst kan vi välja hur långt vi vill gå, var vi ska dra gränsen? Hade till exempel Wolfowitz tyckt att det var fel att invadera Irak, tyckt att det är fel lösning att kriga, då kunde han ju sagt nej till invasionen och jobbat med något annat.
Eller är det så att man måste ägna sig åt smutsiga affärer på storpolitisk nivå för att få en plats bland höjdarna? Och att ärlighet inte alls lönar sig i längden.

För dig som funderar på att besöka Sydafrika under fotbollsVM 2010 har turistbyrån i Östra Kapprovinsen tagit fram de mest populära attraktionerna.
Här följer några:
- Tsitsikamma National Park, både skog och berg och hav och valar och delfiner.
- Högsta bungyjump i världen från Bloukrans Bridge i Tsitsikamma.
- Addo Elephant Park. Flest elefanter per kvadratkilometer i Afrika.
- Valley of Desolation. Geologiskt fenomen formad av vulkanisk aktivitet.
- Tree Top Canopy och Tsitsikamma Falls Zipline/Cable Rides. Kabellift eller kanotfärd.
- Otter Trail. 42 kilometer, eller fem dagars fotvandring mellan Storms River och Natures Valley.
- Mytomspunna Hole in the Wall i Coffee Bay.
- National Arts Festival i Grahamstown. Näst största konstfestivalen i världen.
- Amathole Hiking Trail. 100 km eller sex dagars fotvandring mellan King Williams Town och Hogsback. Kanske med ett stopp i Cata som ligger alldeles intill leden. (Du kan läsa lite mer om Cata i tidigare inslag.)
Dessutom finns här världens nästan bästa surfvågor, vackra floder att paddla i och underbara stränder för den som bara vill sola och ta det lugnt.
Välkommen, även före 2010!

En ny undersökning visar att det inte alls är i de stora städerna som man löper störst risk att råka ut för brott i Sydafrika. Nej, det är på landsbygden de flesta mord och våldtäkter sker.
Undersökningen, Crime and Victimisation Mapping Tool, kombinerar två års statistik kring brott som mord, inbrott och sexuella övergrepp med socioekonomiska data och geografisk placering.
80 procent av alla brott sker under inverkan av alkohol och anledningen till att det sker fler grova brott på landsbygden är, enligt undersökningen, att man har fler sociala kontakter där.

Just hemkommen från ett besök i Cata, som är en av de byar som ingår i Vulamasango Singene som du kan läsa lite kort om i förra inslaget.
Var bjuden på en turistdag, men när jag kom var bara runt femton personer där. Det hade regnat på natten och var så blött att de som måste gå genom skogen inte hann fram i tid. Och så var ett tiotal tvungna att skörda potatisen just i dag. Dessutom var det begravning i en av byarna på andra sidan berget, så de kunde inte komma. I väntan på att fler skulle anlända besökte vi skolan för att dela ut ett nyhetsbrev.
I Cata har man redan fått en del kompensation för den mark man förlorade under apartheid. Totalt 36 000 kronor per hushåll, som bland annat har använts till gemensamma utvecklingsprojekt. Skolan har renoverats, vägarna förbättrats och ett allaktivitetshus har byggts. Nu funderar byborna på att satsa på turism. I området finns både fina vandringsleder och den sällsynta papegojan Cape Parrot.

I dag är Ashley Westaway gästskribent här. Ashley är chef för organisationen Border Rural Committe, BRC, som arbetar med kampanjen Vulamasango Singene, som ungefär betyder “öppna dörrarna så att vi kan gå in”. Kampanjen kämpar för att få regeringen att kompensera för den mark 1,3 miljoner svarta sydafrikaner förlorade från 30-talet och framåt då apartheidregimen tvångsförflyttade folk i de forna hemländerna. Minst sju miljarder kronor räknar man med att regeringen ska kompensera med.
BRC har lanserat en dokumentär där de drabbade med egna ord berättar de smärtsamma historierna om förflyttningarna.

Så här skriver Ashley om lanseringen av filmen:
Vulamasango Singene
BRC has just launched its documentary on the Vulamasango Singene Campaign. In the panel discussion that followed the public screening of the documentary, a senior government official acknowledged that government had made an error in excluding victims of “betterment” dispossession. Dali Matta, the head of the Land Reform Office in the Eastern Cape Province, went on to express his optimism that the negotiations that are currently underway to remedy the problem will yield a satisfactory outcome. This is now where the focus of the campaign is: on the outcome. Panelists agreed that a strength of the documentary is that it puts ordinary members of the campaign at the forefront. There is no grand narrator, rather the story is told by the people themselves.

I svensk översättning:
Vulamasango Singene
BRC har precis lanserat en dokumentär om kampanjen Vulamasango Singene. I paneldiskussionen efter filmvisningen sa en av de närvarande politikerna att regeringen gjort fel när de tidigare inte velat ge familjer, som tvingades flytta under apartheid, kompensation. Dali Matta, chef för arbetet med landreformen i Östra Kapprovinsen, uttryckte optimism inför de kommande förhandlingarna där man ska försöka hitta en tillfredsställande lösning. Detta är kampanjens fokus just nu. Panelen var överens om att styrkan med dokumentären är att den lyfter fram vanliga människor. Där finns ingen huvudberättarre, utan varje berättelse berättas av de drabbade själva.