Sydafrika idag

Nu är det miljöpartiets Wetterstrand som åker på en känga i Sundsvalls Tidning:  “Världsbanken har räknat ut att västvärldens handelsbarriärer kostar utvecklingsländerna 100 miljarder dollar om året. Det är betydligt mer än vad västvärlden klämmer ur sig i bistånd och betydligt mer än vad immigranter skickar hem till utvecklingsländerna. Handelsbarriärer, subventioner och nolltolerans inför GMO-grödor gör att utvecklingsländerna förvägras det välstånd som vi själva tar för givet.” skriver Adam Cvejman.

Förvägras? Flera afrikanska länder har själva sagt nej till GMOgrödor. Sydafrika är kanske det land i afrika som odlar mest GMgrödor, i stort sett all majs är genetiskt modifierad vilket inte måste anges när den säljs inrikes vilket många organisationer anser är problematiskt. Många tror att grödorna är farliga att äta. Stödet för den åsikten är ganska svagt. Däremot har Monsanto och sydafrikanska myndigheter pressat småbönder att gå över till GM utan tillräcklig kunskap, motivation och stöd vilket lett till katastrof på flera håll i bland annat östra kapprovinsen.

Jag vet inte om Wetterstrand arbetar för ett globalt förbud mot GMOgrödor eller ej, men i Sundsvalls Tidning är det Cvejman som bortser från länder självbestämmanderätt. Vi ska inte tvinga Afrika varken att odla GMO eller låta bli, men vi kan dela med oss av den kunskap som finns. Erfarenheter från Östra Kapprovinsen säger tyvärr att GM introducerats på ett sätt som inbjuder till katastrof.

Stefaans på ECARP informerar arbetare om deras rättigheter.

Femton deltagare skulle kommit från en gård i Sundays river, men bara tre dök upp. Varför? Är det för att alkoholproblemen är så stora att ett möte efter löning blir omöjligt? En annan förklaring lades fram, att farmägaren inte gillar att arbetarna organiserar sig så folk är rädda för att synas i sådana sammanhang.

Mötet blev bra ändå, diskussionen blev kanske djupare och på sätt och vis mer givande med bara tre från den nya farmen än om alla dykt upp. Fler möten kan ju ordnas senare.

I Sundays river går inte mycket rätt till. Lönen ligger en bit under den lagstadgade minimilönen för lantarbetare på 1361 rand (lika mycket i svenska kronor. En limpa bröd kostar 5-8 rand) och inga “förmåner” såsom pension, sjukpenning, föräldraledighet, försäkringar etc ingår. Ägaren drar även av en summa för a-kassa. Hälsa och säkerhetsföreskrifter finns eller iakttas inte. En arbetare avled efter att ha hanterat bekämpningsmedel utan skyddskläder. Arbetarna får själva skaffa arbetskläder. De citrusfrukter som skördas säljs till konsumenter i Europa. Jag ska ta reda på vilka, så konsumenterna kan informeras om villkoren för arbetarna och få tillfälle att ställa krav på värdiga arbetsvillkor. Vi vill däremot inte ha en bojkott!

Tre deltagare från etablerade farmkommitteer deltog också och berättade om sina erfarenheter kring att hantera orättvisor på gården.
- Förr gick alla till ägaren individuellt om de hade problem. Nu gör vi det som en kommittee. Vi kan också diskutera frågor med ägaren, innan kunde han ta upp frågor men aldrig arbetarna, berättar Totoman Skeyi.

-  Jag gick till ECARP när jag fick sparken för att jag inte arbetade på långfredag – en helgdag. Min man fick också sparken senare, så vi hotades med vräkning eftersom vi bodde på gården. Genom ECARP fick vi ordnat sp vi kunde bo kvar. De såg även till att vi fick lönebesked vilket vi inte fick tidigare, sade Nolungile Kota.

ECARP stöder idag 57 lantarbetarkommitteer och informerar arbetare om deras rättigheter och hur de kan kämpa för dem. Du kan stöda ECARP:s arbete genom Södra Afrikainsamlingen.

Byn Cata som jag skrivit en del om tidigare har nu en hemsida där man kan ta del av utbudet och planera sin vistelse. Eller bara njuta av de vackra bilderna och läsa mer om platsens historia. Adressen är www.cata.org.za

Så här skriver Ulrika Roos, som praktiserat i Cata i sin praktikrapport:
“Från 1930-talet och framåt genomfördes ”The Betterment” i hemländerna. Från den styrande regimen kom krav på hur marken i byarna skulle användas. Man delade upp byar i strikta områden för odling, betesdrift och boende. Detta innebar att de utspridda släktgrupper med hus som tidigare haft sin odlingsbara jord alldeles intill, nu trycktes ihop i små samhällen med planerade gatusystem. Stora delar av mark som tidigare använts för betesdrift och jordbruk annekterades också av regeringen. Några troliga orsaker till betterment var att ta ifrån de svarta rättigheter till land och frigöra billig arbetskraft för urbana områden, frigöra jordbruksmark för vita farmare samt att skaffa sig social, politisk och ekonomisk kontroll över den svarta befolkningen.

I slutet av år 2000 fick Cata sin begäran om ersättning för den mark de förlorat under betterment godkänd. Byn fick totalt 11 miljoner, varav hälften avsattes till utvecklingsprojekt i byn. Man har också gjort stora investeringar i turismprojektet, som idag framförallt ger deltidsjobb i byn. Man ligger i startgroparna med marknadsföringen och därför är inte beläggningen så stor. Längst upp i byn, med en fantastisk utsikt, har man byggt stugor med plats för 16 personer som håller mycket hög standard. Här kan man välja självhushåll eller beställa alla måltider till rimligt pris. Man har också utvecklat ett koncept med ”homestays”, som jag nyttjade under min vistelse. Här bor man i en familj och har alla måltider inkluderade i priset.  I samlingshallen finns också byns museum, med mycket bra och lättillgänglig information om byn och dess historia. En del av museet finns utomhus, i form av ”The heritage trail”. Här kan man med hjälp av en guide tänka sig in i hur området såg ut före tiden för betterment, när boställena låg utspridda över sluttningarna istället för samlade i samhället som idag. Andra produkter man utvecklat är turridning med byns hästar samt guidade turer för fågelskådning och trekking. Områdena med urskog kring Cata är mycket fina, och här finns bland annat möjlighet att se den hotade Kap-papegojan. Som jag ser det har byn stor kapacitet att ta emot turister på ett professionellt sätt, om man bara lyckas med marknadsföringen.”

Läser i Värmlands Folkblad att SvD avslöjat att försvarsmaktens nya biffiga reklamfilm är inspelad i Sydafrika med sydafrikanska skådisar på skattebetalarnas bekostnad. Det känns lite jobbigt att höra när man jobbar på en liten organisation vars anslag för att informera om utvecklingsfrågor (alltså inte reklam för vår verksamhet) i Sverige kapats med 60 procent. Tänk den som hade pengar för att spela in filmer med vanliga sydafrikaner som berättar om… tja, till exempel effekterna av vapenaffären med Sverige. På sin höjd kan vi göra ett gäng Youtubeklipp.

Fundera över det medan du läser det allra sista extratjocka numret av magasinet Södra Afrika som du kan beställa via post@afrikagrupperna.se

På Fellesrådet för Sør-Afrikas VM-blogg, avlivar Sydafrikakännaren Liv Tørre myter om Sydafrika.  Läs hela bloggen här.

Myt: Apartheid lever kvar
Fakta: Apartheid var ett formaliserat system av  juridisk institutioner som diskriminerade människor enligt ras. Detta system avskaffades 1990-1994. Därmed inte sagt att skillnader mellan olika grupper i Sydafrika inte finns. Hälften av sydafrikanerna lever på under 500 kronor i månaden och de tio rikaste procenten tjänar i snitt 80 000. Dessa skillnader sammanfaller delvis med befolkningsgrupper, men det är riktigare att kalla dagens Sydafrika ett klassamhälle än ett rasdelat samhälle.

Myt: Vita behandlas som hundar i det nya Sydafrika
Fakta: Det stämmer att vita förlorat några av sina privilegier genom avskaffandet av apartheid, främst det juridiska och politiska skyddet. För femton år sedan satt vita (ca 10 procent av befolkningen) på 85 procent av marken, alla toppjobb och all ekonomisk makt, främst resurser som konfiskerats från svarta från 40-talet och fortsatt. Vita kontrollerar fortfarande det mesta av egendomar och tillgångar i Sydafrika. Idag är 24 procent av alla toppositioner tillsatta av svarta, och 18 procent av kvinnor – i offentlig sektor. I privat sektor är det sämre ställt.

Myt: Sydafrika är på väg att bli ett nytt Zimbabwe
Fakta: Stora skillnader mellan Sydafrika och Zimbabwe gör att Sydafrika är mycket långt från att bli ett nytt Zimbabwe. Sydafrika har en helt annan social struktur, demografi, industrialiseringsgrad och inte minst grad av organisering och mobilisering i civilsamhället.

Myt: Det är livsfarligt att gå ut på stan i Sydafrika
Fakta: I Sydafrika förekommer mycket våld och brott. Femtio mord begås varje dag, men de flesta dör inte av att gå ut på stan. våld i Sydafrika drabbar främst fattiga. Som turist är du trygg sålänge du följer enkla regler som att lyssna på lokalbefolkningen och ta reda på var du befinner dig. Det är mycket farligare att gå till sängs med någon utan skydd!

Johnny på Somerbosch

I förrgår publicerade Afrikagrupperna och lantarbetarfacket Sikhula Sonke en debattartikel i Göteborgs-Posten om att Systembolaget måste sätta press på leverantörer av vin till Sverige. Minimilönen på 1316 rand i månaden räcker inte att leva på, långtifrån. På många andra sätt är lantarbetare i Sydafrika en av de mest marginaliserade grupperna och situationen har många gånger förvärrats efter apartheids fall. Detta har även uppmärksammats i Rapport. Sikhula Sonke kräver dock inte en bojkott av sydafrikanska viner!
-  Köp viner, köp även från Robertson, men ställ krav på dem! Kunder i Sverige kan inte utan vidare anta att situationen är bra på italienska eller andra gårdar heller förresten. Fast, köp helst från gårdar där vi får gehör för våra krav, som Simonsig och Lavenier, säger Wendy Pekeur på Sikhula Sonke.

Diskussionen i kommentarsfältet på GP är förvirrad som så ofta i pressen. Folk som sett Rapportreportaget slutar köpa sydafrikanska viner trots att farmarbetarna själva säger att de är emot en bojkott. “Systembolaget sätta “press” på en nation???” skriver en annan. Okej, rubriken kanske är otydlig men det är ju inte SYDAFRIKA Systembolaget kan pressa på strängt taget utan UNDERLEVERANTÖRERNA, och det är ett självklart krav. Systemet är en stor kund i västra kap!
Du kan också stöda Sikhula Sonkes viktiga arbete via Afrikagruppernas insamling.

Idag åt vi en fantastisk lunch på vingården Somerbosch nära Stellenbosch. Där producerar lantarbetarna ett eget märke, Poker Hill. Vi fick smaka en fantastisk pärlande rose som är så ny att den inte ens etiketterats ännu. Poker Hill är ett exempel på ett vin där vinsten går till de som plockar druvorna. Det går att köpa via en tysk importör.

I Sydafrika är det inte lätt att nå fram till makthavarna med sitt budskap samtidigt som mycket inte går rätt till. När vi nås av bilder på brinnande bildäck och upplopp i kåkstäderna har folk ofta försökt nå politiker och andra ansvariga på demokratiskt vis men misslyckats. Afrikagruppernas partnerorganisationer väljer ofta medelvägen – fredliga demonstrationer – för att uppmärksamma krav på att arbetsgivare ska följa lagen, ersättning ska betalas ut för markstöld under apartheid eller att småbönder ska få det stöd de har rätt till. Men för att organisera alla demonstranter inte minst för landfrågor när folk reser långt för att delta kostar pengar. Transport och lunch måste ordnas och ofta en t-shirt för att sprida budskapet. Strunta i tre kaffe latte och sponsra en demonstrant!
Du kan stöda folk som demonstrerar för sina rättigheter genom Afrikagruppernas gåvoshop!

Igår skrev Diakonia en läsvärd replik till biståndsminister Gunilla Carlsson.

Bo Forsberg skriver bland annat
“I fråga om bistånd till så kallade exportkreditskulder har ren kreativ bokföring använts för att blåsa upp siffrorna. Pengar som aldrig betalats ut.  Även om industriländernas (OECD:s) regelverk tillåter detta finns ingen redovisning på hur dessa medel bidrar till att leva upp till biståndets mål ”att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”.

Det finns ingen möjlighet att granska “vad som görs, när och hur och varför, för hur mycket pengar och med vem”. Dessa pengar och insatser utvärderas inte gentemot biståndets mål.

Ministern efterfrågar resultat efter alla miljarder till fattiga länder. Men forskning visar att fattiga länder inte bara är mottagare av bistånd. Verkligheten är faktiskt den omvända. Utflödet från fattiga länder är tio gånger så stort som inflödet av bistånd. Korruption utgör 5 procent av utflödet. Den största posten – 64 procent – kommer av företag som genom manipulerade priser undviker att betala skatt i de fattiga länderna. Pengar som ofta förs ut till skatteparadis i Europa.  Detta nämner inte ens ministern.”

Åter i lugnets East London gör jag ett försök att hänga med i svensk nyhetsrapportering och biståndsdebatt. Läser biståndsminister Gunilla Carlsson i DN:
“När gammelbiståndets försvarare gör sig hörda visar man inte några tecken på att bekymra sig över att millenniemålen om halverad fattigdom till år 2015, trots decennier av biståndsansträngningar, inte tycks gå att uppfylla i tid.”
Ja jösses igen. Varför låtsas ministern med likasinnade att biståndet verkar i nåt slags vakuum? Hur ska biståndet ensamt kunna skapa utveckling när samma länder som skickar några slantar söderut håvar hem sanslösa summor som går norrut? Varför ska just biståndet ställas in (istället för att utvecklas) när pengar kommer på avvägar genom korruption men inte exempelvis vapenaffärer? Ta JASaffären. Tidigare tyckte jag att det var svårt att kritisera Sydafrika för att köpa vapen eftersom de är en självständig stat som får göra vad de vill. Men ju mer jag läser om hur det hela gick till, desto mer skandalös blir affären. Häromveckan skrev Desmond Tutu, KG Hammar, Thabo Makgoba och Karin Wiborn i svensk och sydafrikansk press att
“Därför är det en skam att vapenlobbyn utnyttjat denna goodwill för att sälja stridsflygplan. Sydafrikas regering har givit efter för ekonomiskt absurda argument. Löften om att vapenaffären skulle skapa mer än 65.000 arbetstillfällen har till exempel hittills visat sig vara tomma ord. Vapensamarbetet påbörjades utan hänsyn till de långsiktiga effekterna på våra samhällen. Men det finns fortfarande tid att dra lärdom av misstagen. Vi kräver att kontraktet upphävs och att erlagda kostnader återbetalas”

Jag läser just nu Pregs Govenders bok Love and Courage. Hon var den enda ledamoten i parlamentet som röstade mot affären, och avgick sedan. Hon skriver (min översättning)
“Jag antog att korruption skulle följa på affären, så som tidigare skett i de flesta länder. Det är allmänt känt att internationella vapenhandlare bygger in kostnader för mutor och korruption i dylika affärer. Länderna som säljer oss vapen har mycket att svara för, men det är osannolikt att de kommer att avkrävas ansvar. När någon är korrupt finns också någon som korrumperar och båda parter är lika skyldiga. Vårt lands pengar behövdes för att minska fattigdomen och återuppbygga vårt samhälle. Jag frågade ministrar…varför medel inte fanns för sånt som mark, hus, vatten och arbetstillfällen…flera svarade med att hänvisa till de arbetstillfällen som vapenaffären skulle skapa. ”  Arbetstillfällen som aldrig materialiserades och som inte ens försäljarna trodde på.
“Roger Hällhag, rådgivare till stadsministern kommenterade att dessa sk offsets är så öppna för korruption att de förkastas internationellt och är förbjudna i många länder – fast han tillade nedlåtande att ´man följer inte samma höga standard i länder i tredje världen´.

Om Gunilla Carlsson vill komma åt sosseregeringen för att gynna korruption, varför inte utnyttja JASaffären? Men det är klart, när man väl bestuckit länderna till korruption och håvat in vinsten kan man ju sen tjäna dubbelt genom att dra in det lilla fikonlövet bistånd också.

Hänger med dåligt i svensk media, men läste på Kajsas blogg från Moçambique om hur Roger Akelius skänkt 100 miljoner till SOS Barnbyar på Haiti. Det var ju bra! Sen tycker Roger att Sida ska skrotas. Trots att han konstaterat att de flesta människor är goda, gäller inte detta regeringar som, i synnerhet i länder med hjälpbehov, är korrupta. Alltså ska pengar inte gå via regeringar. Istället ska individen avgöra vart pengar för hjälp utomlands ska gå. Det vill säga, de som är i behov av bistånd ska inte välja, till exempel genom att rösta på ett parti som bedriver en politik de vill ha, utan den som redan har det bra ska välja. Problemet blir då lätt att pengarna går till sånt som får givaren att känna sig god och som sätter plåster på såren för idag. Inte till sånt som leder till långsiktig förändring.

Strax ska jag stänga av datorn, packa min väska och resa till byn Cata för att prata med en grupp Färnebostudenter som har läger där. I Cata har en av Afrikagruppernas partnerorganisationer, BRC, stött ett projekt där byn själv tar ansvar för sin utveckling genom olika företag och projekt. Allt är inte bra än, fattigdomen är inte utrotad, men det som hänt är att utvecklingen vänt från rakt åt skogen till att fler får jobb, alla äter varje dag, brottsligheten minskat och självförtroendet ökat. Nu är Cata en modell för att visa myndigheterna hur utveckling på landsbygden är möjlig. Roger Akelius skulle nog inte vilja stöda den typen av projekt eftersom staten ska bort som mellanhand. Men när utvecklingen gått rakt åt skogen till den grad att barnen måste tas om hand av SOS barnbyar, då kanske det kan bli intressant.