Sydafrika idag

Första gången jag besökte Johannesburg var för tio år sedan. Stadskärnan hade övergivits av företag och hotell vars byggnader tagits över av squatters i hög utsträckning. När jag tog en liten promenad i city – utan väska, bara med några sedlar nedkörda i jeansfickan – blev jag helt uttittad. Längs gatorna bedrevs full kommers av alla möjliga varor. Inga vita vistades i city längre. Vi åkte in till Carlton Center i city för att åka upp och titta på utsikten, resten av vistelsen i staden tillbringades i utkanterna.

Jag väntar fortfarande på att upptäcka charmen med Johannesburg.

Sedan dess har miljarder investerats i Johannesburg och staden har tagit hjälp av New Yorks Rudy Giuliani för att få bukt med brottsligheten. I varje gathörn finns övervakningskameror och hotell, affärsverksamhet och kontor är tillbaks i city. Folk talar såklart fortfarande nogsamt om för en att man inte ska gå omkring i innerstan, CBD, och en bekant som arbetar mitt i stan ser regelbundet hur folk rånas på gatan nedanför. Jag ser ändå många unga kvinnor promenera själva på stan med axelremsväska även efter att mörkret fallit och jag och min kollega kör hemåt med dörrarna låsta. Fortfarande ser man mycket få vita på gatan, vad nu det kan anses vara tecken på. De hänger väl i förorterna. Vad ska man säga? Jag känner inte till stan så bra, men i de områden av city som jag känner lite mer, bort mot Newtown och Pritchard street känns det lugnt att gå omkring. Tidigt på dan iallafall. Med sällskap iallafall. Brottsfrekvensen i Johannesburg må rasa men dess rykte är svårare att få bukt med och som lantlolla från den sömniga småstaden East London har man respekt för hemska rykten. Vad som är den stora charmen med Johannesburg återstår ännu för mig att upptäcka, det är mest en dammig platt stenöken för mig. När jag upptäckt charmen ska jag genast rapportera om den. Tills dess, tacka vet jag Kapstaden.

Gruvarbetare, namn kommer snart

Exploateringen av människor var mitt tema den här helgen. Följde med aktivisten Berend Schuitema på ett möte med före detta gruvarbetare i Newlands utanför Mdantsane township. Män i 50-60årsåldern som slitits ut i guld och asbestgruvor i Gauteng och Mpumalanga på den tiden apartheid konstruerade de så kallade oberoende hemländerna och förstörde folks försörjning så de skulle tvingas resa till arbetet i andra delar av landet.

Berend har själv jobbat i gruva, fast han var ingenjör. Så han vet hur det gick till. En man kunde bli av med benet eller bli hjärnskadad på jobbet och skickas hem med 200 rand extra. Idag har de rätt att kräva staten på pensioner, invaliditetsersättningar och så vidare. Men informationen kommer inte ut och pengarna hamnar hela tiden fel. En brittiskägd asbestgruva i Mpumalanga dömdes av en domstol i London att betala ut 40 000 rand till varje arbetare efter en skandal där många dog och andra skadats av det giftiga dammet. Men ingen informerade arbetarna. Oseriösa “advokatbyråer” letade däremot upp dem och erbjöd att företräda dem så de kunde få ersättningen. De som tackade jag fick ungefär hälften, byrån tog 20 000 per person för den hjälpen. Männen jag träffade idag har kvitton från liknande aktörer i East London som tar betalt för att företräda dem men hörs aldrig mera av. Berend ville först samla livsberättelser från männen (alla gruvarbetare från den här tiden är män) men deras behov av ekonomisk ersättning och upprättelse var så mycket större än behovet av att berätta sin historia. Därför försöker Berend nu uppmuntra dem till egen gräsrotsorganisering för att få tillgång till den ersättning de har rätt till.

Det stora Zimbabwe - huset av sten. Lämningar från en av många afrikanska civilisationer.

Afrika är en kontinent som ofta refereras till som om det vore en nation, både av folk som inte vet ett dyft om Afrika, som Sarah Palin och kolumnister i kvällspressen, och av afroromantiker som verkar tro på allvar att alla afrikaner var en enda lycklig familj som levde i en paradisisk tillvaro tills den första europen klev iland. Den som reser i Afrika noterar snart att de unga konstruerade nationer som finns här har ofta mer gemensamt än de gamla i Europa, bland annat för att den sista stora folkvandringen, bantumigrationen, skedde för inte särskilt länge sedan historiskt sett, och för att helt skilda folkslag har kolonialiserats av samma europeiska nationer. Å andra sidan rymmer dessa nationer i sig själva en mångfald eftersom de just är konstruktioner utifrån som inte tagit hänsyn till varken geografi eller folken på plats. Trots det har de nu etablerats och innebär att Afrika rymmer 54 olika nationer varav den rikaste är Sydafrika. Därmed söker sig folk från hela övriga Afrika hit vilket inte ses med blida ögon av alla. Kampanjer för att att styra om politiken som delar till en politik att ena och att bygga den sydafrikanska nationen för att motverka inre spänningar och stammentalitet blir plötsligt något helt annat i ljuset av främlingsfientlighet och mordiska attacker på afrikaner från andra länder. Våldet exploderade 2008, och nu ökar återigen antalet rapporter om organiserade hatkampanjer, förberedelser för våld och budskapet att “efter VM kan ni inte längre känna er trygga”.
En stor banks kampanjbudskap “Det finns inget bättre än att vara sydafrikan” ter sig nu naivt och farligt. Tänk samma kampanj i Sverige – “Det finns inget bättre än att vara svensk”? Vänner debatterar om vad detta signalerar. En bekant skriver på Facebook:
- Det är tragiskt att vi afrikaner hatar oss själva och mitt i rädslan för nya afrofobiska attacker kommer banken med detta? President Thabo Mbeki s budskap “I am African” borde lyftas fram! Var är den ubuntu vi pratar om så ofta? Var är Afrikas vajande flaggor?
Kanske har han rätt. En eurocentrisk fixering vid nationer på en kontinent där dessa nationer är i grunden koloniala produkter som skär och bryter sig igenom folkgrupper och geografi kanske bara leder åt främlingsfientlighet och rasism. Kanske finns det en afrikansk gemenskap som inte grundar sig i okunskap och generaliseringar, och som kan motverka den afrofobi som kallas xenofobi i Sydafrika.

Khulumani Support Group har 55 000 medlemmar som överlevt grova brott mot mänskliga rättigheter i samband med apartheid. För åtta år sedan stämde de ett antal multinationella företag som samarbetat med apartheidregimen. Under VM i herrfotboll 2010 driver Khulumani Rött Kortkampanjen. De skriver på sin blogg:
“I onsdags samlades tiotusentals fotbollsfans på gatorna i Johannesburg för att hylla nationella laget Bafana Bafana inför VM. För alla oss som var där var det magiskt att se sydafrikaner av alla raser, ekonomiska bakgrunder, åldrar och kulturer förenas för att stödja teamet… Igår var en av dessa stunder Sydafrika lyckas skapa med jämna mellanrum då vi inser hur långt vi har kommit, och hur mycket passion vi har som nation. Alltför ofta pratar vi bara illa om Sydafrika – och glömmer att slå på trumman för våra stora triumfer.

Alltför ofta samma sak händer med offer och överlevande – de omtalas bara som hjälplösa och förtryckta … men i verkligheten, som Khulumani visar varje dag är överlevare några av de mest proaktiva, energiska och innovativa i vårt samhälle! En grupp som har visat just vad som kan hända när människor börjar ta tillbaka makt är Khulumanigruppen från Indwe på landsbygden Eastern Cape. Denna grupp av främst äldre män och kvinnor har skickat 100 medlemmar på en resa runt Sydafrika till Soweto för att iscensätta en marsch den 12 juni till stöd för rött kortkampanjen och apartheid-rättegången! Dessa överlevare är ett exempel för alla sydafrikaner – att ta ställning och agera!”
Läs mer om Khulumanis kampanj och marschen den 12 juni

Social konservatism ökar i Sydafrika var den torra titeln på föredraget jag bestämde mig för att trots allt gå på en torsdagkväll. Doktor Dale McKinley hävdade i inledningstalet att sydafrikanerna må vara lika konservativa som innan, men ger uttryck åt detta i högre grad. Att den progressiva konstitutionen inte avspeglar folkets värderingar, men att nationalisterna gick med på de mest liberala skrivningarna, om homosexuellas rättigheter bland annat,  för att rätten till egendom värderas högre än mänskliga rättigheter. Konstitutionen tilläts vara progressiv för att tillgångarna ändå var kvar i samma händer som innan. McKinley underströk att han själv vuxit upp i en djupt kristen miljö och ser att kyrkan ofta försvarar homosexuellas rättigheter när staten bekämpar dem, som i Zambia.
Sen var det pastor Sipho Mengezelelis tur att tala. Han började med att beskriva världen i termer av mörkrets och ljusets rike som kämpar mot varandra och hur humanismen är djävulsk då den ställer människan högre än Gud. Sen kom han in på detta med homosexualitet.
- Inte ens hundar och katter beter sig på det viset.

Raskt utbröt fullt gräl och ett antal åhörare inklusive McKinley lämnade salen.  Händelsen täcktes av lokaltidningen The Daily Dispatch. I en intervju i samma tidning visar pastor Mengezeleli vad han är för en.
Läs insändare och debatt kring händelsen

Hus och kåkar

Afrikadagen firas idag till minne av grundandet av Organisation for African Unity 1963, dagens afrikanska union. I media diskuteras dock nya hot om främlingsfientliga attacker, denna gång efter att VM är över. Afrikaner från Gambia, Burundi, Somalia och andra länder, liksom sydafrikaner som försvarat dessa vittnar i pressen om att de tagit emot hotelser från sydafrikanska nätverk som påstår att utrensningar ska ske i juli. Utlänningar utsätts ofta för småaktigheter eller rena trakasserier som att nekas vård, behandlas illa av polis och så vidare. Rasister säger saker som “Zuma är president nu, inte Mandela. Res hem till Gambia, annars kommer du att råka illa ut.”

Att knyta hoten till en tidpunkt som efter valet, efter VM eller efter någon annan specifik händelse är något som åtskilliga ljusskygga grupper ägnar sig åt. Både svarta och vita extremister hotar med att när Mandela dör, då minsann ska det braka loss. Detta behöver alltså inte betyda nåt särskilt – inga främlingsfientliga attacker blossade upp efter valet och kommer hoppeligen inte att göra det efter VM heller. Och inget raskrig har ännu brutit ut trots mordet på Eugéne Terre´Blanche.
Den årliga Futurefactstudien baserad på tusentals intervjuer i Sydafrika visar att allt fler sydafrikaner har vänner från andra “rasgrupper” (53 procent), identifierar sig själva främst som sydafrikaner (före identiteter som tex xhosa eller muslim)(54 procent) och tror på jämlikhet oavsett ras religion och politisk åskådning (64 procent).
Innebär en starkare sydafrikansk identitet som lär minska risken för intern konflikt en större risk för aggressioner mot grupper som inte ses som sydafrikaner? Ilskan över de ekonomiska orättvisor som är grava trots 16 år av demokrati minskar inte. Den har tagit sitt uttryck i strejker och protester mot lokala myndigheter, men kan även ta sig uttryck i främlingsfientligt våld.

Högst tveksamt faktiskt. Förhoppningsvis tjänar landet lite på evenemanget, men samtidigt har arenorna blivit mycket dyrare än planerat. I Kapstaden har man sällan fyllt de arenor som redan finns, så chansen att Greenpointstadion kommer att utnyttjas ordentligt är tyvärr ganska liten. Andra satsningar tillkommer, men de har folk många gånger nytta av även efter VM. Diskussionen om huruvida sport och politik hör ihop eller inte (klart det gör! Sydafrika är bevis på den saken) har återuppstått i och med debatten om arbetsvillkoren under byggnationen av arenor bland annat. En schweizisk organisation har en namninsamling på gång kring detta.

Hur många turister som kommer vet man inte än, här kan man också hoppas att folk upptäcker Sydafrika både som turistland och handelspartner. Många är rädda för att resa hit vilket är synd, i DN läser jag kommentarer om att folk avstår från VM på grund av kriminalitet. En ryckt väska i Durban får en annan dignitet än en ryckt väska i, säg, Dublin. Vidare spekuleras i misslyckande eller succe kring biljettförsäljning. De billiga biljetterna har man lyckats sälja nu, 40 av 64 matcher är fullsatta. Några försäljare av lyxpaket har inte blivit av med dessa så den som är stadd vid kassa kanske kan fynda sistaminutenbiljetter här.

Efter lite diskussion med Afrikagrupperna i Stockholm bestämde vi oss för att ge oss in i debatten och bevakningen kring mordet på Eugéne Terre´Blanche. Kvickt fick jag ihop ett debattinlägg som inte kom in i Aftonbladets papperstidning, men väl på webben . Vi hade även blivit lovade plats på Second Opinion, så jag utvecklade resonemanget och fick in ett inlägg där också. Nu har jag åtta tummar upp och två tummar ner!
Jag har använt siffror från Transvaal Agricultural Union, ett gäng som också gett sig in i diskussionen här i Sydafrika på ett inte helt trevligt sätt. Ska blogga mer om det. Men jag resonerar som så att TAU lär inte vara dem som sänker dödstalen för vita farmare utan att ha på fötterna. Hur som helst, ett mord är ett mord, och de ska alla utredas. Ännu bättre vore att på allvar försöka ta itu med motsättningar och förhindra dem, oavsett fason på offret.

Läser Staffan Heimersons artikel i Aftonbladet och undrar vilket land han rapporterar om. Frågar folk runt omkring om de tror att Sydafrika är på “randen till omfattande raskravaller”. De stirrar alla häpet på mig innan de börjar skratta. Nej nej nej. Det värsta rasrelaterade våldsbrottet som hänt hittills efter mordet är att en vit kvinna slängde läsk på en svart man utanför domstolen i morse. Cape Times intervjuade några av de som närvarar. En svart man sade att pojkarna som gjorde det var modiga, hjältar och genomförde vad många tänkt. En annan håller inte med, utan tycker att Terre’Blanche blivit mildare till sinnes efter tiden i fängelset. Han satt inne för att ha slagit en svart arbetare tills mannen nästan dog.

En vit demonstrant mot kommunism tror att Terre’Blanche hade ett pris på sitt huvud.  Det vill säga att mordet var politiskt i den meningen att han mördades i egenskap av ledare för en nazistisk rörelse.

Jag ringer en representant för gruppen vita sydafrikaner, Angela Conway som beskrev sig själv som en vit rik sydafrikan och frågade om hon känner sig rädd. Precis som alla andra skrattar hon åt det.
- Frågan verkar ha blåsts upp i internationell press. Min dotter i Taiwan ringde och frågade om det är krig i Sydafrika nu. För mig är detta en arbetsrättslig tvist som gått alldeles för långt. Förhållandena på Terre’Blanches farm är uppenbarligen urusla, bara en sådan sak som att en 15åring arbetade där. Men självklart är alla mord förkastliga, detta precis som alla mord på farmarbetare som inte uppmärksammas. Jag tror inte att det kommer att bli något mer av detta, nu är ju AWB rent försonliga i sina uttalanden.