Sydafrika idag

3500 demonstrerade för ersättning

Igår marscherade ca 3500 personer från hela provinsen genom East London för att uppmärksamma kampanjen Vulamasango Singene, för att få ersättning för egendom som förlorats under apartheids så kallade bettermentprogram.

Betterment genomfördes i tidigare hemländer och andra så kallade svarta områden från 1930-talet och framåt, (alltså även innan det egentliga apartheidsystemet, men även under detta) i ett försök att reglera dessa områden och kontrollera användningen av land. Områden delades upp i distinkta zoner för bostäder, åker-och betesmark osv, och alla var tvungna att flytta in i avgränsade bostadsområden. Dessutom berövades folk också åker-och betesmark genom betterment.

Som Govan Mbeki skrev i början av 1960-talet:
De som skuffades undan från sin mark blev förbittrade. De hade inte längre rätt till betesmark och tvingades överge den trygghet de hade –  en odlingslott med rätt till betesallmänningen.

När landreformen, som visserligen inte är framgångsrik den heller, planerades uteslöts offren för betterment från möjligheten att kräva ersättning. Vulamasango Singene betyder ”öppna dörren, låt oss komma in” och syftar på att möjligheten att kräva tillbaka sin mark borde öppnas även för denna kategori.

En ljusglimt är att byn Cata i Keiskammahoek lyckats få ersättning för betterment. Regeringen har erkänt att det är orätt att folk som förlorat mark och egendom genom så kallat ”betterment” inte inkluderades under den period då de öppnade för anspråk på att återfå förlorad mark. Men att ta det ansvaret och verkligen ersätta folk sitter långt inne. För bara östra kapprovinsen skulle ersättningen innebära tolv miljarder.

Vulamasango Singenes krav: Regeringen, ge människor som bor i den tidigare Ciskei och Transkei som förlorade egendom genom ”betterment” en chans att ställa krav på ersättning, precis som de människor som bor i de tidigare ”vita” delar av Östra Kap haft under perioden 1995 till 1998.

Se bilder från marschen
Memorandum överlämnat till Gugile Nkwinti, minister för land reform
Afrikagrupperna stöder Vulamasango Singene genom vår partnerorganisation Border Rural Committee.

Världsbankslån till skitig el?

Så godkände Nersa en ökning av elpriserna. Inte fullt så mycket som nationella elbolaget ville, men iallafall cirka 25 procent per år 2010-2012. Eskom får alltså lite smäll på fingrarna av Nersa som säger att de får fixa egen finansiering till de nya kolkraftverk som planeras. Japp, kolkraftverk, lagom modernt. En källa till extrafinansiering kanske blir Världsbanken.

Eskoms nya kolkraftverk har godkänts enligt Världsbankens kriterier för utveckling och klimatsäkerhet. En anledning är att om Sydafrika inte ökar sin energiproduktion kommer de fattiga att drabbas.  

Snack säger miljöorganisationerna (Sydafrikanska Jordens Vänner, Groundwork, Climate Justice Now! South Africa). Sydafrikas el produceras främst för stora exportindustrier och inte för vanligt folk. När den fattige sydafrikanen använt sin gratis basel på 50kW/månad betalar de mer per enhet än boende i rika områden, och mer än tre gånger mer än industrierna. Nu kan man ju visserligen argumentera att industrierna anställer vanligt folk och att dessa på så vis kan drabbas av eventuella nedskärningar pga höjda elpriser. Men det gör inte Eskoms kolkraftverk miljövänliga.

Världsbanken har slängt in ett fikonlöv i uppgörelsen, mindre än  7 procent av det totala lånet ska gå till förnybara energikällor.
Mer än femtio organisationer, även från övriga Afrika driver nu en kampanj mot världsbankslånet.

Sista protesterna mot ökning av elpriser

Nästa månad ska Nersa, National Energy Regulator of South Africa, avgöra huruvida Eskom får lov att genomföra sina begärda höjningar av elpriserna på 35 procent årligen under tre år eller inte. Kritiken som framkommit under de tio dagars remissrunda som genomförts fram till idag är massiv. Nationella konsumentforumet hävdar att en halv miljon jobb förlorats efter Eskoms förra prishöjning. Detta kan visserligen ha berott på annat. Kommissionen för mänskliga rättigheter försökte få panelen att se det hela ur folkets perspektiv.
-Vi är oroliga för hur en ökning med 35 procent kommer att påverka mänskliga rättigheter i Sydafrika, sade en av kommissionens forskare, James Motha .
COSATU anser att höjningen borde följa inflationen, och att Nersa borde tänka på finanskrisen.

-Om en patient på intensiven börjar återhämta sig ska man inte ge den ett knivhugg som detta.
Sydafrikanska pappersindustrin sade att det är bara en myt att Sydafrika har billig el, och föreslog regelbunden publicering av prisjämförelser mellan olika länder. 

Eskom vill använda inkomsterna från prishöjningen til bland annat nya kolkraftverk, någor som även det skapat debatt i samband med klimatkrisen.
Källa: Mail and Guardian

Elpriserna upp

Nationella elbolaget Eskom vill höja elpriserna ytterligare, trots att priset redan gått upp mer än 30 procent i år och 27 procent i fjol. Pengarna behövs för att investera i de 60 nya kolgruvor Eskom behöver för att producera energi, säger Eskom i radio.
Inte ett ord om förnyelsebara energikällor. Däremot ökar intresset inte minst bland privatpersoner för småskaliga lösningar som solpaneler i takt med att elpriserna går upp.

Ostron i Coffee Bay

På klipporna i Coffee Bay möter vi Miniswa som plockar ostron att sälja på backpackerstället. Tidigare har vi mött män med kräftor och humrar som snabbt gått förbi utan att hälsa. För att fånga dessa djur krävs licens. Ostron vet jag inte riktigt hur det ligger till med, men Miniswa verkar inte ha något att dölja. Nu är det fullmåne och skörden är god, men när månen är i nedan räknar hon med åtminstone tre dagar när det inte går att hitta några ostron. Innan vi går köper jag ett halsband av snäckskal – Miniswa har som man säger diversifierat sin inkomstkälla.
Enligt sydafrikas statistik är Miniswa inte arbetslös. Ägnar man sig åt någon som helst inkomstbringande verksamhet även om det är att plocka musslor och bär eller till och med tiggeri räknas man inte in i den officiella arbetslöshetsstatistiken på dryga 26 procent. En bredare tolkning av vad arbetslös innebär ger siffror på minst 40 procent, och långt mer än så här i Östra Kapprovinsen.

Skandal på uppsegling

FN:s program olja mot mat stipulerade att all inkomst från Iraks försäljning av olja skulle sättas in på ett FNkonto för att bara kunna användas för humanitära syften som ett led i sanktionerna mot Saddam Husseins regim. Efter avslöjandet att det sydafrikanska företaget Majali brutit mot sanktionerna tillsatte President Thabo Mbeki en kommission för att utreda sydafrikanska företag och individers eventuella inblandning i brott mot sanktionerna. Rapporten var klar i slutet av 2006, men varken Mbeki, Mothlanthe eller Zuma har offentliggjort den trots påtryckningar. Nu har rapporten läckt till tidningen Sunday Times som avslöjar att företaget Mocoh med minister Tokyo Sexwale i ledningen också brutit mot sanktionerna, något som Sexwale hävdar att han inte kände till. Enligt Sexwale visste han att Irak krävde extra betalningar, men att han sagt att det inte kunde tillåtas och att han istället skulle försöka påverka irakiska politiker för att släppa kraven. Han har dock inte förtydligat när och till vem han krävt detta. Även dåvarande vicepresidenten Kgalema Motlanthe kan ha känt till affärerna. Motlanthe har inte kunnat nås för en kommentar, men en talesman för Sexwale säger att alla utbetalningar ha följt riktlinjerna. Kommissionen rekommenderade att sydafrikas korruptionslagstiftning förändras för att göra det möjligt att pröva den här typen av mål, något som inte är möjligt idag.

Oppositionspartiet Democratic Alliance passar på att utnämna affären till president Jacob Zumas första tillfälle att ta itu med korruption så som han lovat. Kraven på att rapporten ska offentliggöras lär till att börja med bli svåra att säga nej till nu när innehållet ändå läckt ut.

I samma tidning avslöjas fram att transportministern Sibusiso Ndebeles bror Amos, och en god vän, Peter Derman, landade kontrakt värda miljoner rand i KwaZulu Natal utan upphandling medan Ndebele var transportansvarig i provinsen. Derman ligger också bakom Vukuzakhe, företaget som skänkte en Mercedes värd mer än en miljon rand till Ndebele tidigare i år. Transportministern lämnade tillbaks bilen efter många om och men när trycket på honom blev för stort.
Källa Sunday Times 23 augusti

Strejk på posten

Igår stängde 182 postkontor sa de på nyheterna imorse. Attans, jag som inte postat det där viktiga brevet tänkte jag och störtade iväg till mitt postkontor. Som var öppet.
- Haha, jag önskar att jag kunde strejka, men som chef på kontoret har jag skrivit under på att jag inte får det, sa killen i kassan.
Nu läser jag att strejken handlar om löneskillnader mellan svarta och vita på posten. Av de 14 000 medlemmarna i Communication Workers’ Union (CWU) har 9000 tagits ut i strejk och demonstrerade utanför postkontoren runtom i landet trots regn och (ja, faktiskt) snö.
Frågan har diskuterats med arbetsgivaren sedan 2002. Sydafrikanska posten säger att facket förenklar situationen och att det finns andra orsaker till löneskillnaderna.

Mbeki: Afrikanska eliter kopierar kolonialisterna

Moeletsi Mbekis bok Architects of Poverty har redan sålt 6000 exemplar och andra upplagan är på tryck. Mottagandet är inte vad författaren förväntade sig förklarar han belåtet i morgonsoffan idag. Mbeki är nu ute på en välbesökt föreläsningsturnè kring boken som förklarar varför det går så illa för Afrika. Asiaterna brukade ju vara världens fattigaste, men så är det inte längre. För Mbeki som bott i en rad länder i Afrika och arbetat i några till blev det snart tydligt varför Afrika fortfarande är fattigt.
- De flesta afrikaner är småbönder. Många småbönder i Tanzania till exempel odlar bomull. Den måste de sälja till ett statligt bolag som sedan säljer den till världsmarknadspriset som är långt högre än det pris bönderna får. Mellanskillnaden går till tjänstemännens extravaganta livsstil.
I Sydafrika, förklarar Mbeki, har vi inga småbönder.
- Här står kampen mellan eliten och de fattiga. Eliten håvar in vinsterna genom bland annat halvstatliga företag. Men de bygger inte skolor osv. Vi kan ha världens bästa konstitution, men utan politisk vilja och förmåga så är den bara papper.

I boken hävdar Moeletsi Mbeki att Afrikas eliter i princip kopierat det koloniala mönstret. De fortsätter skeppa ut råvaror till gagn för resten av världen och deras egna fickor, medan massorna blir fattigare och fattigare och kontinenten avindustrialiseras. Black Economic Empowermentprogrammet som hans bror Thabo arbetade för under sin tid som president. Som ett led i att reparera skadorna efter apartheid kräver Sydafrika att företag har en viss andel svarta som ägare, ledare och anställda. Moeletsi Mbeki tycker att systemet är fullkomligt livsfarligt. I boken beskriver han systemet som en uppfinning av vita affärsmän för att fortsatt kunna kontrollera företagen, och undvika en nationalisering av deras tillgångar. Ett annat område som får stor del av boken är förhållandet till Zimbabwe.
En väg ut ur Afrikas dilemma är att de nationalistiska eliter som befriade Afrika för att sedan fortsätta på samma sätt som kolonialisterna ersätts med nya partier som representerar folket. Moeletsi Mbeki ser MDC som ett sådant parti. Anledningen till att SADC stöder Mugabe är att de är livrädda för att mer demokratiska politiska rörelser ska växa fram även i deras länder och hota eliten.
-De nationalistiska partierna tycker att de ska få styra sina länder för evigt eftersom de befriade dem. Deras attityd gentemot folket är nedlåtande, de accepterar inte att de ska hållas ansvariga av folket.

Rooibos Limited anklagas för brott mot konkurrenslagen

Rooibos har 95 procent av marknaden i Sydafrika och 70 procent av den internationella marknaden. Rooibos växer uteslutande i Cedarbergregionen i Västra Kapprovinsen, och säljs därför av endast sex företag i världen. Förutom Rooibos limited av Coetzee & Coetzee, Big Five, Khoisan Tea, Red Tea och Cape Town Natural Tea Product. Coetzee & Coetzee tipsade Sydafrikas motsvarighet till konkurrensverket om att Rooibos Limited skrivit kontrakt med de fyra största förpackningsföretagen som säger att de inte ska ta emot te från andra företag. Dessutom tvingar företagets dominans ut konkurrenter till den internationella marknaden vilket innebär större risker.
Källa: Sunday Times 9 aug

Dyra bilar upprör

Medan protesterna över brist på bostäder, jobb och annat livsnödvändigt pågår i hela Sydafrika tar de nya ministrarna i regeringen hand om sina bilköp. Ministern för grundskola, Angie Motshekga köpte två bilar, en Rover och en BMW, för sammanlagt 1,6 miljoner rand. Jordbruksministern Tina Pettersson köpte en för 800 000 rand. Finansminister Pravin Gordhan tar det lite lugnare med två nya bilar för 400 000 rand styck.
Regeringen försvarar inköpen med att de skett helt enligt reglerna som säger att en bil inte får kosta mer än 70 procent av ministerns lön.
Oppositionsledaren Helen Zille som kör en Toyota för cirka 150 000 rand tar tillfället i akt att påpeka att inga nya lyxbilar ska köpas in till hennes lokalregering.
Inköp av onödigt dyra och lyxiga bilar gör att folk ifrågasätter huruvida ministrarna verkligen engagerar sig i att lösa de problem som nu uppmärksammas genom nationella protester.