Sydafrika idag

Första gången jag besökte Johannesburg var för tio år sedan. Stadskärnan hade övergivits av företag och hotell vars byggnader tagits över av squatters i hög utsträckning. När jag tog en liten promenad i city – utan väska, bara med några sedlar nedkörda i jeansfickan – blev jag helt uttittad. Längs gatorna bedrevs full kommers av alla möjliga varor. Inga vita vistades i city längre. Vi åkte in till Carlton Center i city för att åka upp och titta på utsikten, resten av vistelsen i staden tillbringades i utkanterna.

Jag väntar fortfarande på att upptäcka charmen med Johannesburg.

Sedan dess har miljarder investerats i Johannesburg och staden har tagit hjälp av New Yorks Rudy Giuliani för att få bukt med brottsligheten. I varje gathörn finns övervakningskameror och hotell, affärsverksamhet och kontor är tillbaks i city. Folk talar såklart fortfarande nogsamt om för en att man inte ska gå omkring i innerstan, CBD, och en bekant som arbetar mitt i stan ser regelbundet hur folk rånas på gatan nedanför. Jag ser ändå många unga kvinnor promenera själva på stan med axelremsväska även efter att mörkret fallit och jag och min kollega kör hemåt med dörrarna låsta. Fortfarande ser man mycket få vita på gatan, vad nu det kan anses vara tecken på. De hänger väl i förorterna. Vad ska man säga? Jag känner inte till stan så bra, men i de områden av city som jag känner lite mer, bort mot Newtown och Pritchard street känns det lugnt att gå omkring. Tidigt på dan iallafall. Med sällskap iallafall. Brottsfrekvensen i Johannesburg må rasa men dess rykte är svårare att få bukt med och som lantlolla från den sömniga småstaden East London har man respekt för hemska rykten. Vad som är den stora charmen med Johannesburg återstår ännu för mig att upptäcka, det är mest en dammig platt stenöken för mig. När jag upptäckt charmen ska jag genast rapportera om den. Tills dess, tacka vet jag Kapstaden.

Hittade Blogipedia, ett verktyg för att kategorisera svenska bloginlägg. Om folk börjar blogga om mig kan blogipediaanvändare sen kategorisera inläggen. “Om en bloggare skriver att någonting är någonting, till exempel “kungen är bra”, så kommer texten upp på Blogipedia inom ett par dagar. Därefter kan våra medlemmar kategorisera texten somfakta positivt neutralt eller negativt.”  Jag testade att söka på Sydafrika och hittade bland annat följande: landslaget som någonsin fått vara värdar för fotbolls-vmett av domseedade tillsammans med brasiliendet land i världen som är hårdast drabbat av aids och ingen tidigare så högt uppsatt ledare har så tydligt tagit ställning och visat ett så stort engagemang i aidsfrågan som handet land i världen som är hårdast drabbat av hiv och aidsmotsvarande siffra 82 procenti mitt tycke tinga safari lodgei marsverkligen ett fantastiskt landmed fem segrar tvåa när det gäller antalet segraren del av oss nudet nya trollhättanola sundqvists favoritett av de länder med mest omfattande pressfrihet i afrikaverkligen ett bilburet landmed sina otroliga landskap och fina bostadsområden till att sekunden efterdet framför allt två barnhem i kapstaden och johannesburg som får stödnu seddett land som tampas med stor brottsligheti dagsläget den enda utomeuropeiska marknaden och också den som varit mest lukrativ de senaste årennågot som är en dröm resa för mångajabu känd som ”ngwana wa tshwenya”–”det bekymmersamma barnet”otroligt spännandeett fantastiskt landett exempel på när bojkott av ett land fungerat för att motarbeta en regimen del av afrika som kan tyckas vara på väg ner i samma mörker som resten av afrikadet land som med undantag för usa och storbritannien kammat hem flest fredspris de senaste 25 årenfrågan om dödsstraffet mer aktuell än någonsinko-ka tsara game reserveett av världens farligaste länder och med tiotusentals skapligt berusade fotbollsfans som driver omkring på gator och torgde landet som är bäst organiseratdet ekonomiskt starka landet i regionenbland de länder i världen som har störst andel offer för internationell trafficking i världenafrikas mestför många lika med mordvisserligen ett väldigt våldsamt samhälle men majoriteten av alla offer för grova våldsbrott är svarta”ett oroligt vackert landen vackra och stort land med en mångskiftande kulturella och historiska bakgrund otrolig naturscenerier och utanför this-världen matlagning stilarditt andra hemen ny destination för bkwineinte riktigt som jag hade trottkonstrasternas landnog det mest multikulturella land man kan tänka sig

- Ursäkta, var finns det en bankomat? frågar jag stressat och med andan i halsen en dam under en stor skylt där det står Fråga mig! på Oliver Tamboflygplatsen i Johannesburg.
Hon granskar mig lugnt med höjda ögonbryn och säger sedan
- Och hur mår du idag?

Att bara störta fram och fråga någon funkar inte. Eller, det kanske funkar ibland, men folk kommer att tycka att du är en riktigt opolerad typ. Oavsett hur bråttom du har eller om du bara ska köpa ett tuggummi bör du konversera med personalen. “God eftermiddag, hur står det till? Bra tack och med dig?  Bra tack.” Detta är också det enda jag lyckats lära mig på xhosa hittills. “Molo unjani? Ndipilile nkosi unjani? Ndipilile nkosi.” Kvinnan på flygplatsen tyckte antagligen att det var dags att jag insåg detta nu när jag valt att resa till Sydafrika.
Gäller det folk du ska ha mer och göra med än så är det rent dumt att gå rakt på sak som vi kanske inbillar oss att vi gör hemma i skandinavien. (Där småsnackas det nästan ännu mer, om än inte med kassörskan på affären.)
Så jag hade bara att svälja stressen och svara
-Bra tack, själv?

Läser skräckartiklar om hudblekning och dess orsaker och effekter i hela världen. Frågar en kompis om hon känner nån som sysslar med det här.
-Haha, näe, aldrig hört talas om, det låter ju helt galet. Du ställer så knäppa frågor!
Puh. En studie från Pretoria visar dock att 35 procent av tillfrågade apotekskunder köpte blekande hudprodukter. Skillnad mellan stad och landsbygd kanske?

Denna dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Försöker tänka som Bodil Malmsten skrev på sin blogg: “Du tror att det inte kan bli värre? Var inte så negativ! Det kan alltid bli värre.”
Var på väg till Home Affairs för att lämna in hela familjens alla handlingar för att förlänga vårt arbetstillstånd. Kör in på parkeringen, inte en enda plats ledig, gatan är en dead end och jag lägger in backen för att backa ut, tittar i backspegeln och backar försiktigt, KRASCH, det där otäcka ljudet av plåt mot plåt (som jag så väl känner igen), jag stannar, lägger in ettan och kör lite framåt. Känner mig helt lugn, jag har ju bara försökt backa ut från själva parkeringsområdet och den som backat på mig har backat ut från en parkeringsficka, vilket måste betyda att jag inte gjort något fel.
Stiger ur bilen och möter en man som omedelbart börjar skrika åt mig.
- VARFÖR BACKADE DU?
Varför backade jag????? – Ja, alltså jag var ju på väg ut, svarar jag försiktigt.
- VARFÖR BACKADE DU?
- Varför backade du? frågar jag då och känner hur jag börjar skaka, han är obehaglig.
Han fortsätter att skrika och jag hinner inte svara på en fråga förrän han skriker ut nästa.
- DU BACKADE IN I MIG!!! skriker han till slut.
- Nej, du backade in i mig, svarar jag, fortfarande utan att skrika.
Sedan kommer det en lång svada på ett språk jag inte förstår och då säger jag att vi måste ringa någon att tala med.
- VEM DÅ? skriker han.
- Ja, polisen kanske, säger jag.
- RING POLISEN DÅ! RING POLISEN DÅ! RING POLISEN DÅ! skriker han.
Då tar jag upp min telefon, mina händer skakar så jag knappt kan hålla i den och jag slår tvåan till min man. Jo, visst, jag är ju fullt medveten om att det ska jag naturligtvis inte göra, en frigjord självständig feminist ska inte ringa SIN MAN bara för att det står en annan man och skriker åt henne på en parkeringsplats och säger att hon är skyldig till något hon inte anser sig vara skyldig till. Jag ska inte ringa min man även om jag skakar så jag knappt kan hålla i telefonen. Men det gör jag.
Sen ringer jag polisen. Som kommer efter en liten stund. Polisen, som är lika trevlig som alla poliser jag mött här (det är tredje gången jag är inblandad i en bilolycka (!) sedan jag kom för två år sedan och alla poliser har varit extremt trevliga och hjälpsamma), lyssnar på den skrikande mannen, som nu också skrikit till min man, och vars hustru (den skrikande mannens alltså) sagt till min man att jag verkligen hade gjort nåt dumt som hade backat ut från parkeringen och därför borde be om ursäkt. Be om ursäkt! Jag kan inte låta bli att skratta.
Polisen säger lugnt och stilla att vi måste åka till polisstationen och rapportera händelsen och att det sedan är upp till våra försäkringsbolag att förhandla om vem som är skyldig.
Så det gör vi. Allt förlöper väl på polisstationen, jag och mannen talar inte med varandra, men vi får ge vår egen version till polismannen som skriver rapporten.
Tillbaka på Home Affairs med alla våra papper. Sitter ner på bänken utanför tjänstemannens rum. Det tar en stund innan det är min tur. Vi går igenom alla papper och sedan måste hon gå till sin chef för att göra ytterligare en kontroll att allt finns med.
Jag har gjort många besök på Home Affairs den senaste tiden angående våra tillstånd och även om det skrivs en massa om korruption och annat inom departementet har jag alltid blivit väl behandlad. Så även i dag. Men när tjänstemannen kommer tillbaka och säger att jag inte kan ansöka om tillstånd i dag för ett av våra papper måste faxas till Pretoria för godkännande först, känner jag mig nästan gråtfärdig. Då tittar hon på mig och säger: Lugn, jag faxar det till Pretoria medan du är kvar, så får du ett telefonnummer av mig som du kan ringa för att skynda på ärendet.
Tack och lov att finns det underbart hjälpsamma människor även här.
Nu ska jag ringa försäkringsbolaget.
För övrigt har jag ingen aning om vad som hänt i Sydafrika i dag. Det får vi ta en annan dag.

Klockan är strax fyra. Om mindre än två timmar är det becksvart här i Sydafrika. Det är då, när mörkret sänker sig över stan, jag känner mig som mest svensk. Min själ och min kropp behöver de långa, ljusa kvällarna. Säkert gör och säger jag en massa saker som andra tar som uttryck för min svenskhet, men för mig är den där svenskheten just nu allra starkast i min längtan efter sommarljuset.

Semester!
Nu lämnar jag storstrejken och vinterkalla Sydafrika för härliga Sommarsverige.
Åter den 17 juli.
Så länge får du den här julstjärnan som just nu blommar så vackert utanför vårt kontor.
Ha en bra sommar!

Bara två dagar kvar till semester. Följande inträffade i affären i går:
En dam står framför mig och håller fram 50 cent. Hon säger:
–xxdkl lsoöska skosams ksöanfisv aksklan aksaöö?
Nej, just det, jag förstår inte ett ord, så jag säger vänligt:
–Sorry, I only understand English.
Då vänder sig min äldsta dotter om och får det där leendet på läpparna som betyder att mamma är fruktansvärt pinsam just nu. Och så säger hon:
–Men mamma, hon pratar engelska.
–Nej, svarar jag tvärsäkert, hon pratar afrikaans eller nåt.
–Mamma, hon säger att hon hittade den där pengen på golvet och undrar om den är din. Hör du illa, eller?
Nej, det gör jag nog inte, men jag är på väg hem, mitt huvud är redan i Sverige.