Sydafrika idag

Reality check

Läser skräckartiklar om hudblekning och dess orsaker och effekter i hela världen. Frågar en kompis om hon känner nån som sysslar med det här.
-Haha, näe, aldrig hört talas om, det låter ju helt galet. Du ställer så knäppa frågor!
Puh. En studie från Pretoria visar dock att 35 procent av tillfrågade apotekskunder köpte blekande hudprodukter. Skillnad mellan stad och landsbygd kanske?

Solenergi

Dagens fråga

Vilken dag!

Denna dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Försöker tänka som Bodil Malmsten skrev på sin blogg: ”Du tror att det inte kan bli värre? Var inte så negativ! Det kan alltid bli värre.”
Var på väg till Home Affairs för att lämna in hela familjens alla handlingar för att förlänga vårt arbetstillstånd. Kör in på parkeringen, inte en enda plats ledig, gatan är en dead end och jag lägger in backen för att backa ut, tittar i backspegeln och backar försiktigt, KRASCH, det där otäcka ljudet av plåt mot plåt (som jag så väl känner igen), jag stannar, lägger in ettan och kör lite framåt. Känner mig helt lugn, jag har ju bara försökt backa ut från själva parkeringsområdet och den som backat på mig har backat ut från en parkeringsficka, vilket måste betyda att jag inte gjort något fel.
Stiger ur bilen och möter en man som omedelbart börjar skrika åt mig.
- VARFÖR BACKADE DU?
Varför backade jag????? – Ja, alltså jag var ju på väg ut, svarar jag försiktigt.
- VARFÖR BACKADE DU?
- Varför backade du? frågar jag då och känner hur jag börjar skaka, han är obehaglig.
Han fortsätter att skrika och jag hinner inte svara på en fråga förrän han skriker ut nästa.
- DU BACKADE IN I MIG!!! skriker han till slut.
- Nej, du backade in i mig, svarar jag, fortfarande utan att skrika.
Sedan kommer det en lång svada på ett språk jag inte förstår och då säger jag att vi måste ringa någon att tala med.
- VEM DÅ? skriker han.
- Ja, polisen kanske, säger jag.
- RING POLISEN DÅ! RING POLISEN DÅ! RING POLISEN DÅ! skriker han.
Då tar jag upp min telefon, mina händer skakar så jag knappt kan hålla i den och jag slår tvåan till min man. Jo, visst, jag är ju fullt medveten om att det ska jag naturligtvis inte göra, en frigjord självständig feminist ska inte ringa SIN MAN bara för att det står en annan man och skriker åt henne på en parkeringsplats och säger att hon är skyldig till något hon inte anser sig vara skyldig till. Jag ska inte ringa min man även om jag skakar så jag knappt kan hålla i telefonen. Men det gör jag.
Sen ringer jag polisen. Som kommer efter en liten stund. Polisen, som är lika trevlig som alla poliser jag mött här (det är tredje gången jag är inblandad i en bilolycka (!) sedan jag kom för två år sedan och alla poliser har varit extremt trevliga och hjälpsamma), lyssnar på den skrikande mannen, som nu också skrikit till min man, och vars hustru (den skrikande mannens alltså) sagt till min man att jag verkligen hade gjort nåt dumt som hade backat ut från parkeringen och därför borde be om ursäkt. Be om ursäkt! Jag kan inte låta bli att skratta.
Polisen säger lugnt och stilla att vi måste åka till polisstationen och rapportera händelsen och att det sedan är upp till våra försäkringsbolag att förhandla om vem som är skyldig.
Så det gör vi. Allt förlöper väl på polisstationen, jag och mannen talar inte med varandra, men vi får ge vår egen version till polismannen som skriver rapporten.
Tillbaka på Home Affairs med alla våra papper. Sitter ner på bänken utanför tjänstemannens rum. Det tar en stund innan det är min tur. Vi går igenom alla papper och sedan måste hon gå till sin chef för att göra ytterligare en kontroll att allt finns med.
Jag har gjort många besök på Home Affairs den senaste tiden angående våra tillstånd och även om det skrivs en massa om korruption och annat inom departementet har jag alltid blivit väl behandlad. Så även i dag. Men när tjänstemannen kommer tillbaka och säger att jag inte kan ansöka om tillstånd i dag för ett av våra papper måste faxas till Pretoria för godkännande först, känner jag mig nästan gråtfärdig. Då tittar hon på mig och säger: Lugn, jag faxar det till Pretoria medan du är kvar, så får du ett telefonnummer av mig som du kan ringa för att skynda på ärendet.
Tack och lov att finns det underbart hjälpsamma människor även här.
Nu ska jag ringa försäkringsbolaget.
För övrigt har jag ingen aning om vad som hänt i Sydafrika i dag. Det får vi ta en annan dag.

Svenskhet

Klockan är strax fyra. Om mindre än två timmar är det becksvart här i Sydafrika. Det är då, när mörkret sänker sig över stan, jag känner mig som mest svensk. Min själ och min kropp behöver de långa, ljusa kvällarna. Säkert gör och säger jag en massa saker som andra tar som uttryck för min svenskhet, men för mig är den där svenskheten just nu allra starkast i min längtan efter sommarljuset.

Trevlig sommar!

Semester!
Nu lämnar jag storstrejken och vinterkalla Sydafrika för härliga Sommarsverige.
Åter den 17 juli.
Så länge får du den här julstjärnan som just nu blommar så vackert utanför vårt kontor.
Ha en bra sommar!

Snart semester

Bara två dagar kvar till semester. Följande inträffade i affären i går:
En dam står framför mig och håller fram 50 cent. Hon säger:
–xxdkl lsoöska skosams ksöanfisv aksklan aksaöö?
Nej, just det, jag förstår inte ett ord, så jag säger vänligt:
–Sorry, I only understand English.
Då vänder sig min äldsta dotter om och får det där leendet på läpparna som betyder att mamma är fruktansvärt pinsam just nu. Och så säger hon:
–Men mamma, hon pratar engelska.
–Nej, svarar jag tvärsäkert, hon pratar afrikaans eller nåt.
–Mamma, hon säger att hon hittade den där pengen på golvet och undrar om den är din. Hör du illa, eller?
Nej, det gör jag nog inte, men jag är på väg hem, mitt huvud är redan i Sverige.

Svär inte!

Samtal i bilen i dag på tal om strejken: – Jag hörde en av lärarna säga att det som inte är bra med strejken är att de inte får betalt nu, säger äldsta dottern.
- Va, men betalar inte fackföreningen, det brukar de göra i Sverige? svarar jag.
- Svär inte! skriker yngsta dottern.
- Vad då svär inte? frågar jag.
- Ja, vad är fackföreningen för ord då? säger yngsta dottern förgrymmat.
Undrar om inte barnen blivit lite anglifierade efter snart två år i Sydafrika.

Liten väderrapport

Drygt 20 grader, strålande solsken, stilla bris.

Strömavbrott och för kalla kläder

Fick ett mail från en kollega i går angående att man i Zimbabwe tydligen inte får mer än fyra timmars el per dygn och hushåll nu. Hon undrade om det kanske är Mbekis tysta diplomati som sätter in via Eskom, det sydafrikanska elbolaget. Ha, ha, jag hade inte mer än läst mailet förrän elen försvann hemma. Hela området låg i mörker. Inte förrän sent, sent i går kväll kom den tillbaka. Det var inte mer än sju, åtta grader ute, storm och regn, så hela huset var rejält nerkylt. Avbrottet berodde troligen på överbelastning nu när alla sätter på extra element och värmefläktar. Tror inte Sydafrika exporterar el till Zimbabwe, vi har nog med eldistributionsproblem själva. Så fort vintern kommer, försvinner strömmen.
Så ska man stiga upp på morgonen i ett hus som kanske håller tolv, tretton grader. Brrr. Här har vi ju varken isolering eller centralvärme, bara element i de rum där vi vistas och vi bär med oss värmefläkten mellan rummen, men det tar en stund att värma upp. På med varmaste kläderna, lager på lager, och så ut i köket med fläkten för att sätta på kaffe. Så ska döttrarna upp och på med skoluniform. Dessa stackars flickor som måste gå med bara ben trots kylan. I deras vinteruniform ingår inte byxor. De har knästrumpor och sedan klänning som ska sluta ovanför knät. Det är egentligen inte klokt. Alldeles för kallt! Tror jag måste ringa rektorn och fråga varför flickor måste frysa. Pojkarna får i alla fall ha långa byxor.