Zimbabwe idag

De försvinnande nollornas ekonomi

av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare

Idag kom beskedet som alla väntade på: Centralbankens besked att ta bort en massa nollor från den zimbabwiska dollarn (ZWD). Närmare bestämt togs tio stycken bort, så att 10 miljarder dollar blir nu en enda dollar.

Bildkälla: www.rbz.co.zw

Centralbankschefen Gideon Gono varslade oss redan i lördags, då han uttryckte att han kommer att knocka bort valutans nollor för att aldrig återse dem igen. Som mycket annat i Zimbabwe, är uttalandet tragikomiskt. För exakt två år sedan sa han samma sak då han raderade bort tre nollor.

Tyvärr finns inga underliggande förändringar i ekonomins struktur eller mekanismer för att dämpa hyperinflationen som nu ligger uppskattningsvis på 150 procent per vecka (!). Det är ett påtvingat beslut, som kommer från ekonomins begränsade hanteringsförmåga när en massa siffror hamnar på släp vid prissättning, bokföring, transaktioner, mm.

Allt talar för att det handlar återigen om kortsiktiga lättnader. Det enda som kan bromsa en accelererande hyperinflation är ett maktskifte, som inger en trovärdighet inför framtiden. Ju omdanande maktskifte, desto bättre, ju högre trovärdighet de nya makthavarna inger, desto bättre. Om en vecka får vi se vad förhandlingarna mellan ZANU-PF och MDC har framkallat för makten i landet.

Det som också kommer att avlasta befolkningen är de nya uttagskvoterna. Fram till fredag, då den nya valutareformen träder i kraft, kan en bankkund bara ta ut 100 miljarder om dagen. Därefter ska det gå att ta ut upp till två triljoner dollar, eller 200 dollar med den nya valutan.

Notera att miljarder sedlarna kommer att fortsätta att gälla fram tills årsslutet paralellt med de nya sedlarna. Dessutom anger centralbanken, Reserve Bank of Zimbabwe att de kommer att introducera mynt igen. De har också antytt att äldre mynt och sedlar ska åter få gälla. I så fall kan de som har på något sätt sparat gamla mynt och sedlar, ta fram dem igen. De kan nämligen numera ha en viss köpkraft, från att ha varit nästan helt värdelösa. Jag skriver ”nästan”, eftersom sedlarna har använts till att elda med, och för barn att leka med. I så fall blir många barn kan nu bli rikare än deras föräldrar …eller? Vi väntar på definitiv  besked.

Ska dem här sedlarna och mynten åter gälla?

Utsikter till en bättre framtid!?

Som min kollega Ntando Ndlovu skriver nedan, har Zimbabwe äntrat en ny era, oavsett vad det politiska spelet utmynnar i. Värsta fiender skakade händer och banade för förhandlingar om en ny regeringsbildning. Om en vecka är det tänkt att de ska presentera resultatet av deras förhandlingar. I Harare är vi inte särskilt förväntansfulla. Det handlar troligen om en elitistisk vinna-makt-och-tid projekt.

De tillkommande nollornas ekonomi

Men den hårda verkligen talar också sitt tydliga språk – något måste ske inom maktsfären – den extrema hyperinflationen håller på att äta upp människor som inte får äta särskilt mycket själva. Även ZANU-PF ledningen inser nog detta – att hyperinflationen störtar dem om de inte gör något drastiskt. De har redan varit tvungna att liberalisera valutakursen ganska långtgående, och varit tvungen att liberalisera distributionen av bränsle.

Enligt mina beräkningar är Zimbabwe´s nuvarande inflationstakt över 100 miljoner procent på årsbasis. Det är numera mer relevant att uttrycka hyperinflationen veckovis, vilket jag uppskattar till cirka 150 procent. Inget land utanför krig har upplevt sådana här nivåer sedan 1960-talet (Angola, Bosnien är exempel från 1990-talet).

Under föregående vecka stannade farten dock av lite grann. Det är mycket komplicerad att gå in på orsakerna, men det viktigaste är nog att “marknaden” överreagerade på de föregående veckornas politiska ovisshet och nyheten om en ny omgång sedlar i omlopp: 100 miljarder sedlar. Dessa sedlar började synas igår, men bara i fåtalet (se bild). Men det handlar också mycket om att centralbanken har fortfarande inte annonserat ut nya uttagskvoter, vilket nog förväntades under veckan. Nu står den fortfarande på 100 miljarder, vilket inte ens köper en brödlimpa, som kostar närmare 200 miljarder.

Du får 110 miljarder för en enda amerikanska dollars kontant, men du kan få upp till 800 miljarder elektroniskt. Ekonomin i staden har dollariserats mer och mer. Och vad jag förstår är det mest utbyteshandel som gäller på landsbygden, vilka har ännu mer begränsat tillgång till kontanter. I sammanhanget kan noteras att FN mathjälps program (WFP) höjt sina uppskattningar om antalet människor som behöver matbistånd från 2-3 miljoner till 3-4 miljoner. Bekanta återberättar om områden på landsbygden med grav brist på födoämnen.

Ett familjeföretag längs med vägen i Avondale, Harare

Dem tillkommande tiggarnas ekonomi

Och i Harare upplever jag personligen alltfler som tigger. Människor som aldrig i sitt liv har behövt tiga tidigare. Häromdagen ringde någon på vår port. När jag svarade på telefonen, berättade han med djup sorgsen röst om att han inte har ätit sedan igår morgon, och att han ville ha lite mat, bara denna gång. När jag gick ut med lite ätbart och drickbart till honom frågade han om jag hade något jobb till honom, vad som helst. En medelålders man som talade utmärkt engelska och berättade om sitt yrke med plexiglas. Han kunde skapa vad som helst med materialet, men hans expertis var båtar. Hans genuitet trängde djupt i min själ.

De repressiva ledarnas inverkan

Samtidigt vidgar västvärldens länder sina så kallade smarta sanktioner mot landets ZANU-PF affilierade elitkrets (och indirekt mot landet). De kommer att känna sig stolta över deras verktyg mot “demoniska” ledare, samtidigt som minst nio miljoner zimbabwier kommer att få uppleva ännu svårare livsvillkor. De sanktionerande ledarna är samma ledare som sveper över världen med sina massförstörelsevapen, både med sin militära styre och kapitala styrka. Samma ledare som kränker mänskliga rättigheter, samma ledare som blundar för (och hjälper indirekt till att kränka) mänskliga rättigheter när det passar dem (i Etiopien, i Somalia, vid Italiens och Spaniens kuster, i Saudi Arabien, i Kuwait, i Colombia, i Uganda, i Turkiet, i Kina – listan kan göras mycket längre).

Individuell och solidarisk makt

Vi människor behöver ställa så många makthavare som (optimalt) möjligt till svars för sina handlingar, vare sig det är ledare i väst, öst, syd, eller nord. Vi behöver stötta våra medmänniskor överallt i deras strävan efter bättre livsvillkor. Alla har nämligen inte samma makt att göra något åt sina situation.

Vad du sedan kräver av ledarna är din ensak, men som du kan göra gemensam med andra, t.ex. genom en organisation som Afrikagrupperna.

Dawn of a new era in Zimbabwe

Historic Day

Monday 21, July 2008 will go down in history. The leaders of the two Movement for Democratic Change (MDC) formations and ZANU-PF signed the Memorandum of Understanding (MoU) paving the way for negotiations for a political settlement. They even met in person and shook hands, after a decade. The Talks are set to start on July 22 in Pretoria under the facilitation of President Mbeki of South Africa.

Mixed feelings

For ordinary people the news was greeted with mixed feelings. There is excitement that finally the impasse has been broken, without a full scale civil war. There is hope emanating from the promises- such as the end of the hate laungage, increased tolerance, commitment to a lasting solution (from Mr. Tsvangirai), a new vision for Zimbabwe (from Prof. Mutambara) and a commitment to ‘ chart a new way, a new way of political interaction’ from Mr Mugabe of ZANU PF.

There is, however, also anxiety because of the contraditions in the messages. President Mbeki says no party has put forward any conditionalities, but such conditionalities are evident in the Zimbabwean leaders´ speeches. What chances does this process have to succeed in such a case? The allegations of violence continue. State resources like the farm equipment and the basic goods purchased by the Reserve Bank of Zimbabwe continue to be used as ‘thank you tokens’ to ZANU PF members for voting for President Mugabe. This is especially being done Mrs Grace Mugabe who has been to various parts of Zimbabwe, in full party colours, making donations in fulfilment of ZANU PF campaign promises.  One wonders if a MDC supporter in his party’s colours could be welcomed? Worse still would the MDC leaders be allowed to address a rally in Zimbabwe today? If we are working towards a negotiated settlement it is fundamental that everyone, particularly the leadership should focus on unifying factors rather than fostering further division.

Finally, it is not clear so far what role the civil society and the ordinary people within and outside the different party structures would play in this process. The people who voted the political leaders are the key stakeholders, in whose interests, and with whom a lasting solution must be found.

Policy vacuum

In the meantime there exist a policy vacuum in Zimbabwe- since the last parliament was dissolved the credibility of policy announcements is questionable. The implications are dire in social, economic and political terms, but the greatest losers in all this will be the Zimbabweans already in severe poverty.

Zimbabweans are anxious to reach a turning point in their lives. It hinges on the talks between the leaders and unfortunately not on their votes. What a mockery of democracy!

by Ntando Ndlovu

A glimpse into life in Zimbabwe now

After reading the blog text blow, may I please refer you interested readers to an excellent article in Mail & Guardian, a South Africa based newspaper, ”What comes after a trillion?”:

http://www.mg.co.za/article/2008-07-18-what-comes-after-a-trillion

/greetings from Deniz Kellecioglu

Unbelievable Zimbabwean ‘national’ policies

by Ntando Ndlovu, Africa Groups of Sweden, Harare

It is a fact that most of the ruling party leaders have said no to what they call ’text book economics’, particularly President Mugabe and the Reserve Bank Governor Gono. While Zimbabwe may be charting a new path in terms of development models, there have been no success stories to date beyond the rhetoric. Yesterday July 16, the Reserve Bank chief mocked those who say year on year inflation in Zimbabwe is over 7 million, stating (proudly, I would say) that it was (only!?) 2.2 million percent! For a person on the street it does not matter how many millions the rate is- it is simply unbearable!

Now, after all the experiments at the taxpayers’ cost, the ‘government’ has taken it upon itself to import goods for distribution to all households in the country, starting with rural areas. The programme is engineered by the Governor of the Reserve Bank with Ministry of Industry and International Trade playing second fiddle – at least when one watches the video of the official launch of the scheme (yesterday). His Excellency, President Mugabe officially launched the ‘BACOSSI to the People’ programme amid funfare. The goods were not purchased using money from Zimbabwe’s coffers, we are assured. Apparently, the country is ‘using resources availed’ by some of our trusted friends from Russia and Ukraine. But no answers are given to questions like On what terms, how much was availed, how often would this facility be available, etc, by our Governor.

We were however told by the Governor:

‘ A hamper that will last for  a month for an average family of six, containing such items as cooking oil, laundry and bathing soap, flour and mealie meal would fetch Z$100 billion [US$4 at the official rate and less than a dollar on the parallel market rate], an amount that can only buy a loaf of bread presently’ .

Admittedly, provision of basics at affordable prices to the populace is a social priority today. But what is happening is unacceptable for me as a taxpayer. The Reserve Bank has stooped so low as to be the institution distributing 750ml of imported cooking oil to households, while industry is closing down. Haulage trucks are hired (hopefully not commandeered) to ferry the stuff around. Personnel from the Bank are redeployed while national industry and commerce infrastructure with experience in distributing such goods are lying idle. Yes, there could be some economic sabotage. But a line needs to be drawn somewhere.

How I wish that all this was just a bad practical joke! Cry my beloved country!

Det bådar gott… och ont för Zimbabwe

av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare, Zimbabwe

Ännu ingen legitim regering i vårt land!

Ett av Mugabes många skickligt retoriska uttalanden är att Zimbabwe aldrig blir en koloni igen. Jag anser att han har precis gjort det – koloniserat det land han en gång hjälpte till att befria från kolonialmakter – kolonisering är tvångsövertagande av befolkningars liv, leverne och resurser.

Det gjorde han när han svor in sig president igen efter ett starkt kritiserat val. Dessutom upplöstes formellt Zimbabwes parlament för fyra månader sedan. Egentligen borde parlamentets båda kammare ha öppnats för ungefär tre månader sedan. Och det borde ha öppnat vägen för en ny regeringsbildning. Men detta har inte skett. Självklart är det för att MDC har numera majoriteten i båda kamrarna. Istället fortsätter den föregående regeringsbildningen, med ministrar, politiska program, skatteindrivning, mm.

I skrivande stund finns parter från de tre partierna (inklusive en mindre MDC falang) i Pretoria, Sydafrika för samtal. Men notera att det inte handlar om diskussioner för en samlingsregering av något slag (vilket vissa medier ger intryck av). Samtalen går istället ut på att komma överens om premisserna för riktiga förhandlingar. Premisserna ställer parterna långt ifrån varandra. ZANU-PF kräver bland annat att MDC ska acceptera Mugabe som landets president. MDC kräver bland annat att våldet mot deras affilierade måste upphöra helt och hållet.

Thabo Mbeki, som i åtta år har misslyckats med sin medling i Zimbabwe, har oväntat presenterat en plan som även MDC verkar uppskatta. Den går ut på att Mugabe förblir president, men med betydligt begränsad makt. Det avlämnade makten ska istället skjutas över till parlamentet med en exekutiv regeringsbildning, där Tsvangirai tillåts bli premiärminister. Det ska gälla i en övergångsfas till nya val, som ska ske under en atmosfär av fria och rättvisa.

Två parallella vägar i görningen

Det låter ju bra. Men jag är mycket skeptisk till Mbeki, Mugabe och resten av elitkretsen. Om ni har läst Birgers text nedan talar det mesta i historien att ZANU-PF ledningen inte låter sig nedmonteras. Det som kan hända, och det som verkar vara i görningen sedan några veckor är att MDC hindras att vara fulltaliga i parlamentet. Detta kan göras genom mord, försvinnanden, domstolsbeslut, och hot om våld. Det behövs knappt tio sådana fall så kan ZANU-PF roffa tillbaka makten även i parlamentet (se Birger text också).

Mycket talar för att detta sker i bakgrunden av ”samtalen”, vilka är mest en ridå för omvärlden om att något positivt är i görningen. Men om vi ska vara mer optimistiska kanske det är nya tider nu (se Birger text också). Med andra ord kanske omvärldens tryck och den desperata ekonomiska situation göra att ZANU-PF eliten blir till slut tvungen att acceptera avlämning av makt. De närmaste två månaderna kommer förmodligen att klargöra (netto)riktningen av dessa två parallella utvecklingsfaser.

Omvärldens senaste reaktioner

G8-gruppen ville i veckan utvidga sanktionerna, men fick inte igenom det i FN:s säkerhetsråd idag. Västländer uppmanar också alla sina företagare att se över, och om möjligt stoppa sina investeringar i Zimbabwe. Man uppmanar till och med att sluta köpa Zimbabwiska produkter. Nyligen slutade ett tyskt företag leverera papper för sedel produktion i landet, på uppmaning av landets förbundskansler.

Sanktioner är en het potatis. Men en sak är klar enligt mina utredningar och analyser: de har HJÄLP mer än stjälpt Mugabes regim. Detta har skett på många sätt, men framförallt som ett svepskäl, som en beskyllning för landets socioekonomiska kris. Det är retorisk slagkraftig att skylla på externa sanktioner, så att ansvarsbördan för de inhemska makthavarna minskar drastiskt.

Afrikanska Union ställer sig emot sanktioner, och vill att parterna ska komma överens om en övergångsregering och förbereda därefter för ett nytt val som är fri och rättvis. Det är mycket viktigt att notera att därmed erkänner inte AU Mugabe som president (inte heller avfärdas han).

Analys av den närmaste framtiden i Zimbabwe

av Birger Nordström, Afrikagruppernas Zimbabwe – kännare i Stockholm, 2008-07-09

Massakrer i skuggan av Olympiska ringar?

Tsvangirais avhopp från presidentvalet kom samtidigt med FN:s säkerhetsråds fördömande av valet i Zimbabwe. Det förstörde Mugabes kröning. Valobservatörer från både Afrikanska Unionen (AU) och samarbetsorganisationen i södra Afrika (SADC) deklarerade att valet inte speglade folkets vilja. Det betyder att den kollektiva förnedring det zimbabwiska folket utsattes för har skapat en illegitim ”president”. Vid AU-mötet vid Sharm El Sheikh krävde Kenya och Botswana att Zimbabwe skulle suspenderas. AU stannade dock vid att enhälligt uppmana Zanu PF och MDC att inleda en dialog för att dela makten.

Det har diskuterats vilken politisk roll Mugabe egentligen har i Zimbabwe. Han är exekutiv president och kan vägra signera de lagar parlamentet stiftar. Han kan hemförlova parlamentet och styra landet med dekret för att införa de lagar han behöver. Han är förste sekreterare i Zanu PF och väljer själv ledamöterna till Politbyrån, som i verkligheten kontrollerar hela partiet. I de taktiska arbetet för att säkra makten har han hjälp av den militärjunta som kallas Joint Operations Command (JOC) ledda av Mugabes högra hand Emmerson Mnangagwa. Generalerna i juntan har gjort en rad uttalanden att de inte accepterar någon annan president än Mugabe. Våldet i Zimbabwe har ännu inte nått kenyansk nivå, vilket bara understryker att terrorn är väl planerad och kontrollerad av juntan. Mnangagwa har vid ett tillfälle cyniskt uttalat att ”dödar man bara rätt personer behöver man inte döda så många”.

Samlingsregering

AU rekommenderade en ”afrikansk lösning” för att skapa en samlingsregering. Det speglar mer en önskan i en omöjlig situation. Att direkt intervenera, som Kenyas premiärminister Raila Odinga föreslog, är ett brott mot folkrätten och bör vara förbehållet mycket extrema situationer. Inte mycket talar för en meningsfull dialog nu. Mugabe har varit inblandad i liknande samtal med oppositionen i åtta år under Mbekis ledning och mycket tyder på att det bara varit ett politiskt spel. Det enda Mbeki har lyckats med under dessa åtta år var att få tillstånd ett val med internationella valobservatörer och offentligt anslagna resultat. Då förlorade Mugabe stort och han kommer inte att göra om samma misstag igen. Han har trots allt gått väldigt långt för att behålla och stärka sin makt. Massakern i Matabeleland, under 1980-talet, hade som enda syfte att krossa oppositionspartiet ZAPU. Mer än 20 000 civila mördades och för att få ett slut på dödandet accepterade Joshua Nkomo att ZAPU lades ner och han själv blev vice president (utan makt). Mugabe väljer våldet med stor taktisk och retorisk skicklighet. Vid den våldsamma tiden vid valen 2000 och 2002, trummades budskapet att det var en andra våg av befrielsekriget. Jorden skulle återgå till den afrikanska befolkningen. Världens medier fokuserade då på de tolv dödade vita jordägarna, medan i all tysthet tusentals torterades och hundratals politiska motståndare mördades.

Det koloniala ekot

Mugabe har gång på gång hamrat in budskapet att Zimbabwe inte är en koloni längre. Även om det blivit mer ihåligt med åren, så har budskapet haft en stor resonans i hela Afrika. Kolonialfrågan har utnyttjats för att bygga upp enorma förmögenheter hos ett fåtal av dem som en gång ledde självständighetskampen. Det finns en postkolonial logik i dagens händelser. Den europeiska ockupationen av Afrika och dess efterföljande variationer av vita rasiststater i södra Afrika skapade motkrafter – nationalister. Desto hårdare och mer militär kampen blev, desto mer kommandoliknande blev de politiska strukturerna i självständighetskampen. De forna kolonialmakternas ovilja att diskutera och erkänna brott mot mänskligheten, det vill säga övergreppen mot den afrikanska befolkningen, skapade också en panafrikansk ideologi och sammanhållning. Att inte kritisera varandra blev en helig princip för en generation av nationalister. Därför blev till exempel aldrig en diktator som Idi Amin kritiserad i OAU (föregångare till AU). Istället var han värd och ordförande för organisationen 1975. Och därför kunde Mugabe under alla år undgå kritik för förföljelsen av oppositionella afrikaner i Zimbabwe.

Tolererar ingen opposition

När det funnits opposition inom partiet har dissidenten i milda fall sänts ut i ”kylan” under några år. Det hände till exempel parlamentsledamoten Dzikamai Mavhaire, som redan 1998 förklarade att Zimbabwe inte är en monarki, syftande på att Mugabe borde avgå. Mavhaire avstängdes från alla uppdrag och två år senare var han utfattig. I år, tio år senare, stödde han Mugabe! I mer allvarliga fall arrangeras en bilolycka. Offret deklareras som ”nationalhjälte”, vilket medför att de anhöriga får kraftiga pensioner mot tystnad. Bland många ”politiska trafikoffer” kan man nämna den frispråkige parlamentarikern Sidney Malunga som dödades 1994. Många anser att även Border Gezis död på vägen mellan Harare och Masvingo 2001, var politisk. Han hade krävt nytt blod i partiet – även i toppen.

Har olydnaden funnits utanför partiet, har man använt det våld som behövts. I mars 2007 misshandlades Tsvangirai svårt. TV-fotografen Edward Chikombo filmade och spred bilderna internationellt. Några dagar senare bortfördes han och avrättades av säkerhetspolisen. Meddelandet till alla journalister var framförd.

Upprensning

Mugabe slåss nu för att åter ta kontroll över utvecklingen. Upprensning av all opposition efter den ”politiskt” besegrats, har varit ett kännetecken i Mugabes strategi.

Efter den första vågen av terror i Matabeleland i början av 80-talet, visade det sig att befolkningen fortfarande stödde ZAPU vid 1985 år parlamentsval. Innan valet hade Mugabe kallat Joshua Nkomo för ”en kobra i vårt hus” (nationen). Trots att Zanu vann valet var det klart att det fanns en stark opposition i Matabeleland. Efter valet uppmanade Mugabe sina anhängare att ”krossa ormen”. Övergreppen och morden ökade igen tills Joshua Nkomo kapitulerade. Före parlamentsvalet 2000 dödades ”bara” 37 människor, huvudsakligen MDC-anhängare, men ett betydligt större antal dödades efter. En annan upprensningsdemonstration gjorde Mugabe efter att statsbefolkningen till 75% röstat på MDC vid parlamentsvalet 2005. Några veckor efter valet krossades människors hem i en sådan omfattning att 700 000 människor blev hemlösa. Tidpunkten, för att åsamka befolkningen största möjliga plåga, var väl vald. Bostäderna revs strax före vintern, då nattemperaturerna kan närma sig noll.

Fattigbönderna i Mashonaland, som normalt har varit en av Mugabes lojala stödgrupper, röstade inte på honom i mars. Hur kommer man att ändra på det? Demonstrerades taktiken redan under AU mötet, då två vita jordägare misshandlades i Zimbabwe? Kanske använder man samma taktik som vid valet 2000 och dödar någon vit jordägare som en rökridå. Och medan västvärldens medier fördömer detta kommer i all tysthet en grundlig politisk upprensningsaktion att starta på landsbygden i Mashonaland. Eller kommer upprensningsoperationen i augusti, under de Olympiska spelens medieskugga. Det är i alla fall i Mashonaland lojaliteten skall piskas in.

I städerna, MDC:s basområden, finns det redan tecken på att militärjuntan påbörjat samma taktik som man använde i Matabeleland under 80-talet. Det är inte överraskande eftersom ”bödeln i Matabeleland”, marskalk Perrance Shiri, också ingår i JOC. Mönstret är enkelt, våldet mot oskyldiga civila ökar, tills oppositionens ledning mjuknar.

Hur skall Zanu PF återvinna majoriteten i parlamentet igen? Det kan ske på två sätt. Efter en grundlig politisk upprensning kommer Mugabe att utlysa nyval utan observatörer och offentligt anslagna resultat. Den andra vägen är att låta oppositionsparlamentariker försvinna eller mördas, varefter det följer kontrollerade fyllnadsval. Kanske har operationen redan börjat. Naison Nemadziwa, nyvald parlamentsledamot för MDC i Buhera South, kidnappades på öppen gata första juli av en arméenhet och har därefter inte synts till.

Inget talar för att det går att uppnå någon lösning med Mugabe vid makten. På samma sätt som fred i Angola var otänkbart så länge Jonas Savimbi ledde UNITA. När förändringen kommer i Zimbabwe har den 84-årige Mugabe antingen mentalt tappat greppet över partiet, eller kommer, som han själv uttryckte det ”Gud avlägsna mig från makten”. I Savimbis fall var det någon som gav Gud en hjälpande hand. Det är inte sannolikt, men inte helt omöjligt att liknande scenario kan inträffa i Zimbabwe. Många Zanu PF-politiker kunde konstatera efter det riktiga valet i mars att partiet fick betydligt större andel röster än Mugabe. Och när Simba Makoni utmanade Mugabe, annonserade flera i partiets toppskikt sin tveksamhet till Mugabes styre. Det visar att det finns en växande oro inom partiet. En förändring i landet kan inte ske utan att flera Zanu PF-politiker medverkar till en övergångsregering i syfte att i grundlagen förändra enväldet. Revolten blev den här gången begränsad vilket också indikerar en stark fruktan för militärjuntans operationer. Det politiska landskapet har ändrats sedan massakern i Matabeleland under 80-talet. Då pågick en framgångsrik socio- ekonomiska utvecklingen i landet. Idag har den bytts ut mot det värsta ekonomiska sönderfallet världen hittills skådat i något land, som inte befinner sig i inbördeskrig. Matabeleland var totalt slutet för journalister då. Men trots alla försök att dölja vad som händer nu, läcker informationen ut. Oppositionen är nationell och i majoritet. De internationella påtryckningarna ökar, inte minst från en allt tydligare generation av afrikanska ledare med rötter i fackföreningsrörelsen. Vid AU mötet kritiserades för första gången en ikon i självständighetskampen. Den panafrikanska tystnaden är bruten. De senaste månaderna har vi trots tragiken, fått bevittna en historisk gryning i Afrika.

En absurd, abstrakt och tragisk socioekonomisk situation

av Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

Jag är tillbaka i Harare, handfallen och förvånad.

Det är inte längre miljon-dollar sedlar som köper saker och ting, det är miljard-dollar sedlar som gör det. Nu kallas dem ”Special Agro-Cheques” (se bild) och inte längre ”bearer´s cheques”. Men det finns inte särskilt mycket att köpa, särskilt inte i vanliga butiker. På gatorna utanför butikerna flödar det inte heller av varor. Det värsta är att det som finns att handla är mycket dyrt –dyrare än någonsin över det senaste året. Några exempel på priser:

Enkel brödlimpa: 12 – 15 SEK

Ett ägg: 2 – 3 SEK

Potatis: 10 SEK/kg

Majsmjöl: 5 – 7 SEK/kg

Socker: 10 SEK/kg (vid köp av 20kg paket)

Mandarin: 10 SEK/kg

Äpple: 20 SEK/kg

Kött: 70 SEK/kg

Kyckling: 80 SEK/kg

Fisk: 30 – 60 SEK/kg

Shampoo: 40 SEK

Importvaror är förstås skyhöga, även med svenska mått, här är några exempel:

Shampoo: 100 SEK

Deodorant: 75 SEK

Pasta, imitation: 30 SEK/500g

Ris: 35 SEK/kg

Läsaren får komma ihåg att Zimbabwe är ett relativt fattigt land, som borde vara fem eller sex gånger billigare än ett land som Sverige (i alla fall för dem inhemska produkterna). Jag har inte hunnit kolla in prisnivåer vad gäller medicin och dylikt särskilt mycket, men det mesta tyder på att dem är oftast väldigt dyra …om de överhuvudtaget finns att köpa. För ett år sedan uppskattade jag andelen fattiga i Zimbabwe till 88 procent, varav de flesta, 75 procent uppskattade jag ha inkomster om ungefär 400 SEK per månad och person. En familj om fem skulle då ha ungefär 2 000 SEK per månad att leva. Dagens situation är säkerligen värre, med lägre realinkomster och högre reala prisnivåer. Detta gäller särskilt när vi noterar att basvaran majsmjöl är nu ungefär 5 – 10 gånger (!) dyrare än förra året. Utgifter till denna produkt upptar förmodligen hälften av de fattigas hushållskassa.

Hyperinflationen har under de två månaderna innan valet 27 juni varit ungefär 50 procent per dag (!) enligt mina preliminära beräkningar. Veckan efter har det blivit lite långsammare. Den valutakurs som användes ovan var helgens kurs där 6 SEK = 1 USD = 25 miljarder ZWD. Efter tre dagar sägs den nu vara 35 miljarder ZWD, dvs en ökning på 13 procent per dag.

Hälsningar från Harare, efter valet

av Ntando Ndlovu 2008-07-02, översatt av Viktoria Olausson.

Bilfärden tillbaks till Harare från Bulawayo var händelselös. Jag körde förbi många bemannade avspärrningar, men stoppades bara en gång, för en vanlig körkortskontroll.

Harare är lugnt med tanke på förra veckans rapportering, men kanske betyder det att folk bygger upp ilska och frustration. Den ekonomiska situationen förvärras fortfarande, en svensk krona kostar nu 2 biljoner zimbabwiska dollar jämfört med 73 miljoner för en månad sen. Varor är ännu mer sällsynta, särskilt basvaror som majsmjöl, matolja, salt och socker. Trycket på Mugabe utifrån ökar, men jag tror inte att vi kommer att se några större förändringar inom den närmaste tiden.
Alla våra partnerorganisationer har återupptagit sitt arbete, men få har varit ute i fält så mycket så de kan avgöra om arbetsförhållandena har förändrats.

Mugabe & Co har nu de facto koloniserat Zimbabwe

I söndags förverkligades det alla väntade på: Mugabe svors in för sin sjätte mandatperiod. Han hade enligt valkommission ZEC fått 85 procent av rösterna (2 150 269 röster). Tsvangirai, som formellt var på valsedlarna hade bara fått 9 procent av rösterna (233 000 röster). Det fanns också 131 481 ogiltiga röster, många av dem sägs innehålla illatalande yttringar om Mugabe.

En fantastiskt vändning för båda kandidaterna, i så fall. Tsvangirai måste ha gjort något helt idiotiskt, eftersom han tappade sin självklara seger. Och Mugabe måste ha gjort något så fantastiskt, kanske en ny mirakel-policy för att undkomma Zimbabwes kris (=ironi). Det är också märkligt att bara 2,5 miljoner röstade, när det är minst 6,2 miljoner röstberättigade i landet. Det kan till och med vara så att bara ungefär 1,5 miljoner röstade, resten kan vara injekterade valsedlar.

Hur som helst, nu är Zimbabwes ”president” i Egypten där Afrikanska Unionen har sitt elfte sammankomst. Vissa afrikanska ledare har gått långt i att kritisera valet och Mugabes position. Den som har gått längst är nog Raila Odinga, Kenyas premiärminister, som också fick tampas för att få makt genom demokratiska strukturer. Han anser att Mugabe borde suspenderas från AU och ett fritt och rättvist val borde hållas i hans land. De flesta väntas dock endast konstatera att Mugabe och hans ZANU-PF bör förhandla fram en maktdelning med MDC och deras Tsvangirai. Detta kommer Mugabe att gå med på, men kvalitén och resultaten från dem förhandlingarna kommer att dominera hans vilja.

Däremot anser jag att det finns goda chanser till att Mugabe och hans elitkrets tillåter att MDC bildar regering. MDC har ju trots allt fått erkännandet att de har majoritet nu i parlamentets båda kammare, med underhuset som det viktigaste. Detta kan innebära att MDC får chansen att styra landets socioekonomi åt det håll man förmår och önskar. Däremot kommer Mugabe att sätta sina käppar i hjulet då och då med sitt presidentveto och andra privilegier (t.ex. hot om militärt våld). Detta är nog möjligt för att Mugabe och hans elitkrets är relativt nöjda. De har nu säkerställt sina positioner, privilegier, förmögenheter och åtalsfriheter ett tag framöver.

Låt oss nu hoppas att MDC är kompetenta nog att rädda det sjunkande fartyget Zimbabwe.