Zimbabwe idag

Millennium Development Goals – halfway, timewise

by Deniz Kellecioglu, Policy and Advocacy Economist, Africa Groups of Sweden, HARARE

Today, there is a high-level meeting about the Millennium Development Goals (MDGs) at the UN headquarters in New York, USA. http://www.un.org/millenniumgoals/2008highlevel/index.shtml

The MDGs are a set of eight overall goals for the world development, endorsed by almost all countries in the world. The overall goals are:

1.    Eradicate extreme poverty and hunger
2.    Achieve universal primary education
3.    Promote gender equality and empower women
4.    Reduce child mortality
5.    Improve maternal health
6.    Combat HIV/AIDS, malaria and other diseases
7.    Ensure Environmental sustainability
8.    Develop a global partnership for development

The UN official MDG site: http://mdgs.un.org/unsd/mdg/default.aspx

MDGs globally
On a worldwide level, there are some significant improvements. Unfortunately, they are mostly concentrate to two countries: China and India. These two countries still inhabit the biggest challenges in terms of concrete development at the side of Sub-Saharan Africa.

The MDGs have been criticized severely, however. They are regarded as halfway measures from the elites, which is attached with many technical difficulties. For instance, the current global report displays many areas with developments. However, they are put in relative terms, not in absolute numbers of people. The readers are actually deceived when the population growth often outnumbers the positive developments. This is because there is a clear correlation between poverty and birth rates – the deeper poverty, the more birth rates. This, in turn, is expected for many reasons, but primarily because parents in poverty must rely on children for support in the household, especially when they are not able to work due to for instance age and/or illness.

The global report (PDF): http://mdgs.un.org/unsd/mdg/Resources/Static/Products/Progress2008/MDG_Report_2008_En.pdf

MDGs in Zimbabwe
In the case of Zimbabwe, there are no MDG progresses to talk about. More like the contrary, unfortunately. In addition, the UNDP and the government of Zimbabwe have not been able to finalize any mid-term report on the subject. This is, of course, due to resource limitations for ministries and the politically colored draft reports forwarded to UNDP and civil society. Now, the project seems to be shelved indefinitely.

It is simply sad – the non-commitment of global and national leaders, while things are getting worse.

The UNDP Zimbabwe short update: http://www.undp.org.zw/index.php?option=com_content&task=view&id=166&Itemid=9

Var avtalsceremonin bara en ”show”!?

av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare.

Substantiella förändringar dröjer.  Landet fortsätter att dala socialt och ekonomiskt. Parallella marknader verkar fortfarande. Bristen på varor gör att det är fortsatt dyrt att leva här. Det rapporteras om fortsatta spänningar och våldsamheter här och där mellan politiska anhängare. Vi undrar om föregående veckans signering mellan de politiska ledarna, med gäster från regionala ledare var mest en föreställning, var mest en ”show” – en uppvisning. De fortsätter ju att förhandla och fastna i hur de ska dela den implementerande makten. Vi får fortsätta att läsa och höra om förhandlingar som strandar.

Går deras taktik ut på att ge folket skäl att vänta, än att resa upp!?

Fast vi ska nog inte vara alltför pessimistisk och skeptisk (även om det är befogat med landets historia). Det är ju trots allt ett positivt steg att parterna samtalar och förhandlar. Dessutom är det positivt att organisationer är på frammarsch med att leverera nödhjälp till behövande.

Så vi fortsätter att vänta…

Skeptisk glädje över avtalet

Ja, det är skräckblandad förtjusning över att äntligen notera eliternas uppgörelse över miljoner människors misärfyllda livsvillkor.

Vår skeptism är dämpad, men finns alltså fortfarande där, eftersom vi har blivit lurade så många gånger. Ett steg framot i alla fall, inga tillbaka än så länge.

/Deniz

PS.

Vi hinner tyvärr inte skriva så mycket mer eftersom vi har fullt upp med att förbereda en konferens utanför Bulawayo, Matopos nästa vecka.

Stigande desperation, misär och spänning

av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare
Det känns om vi har sagt det så många gånger: idag kan Zimbabwes närmaste framtid komma att avgöras. Enlig nätupplagan av Mail & Guardian, en pålitlig källa anser Zimbabwes tre högsta politiker att de kan komma att signera en överenskommelse idag torsdag. Alla tre verkar optimistiska om det.
Låt oss hoppas det, eftersom desperationen stiger och misären fördjupas.

Officiell dollarisering

Igår fick vi en annan indikator på situationens och regeringens desperation: dollarisering av ekonomin. Upp till 1 000 detaljhandlar och flera hundra grossister ska få tillåtelse att sälja varor och tjänster i utländska valutor.

I verkligen sker idag det mesta av handeln i USA dollar. Centralbanken vill bara ha sin del av kakan, speciellt nu när offentliga organ och eliter får allt mindre intäkter. Det vill därför ha minst USD 100 000, upp till USD 250 000 i deposition till Centralbanken för att erhålla en licens att sälja i utländska valutor. Dessutom ska varje licensbärare sälja 15 procent av sina intäkter till Centralbanken till interbank kursen, vilket är i dagsläget 20 gånger mindre än informella och semi formella kurser.

Det här kan vara ett tecken på att landet inte kommer att hinna trycka pengar nu när inflationstakten är flera tusen per månad, hundratals procent per vecka (!). Dessutom verkar det troligt att centralbanken inte får nya leveranser av papper för sedeltryckning, efter att det tyska företaget drog sig ur. Kanske inte ens Kina vill leverera papper till landets nuvarande regering. Regeringen kanske inte ens har råd att betala eventuella leverantörer. De sedlar som introducerades för bara sex veckor sedan var egentligen tryckta förra året. Mynten som introducerats var producerade så långt tillbaka som 2002.

För vissa med tillgång till utländsk valuta kan det här bli en viss avhjälpande, men för den stora majoriteten kommer det att bli ännu betungande. Detta för att värdet på Zimbabwe dollarn kommer att sjunka ännu snabbare och priserna kommer att öka. Det blir då ytterligare två betungande element; inte nog med att den lilla mängden ZWD de har sjunker ännu snabbare i värde, de kommer att behöva betala mer för samma produkter. Dessutom kommer de att få kämpa för att få tag på utländska valutor – någonting som kommer att vara särskilt problematisk för befolkningen på landsbygden.

Nej, det får verkligen räcka med sönderfall.

Uppresning på gång efter politisk, ekonomisk och socialt sönderfall!?

Politisk sönderfall
Igår skrev The Herald, statstidningen att det är sista dagen för MDC-T att skriva på avtalet om en koalitionsregering. Ett avtal som SADC, det regionala samarbetsorganet med Thabo Mbeki i spetsen har godkänt. Propagandan går ut på att frysa ut och beskylla oppositionen för att avbryta samarbetsprocessen. Men MDC-T säger att de inte tänker skriva på ett dåligt avtal, där dem i princip uppslukas av ZANU-PF och dess president.
Det är allmänt känt att ZANU-PF:s strategi är att återta sin majoritet i parlamentet. Det behövs inte många säten för att bli det största partiet. Idag har MDC-T: 100, ZANU-PF: 99, MDC-M:10 och oberoende: 1. Men nu ska den nya talpersonens mandat röstas om, och det kan bli fler omval om ett antal MDC parlamentariker fälls i dem konstiga åtalspunkter som är uppradade emot dem.

Frågan är om landet har ”råd” att fortsätta en repressiv och oviss atmosfär. Ekonomin fortsätter nämligen sitt fria fall. Framförallt gäller detta om regeringen bildas av ZANU-PF samtidigt som parlamentets majoritet består av MDC. Då blir det många politiska dödlägen.

Ekonomisk sönderfall
I denna mörka politiska situation, störtdök alla ekonomiska indikatorer ännu djupare i en allt mörkare avgrund. Den viktigaste indikatorn, växelkursen tiodubblades på den elektroniska marknaden under den senaste veckan (!). Nu har det gått bara fem veckor efter introduktionen av det nya monetära systemet, där tio nollor togs bort. Då var den högsta växelkursen kring ZWD100/USD. Idag kan du få minst ZWD 7 000/USD (elektroniskt). Kontantkursen är cirka ZWD300/USD eftersom det är stor brist på sedlar. Med andra ord är inflationstakten för den senaste månaden flera hundra procent PER VECKA.

Därför blev svaret på en prisförfrågan idag återigen i miljontal. Med denna utveckling är dem nyligen introducerade sedlarna inte särskilt mycket värda idag, den största valören på 500. Mynten, som introducerades för fem veckor ska vi inte ens prata om – de är kanske mer värda som metallskrot idag.
I en vanlig ekonomi är bara cirka fem procent av bankernas tillgodohavanden efterfrågade som kontanter, men i en hyperinflation vill alla ta ut alla sina pengar så fort som möjligt så att de kan omvandlas till konsumtions- och investeringsprodukter. För att hindra trycket på kontanter finns det dagliga kvoter på hur mycket man får ta ut, idag max ZWD 500. Därför finns det ständigt massiva köer till bankerna här. Och därför behöver sedelpressarna arbeta hårt för att bemöta efterfrågan på kontanter.

Men är det nu möjligt att hinna ikapp denna nya acceleration av hyperinflationen? Dessutom har den tyska leverantören av sedelpapper upphört med sina försändelser, efter begäran av landets förbundskansler, som motiverade det hela med att det hjälper finansieringen av landets repressiva regim. Och när vi tänker på att de sedlar och mynt som introducerades för fem veckor sedan var egentligen producerade under perioden 2003 – 2007 är frågan vad som kommer härnäst. Ska vi stå utan kontanter, eller ska kanske kineserna leverera behovet, eller blir centralbanken tvungen att (USA) dollarisera? Det sistnämnda kan vara ett gott besked för en liten klick eliter och andra grupper med viss tillgång till utländska valutor, men för de allra flesta utan tillgång till utländska valutor, särskilt landsbygdbefolkningen blir det nog ännu svårare i ett sådant läge. Och kineserna kommer i sin tur att vilja ha betalt i diamanter, guld och andra mineraler som ledarna har tillgång till.

Socialt sönderfall
All media, både statstidningen och oppositionella sådana rapporterar fortlöpande om alltfler fall av social misär om alltfler: rån; självmord; kolera; strömavbrott; vattenstopp; transportkostnaderna; mm. För femton år sedan hade mer än 85 procent av Zimbabwes befolkning direkt åtgång till rent vatten – idag torde det vara det omvända. Därför måste folk hämta vatten från osäkra källor, med följden av insjukningar. Detta gäller särskilt när det inte längre finns ström att koka upp vattnet till rening.

Därutöver har sjukvården nästintill kollapsat, utan sjuksköterskor och läkare, och definitivt inga mediciner till priser som den enskilde har råd med.

Lägg därtill den extra fysiska ansträngningen som krävs för att klara vardagen i dagens Zimbabwe, så har du alltmer fysisk svagare människor. Och är du fysisk svag är du också psykisk svag – det är svårt att ta bra beslut och agera förnuftigt med hungern och näringsbrist som ett hål i kroppen.
Och människor tar till alltmer drastiska åtgärder till att försöka hantera detta liv, alltifrån usla löner, till arbete för mat, till att sälja sin kropp, till att utföra brott, till att gifta bort sina döttrar i tidig ålder, till att riskera att bli krokodilmat passerandes gränsen till Sydafrika.

Notera också att det är fortfarande ovisst huruvida, till vilken grad och vilka organisationer som får utföra fältarbete, vilket inkluderar matbistånd. Den bannlysning som har verkat i över tre månader sägs ha blivit lyft, men NANGO, en NGO paraply organisationen menar att alla organisationer inte får tillåtelse och det finns betydande byråkratiska hinder för att kunna utföra fältarbete.

Och jag undrar hur långt eliters likgiltighet för sina medmänniskor sträcker sig.

Uppresning?
Det finns de som anser att massiv uppresning är enda lösningen för landet och dess folk. Eftersom poliser och soldater är grupper bland det nedtrampade folket kommer deras sympati hindra stor blodsspillan. Men eliten och vissa grupper i säkerhetsleden är brutala – vågar fotsoldaterna vägra order i ett sådant läge?
Idag får vi dock läsa och höra om en massa strejker, bland lärare, läkare, sjukskötare, kommunanställda, mm. T.ex. av alla barn jag tillfrågar är det ingen som har sagt att de har lärare i sina lektioner. Men igår när jag frågade en förbipasserande sjuksköterska om varför hon inte strejkar var svaret att hon står till tjänst för landet, och att hon inte heller bryr sig om pengarna. I så fall måste hon vara tursam med andra inkomster, eftersom månadslönen inte ens köper två limpor bröd idag.
Det är ibland overkligt att all detta sönderfall verkligen sker. Men språket från hundratals ögon jag möter kan inte ljuga, även om media och berättelser kan förvränga.

Det är så tröttsamt och ledsamt

Av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare

Det är så tröttsamt och ledsamt att uppleva hur ett land och dess befolkning faller isär runtomkring en. Att bevittna nivån av arrogans som makthavare och andra ledare visar upp, respektlösheten för folket.

Det är tröttsamt och ledsamt att dagligen bemöta dåliga nyheter om landets underutveckling. Att nu har förhandlingarna kollapsat, igen. Att behöva bevittna prisförändringar som är fem gånger mer än dagen innan, och att ta reda på dagens förlustnivåer av den zimbabwiska dollarn.

Det är tröttsamt och ledsamt att läsa journalisternas enkla hammarslag om att landet började kollapsa när ”vita” farmare sparkades bort till förmån för ”svarta”, när det är så många fler aspekter som är minst lika viktiga för landets sönderfall.

Det är frustrerande att läsa, höra om och diskutera med människor i Sverige som envisas med att se hjälten i Mugabe, eftersom han är ”anti-imperialist”, när Mugabe & hans elitkrets är egentligen andra imperialister vid sidan av t.ex. Bush och hans elitkrets.

Det är tröttsamt och ledsamt att se alltfler feta, hypermoderna bilar storma på Harares gator, samtidigt som alltfler vanliga människor äter maputi (torra popcorn), och när alltfler vanliga människor har börjat tigga. Det är sannerligen tröttsamt och ledsamt att veta att vissa exploaterar landets mineralresurser, parallella valutamarknader, hyperinflation, priskontrollerna, och varubristen.

Det är tröttsamt och ledsamt att känna sig totalt maktlös vid sidan av mina medmänniskor.

Läkare Utan Gränser tar emot pris från Mugabe!?

av Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna, Harare

Idag gick jag igenom gårdagens The Herald, statstidningen. Till min förvåning, faktisk bestörtning, beskådade jag en bild där en Läkare Utan Gränser (MSF) representant tar emot ett pris, i form av ett plakat, från självaste vår president Mugabe – från en av dem yttersta ansvariga (vid sidan av andra interna och externa eliter och makthavare) för den pågående kollapsen av ett land och folk, från den regering som har bannlyst all nödhjälp till befolkningen när den behövdes som mest…

Alldeles nyligen, i väntan på det röda ljuset, hade jag en MSF bil bredvid mig. Spontant frågade jag dem, ett par avslappna unga män, varför MSF tog emot ett pris från Mugabe.

Föraren sa: ”Vi var tvungna, vi hade inget val…”, samtidigt som hans armrörelser symboliserade ett gevär som osäkrades…

Konversationen var, som brukligt i landet, skämtsam med allvarliga undertoner – tragikomedi á la Zimbabwe.