Zimbabwe idag

Makthavarnas brist på solidaritet & empati

Kerstin Bjurman avslutar sin ledare i Afrikagruppernas kvartalsmagasin SÖDRA AFRIKA (2008 nr 3) med den retoriska frågan ”Varför är det så svårt för makthavare att vara solidariska?”. I fallet Zimbabwe är frågan ytterst påtagligt och tragiskt relevant.

Hur kan människor, för de är ju människor: Mugabe; Chihuri; Chinamasa; Mutasa; Mnangagwa; Mujuru; och andra inhemska eliter vara så extremt giriga för makt och rikedom att de kan totalt ignorera att deras egna medborgare lever eller dör under miserabla förhållanden?

Hur kan människor, för de är ju människor: Bush, Brown, Melker, Sarkozy, Berlusconi och andra externa eliter spendera enorma resurser för att rädda dem egna affärerna och spendera småslantar på fattigdomsbekämpning, samtidigt som det är deras egna repressiva metoder som kvarhåller tre miljarder människor i fattigdom?

Makthavarnas elitistiska hållning
Jag tror att kärnan i ett svar till frågorna ovan handlar om känslor av överlägsenhet varje makthavare upplever. Detta gör de för att de har kommit upp i samhällsstegen – de anser sig vara speciella eftersom de har lyckats med få har gjort. Med ledarpositioner kommer makt, och med kommer frestelser om mer makt och resurser. Med maktgirighet kommer förakt, särskilt när foket alltmer ställer sig emot deras intressen. Och när demokratin försöker hinna ikapp deras brott genom missbruk av makt kommer desperation att klamra sig fast.

Maktmissbrukande eliter (finns det en annan sort?) glömmer i förloppen att de är också helt vanliga människor som har helt vanliga behov såsom kärlek från andra människor. De glömmer bort att de är delegera att leda samhällets funktioner av praktiska skäl. De glömmer bort att alla inte är intresserade av sådana poster. De glömmer bort att de också bara är en del i en större gemenskap.

Eller så vill de glömma? Människor tenderar att rättfärdiga sina handlingar med anpassade tankegångar.

Hur gör du?

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Politik och kolera – nyheter från Zimbabwe

Om ni har läst mina analyser nedan, kommer ni att förstå om jag säger att nr 3 OCH nr 4 är i görningen. ZANU-PF ledningen verkar vara i görningen i att båda skapa nödvändinga politiska och konstituionella förändringar för att inte helt radera bort en eventuell samlingsregering, samdtidigt som de verkar beordra och/eller blunda för politisk relaterade våldsamheter.

Politisk (under)utveckling
Vad vi förstår idag är att Mbeki har åstadkommit ett nytt möte imorgon tisdag mellan parterna i syfte att leda politiken framåt. Men det verkar gå väldigt frostigt tillväga.

Samtidigt har alltså inte personer ur gruppen ”de äldre”, Kofi Annan, Jimy Carter och Graca Machel, Mandelas nuvarande fru, släppts in i landet. Det var tänkt att de skulle landa här i Harare i lördags, men de hade fått klara signaler om att deras visum inte kommer att behandlas ”i tid”. Enligt regimens egen språkrör, tidningen The Herald, hade inte gruppen nekats. Så ord står mot ord. Hhmm – vem ska vi tro på (ironi)? Hur som helst, jag kan tänka mig att sådana världsnamn, vilka åtminstone var åtminstone på väg, uppfattades nog som en solidarisk gest av majoriteten zimbabwier. Nu är dem i Sydafrika och konsulterar med makthavare där.

Samtidigt kraschar livet vidare här i Zimbabwe. Koleraepidemin är så pass utbrett att inte ens ”hälsoministern” och The Herald inte längre kan dölja situationen. Närmare 600 personer har dött och många tusen har insjuknat med den oerhört förödande bakterien. Kolera sprider sig genom ohygeniska förhållanden – brist på sanitation och vatten. Läkare utan Gränser varnar för att en miljon människor kan drabbas snart om inte någonting drastiskt görs.

Under träden väntar väldigt många människor i flera timmar på någon form av transport.

I bilden syns också en flakbil med en vattentank, en allt vanligare syn i Harare.

Detta händer i ett land som har haft en riktigt bra hälsosektor för ett par decennier sedan, speciellt med post-koloniala afrikanska mått mätt (de extrema häsloproblemen som Afrika har i denna tidsepok har de sällan erfarit före kolonialtiden) fortsätter alltså sin färd mot avgrunden.

Medan det politiska högspelet pågår får vi också andra dåliga nyheter: systematiska angrepp på demonstranter, lokalpolitiker och deras anhöriga, om hur centralbanken klampar in i vissa banker och affärer, konfiskerar deras pengar med skälet om att ha handlat illegalt med utländska valutor när det är dem själva som skapar en sådan ekonomi.

Erkännanden
I ett tidigare inlägg berättade jag om WOZA (Women of Zimbabwe Arise) som fick ett pris från Amnesty International för deras ihärdiga arbete för mänskliga rättigheter. En annan organisation, ZLHR (Zimbabwe Lawyers for Human Rights) har också fått en liknande pris. De har fått 2008 års John Humphreys Freedom utmäkelse från organisationen Rights & Democracy. En personlig utmärkelse har också tilldelats till Beatrice Mtetwa, en kämpande MR jurist här i Zimbabwe, som trots misshandel av säkerhetsapparaten här, fortsatt utföra sina arbetssyslor i att företräda människor som har drabbats av den repressiva staten. Hennes utmärkelse kom ifrån organisation Committe to Protect Journalists.

I övriga nyheter kan noteras att NANGO (National association of NGOs) ska ha en två dagars konferens i veckan där de ska diskutera och bestämma (?) hur de ska arbeta framöver med den rådande situationen i landet. Ska bli intressant att se vad de kommer fram till.

Till slut kanske en respekt är på plats för det stora antalet journalister som arbetar i skuggornas Zimbabwe. De arbetar för att få fram information till oss. Den illegala regeringen i landet har en regel som kräver att alla journalister ska registreras och godkännas för att utöva yrket. Därmed kontrollerar dem personerna, varför många inte ens ansöker om att få verka som journalist.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Vems dagar är räknade? – en aktuell analys

Jag anser att det finns i princip 3+1 vägar för Zimbabwes regim just nu. Zimbabwe har inte haft en legitim regering under nästan åtta månader. Förra mandatperiodens regering och president har halvt om halvt agerat som en regering. Men nu måste ju deras dagar vara räknade. Eller?

Alla offentliga sektorer har havererat, med resultatet att barn och ungdomar inte längre utbildas. Sjuka och skadade får knappt någon vård. En koleraepidemi är i görningen. Offentligt anställda strejkar och/eller avstår från arbete eftersom lönen räcker knappt till en limpa bröd och förmånerna har blivit alltmer obefintliga. Även den stora massan bland säkerhetsstyrkorna måste vara gravt missnöjda. Inte heller verkar dem få någon egentlig lön, samtidigt som arbetsförhållandena försämras alltmer. Mycket talar för att offentliga systemets kassor håller på att tömmas helt. De håller på att uttömma alla alternativ till att tjäna pengar.

En av deras främsta pengakällor var att trycka Zimbabwe dollars och sedan sälja dem illegalt för utländska valutor. Men nu är inflationen i många miljarder procent per år (enligt CATO institutet är inflationen 13.2 miljarder per månad, och 516 quintiljoner (18 nollor) per år) och landets ekonomi fungerar nästan uteslutande med utländska valutor eller byteshandel. Förtjänsten att trycka pengar och hinna tjäna på dem håller inte längre.

Jag anser att inte ens den långlivade mannen och hans krets (vilka göder varandra) kan hålla emot längre till. Följande är troliga scenarier för den närmaste framtiden:

1. Offentliga sektorns civila anställda trappar upp sin arbetsvägran och demonstrationer. De kan få styrka genom andra delar av civilsamhället som kanske också vidgar sina aktioner och demonstrationer.

2. Offentliga sektorns säkerhetsstyrkor (främst militära men också polisiära) kan organisera en uppresning såsom en militärkupp – detta skulle i så fall genom ledarskapet från det mellanskiktet i militärgraderna.

Men eftersom det nuvarande ledarskikt är högst intelligenta och känner till dessa alternativ (som kan sporras ytterligare om det även uppstår formella splittringar inom partiet) kommer de att försöka förekomma händelserna, vilket tar oss till nästa scenario:

3. En politisk uppgörelse, där ZANU-PF tillmötesgår mer av MDC:s krav för en samarbetsregering.

Detta är det mest trovärdiga scenariet. Regimledarna har skickligt undvikit ovanstående scenarier, men nu är stunden även allvarsam för dem.

Men om ledarna starkt ogillar ovanstående alternativ, kan de bredda avgrunden ännu mer för zimbabwier – de bryr sig ju uppenbarligen inte om människor i allmänhet:

4. Ett förlängt, påtvingat och aggressivare stöldekonomi, vilket kan även innefatta militära medel. T.ex. kan de lägga handskarna på så mycket utländska valutor som möjligt med förevändningen att det är illegalt att handla med dem (om butiken inte är registrerad för sådan handel). Detta alternativ gör att de kan uppehålla sig vid makten ett tag till.

Det återstår att se vilka som står som (tillfälliga) segrare vid årskiftet.

För eller senare kommer folket att segra.

Vad tror du?

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Det är inte lätt att vara…

…en enda människa. Det är desto lättare att vara tillsammans. Så måste miljoner zimbabwier känna i samma stund som jag trycker ned mina tangenter, t.ex i bankköer. I morse stod de tillsammans i flera hundratal utanför varje bank, vilka är minst hundra till antalet bara här i centrala Harare. Målet är maxuttaget om 500 000 Zimbabwe dollars, som för en vecka sedan köpte en limpa bröd, men som idag köper en tredjedel limpa. Problemet är att ombilda havet av människor till att skrika ut ”SHAKWANA”(”det räcker” på Shona, moderspråket för de flesta zimbabwier).

Det gjorde idag hundratalet läkare och sjuksköterskor utanför landets mest kända statliga sjukhus, Parirenyatwa, bara ett stenkast från Afrikagruppernas kontor. När jag kom till platsen hade de redan skingrats av polisen. Det enda spåret var en patrullerande polisfordon, som liknade både en lastbil och en tank.

Jag är säker på att alla jordens människor i första hand bara vill vara. Att vara sin egen person, sin egen identitet, att betrakta, observera och ta till sig från sitt varande.

Att bara vara. Underbart att vara.

Ändå verkar inte mänskligheten lyckas med det, trots att vi har alla resurser, och mer därtill för att lyckas. I rikare länder drabbas människor av prestationsångest, framförallt kvinnor och kan inte, tillåts inte att vara. I fattigare länder kämpar människor, återigen mest kvinnor för att möta dem allra viktigaste behoven; vatten, mat och skydd. Kanske lyckas en kvinna vara under någon stund i kön till vattenkällan, när hon beskådar den vackra himlen ovanför sig.

”Himlen tillhör oss alla” heter albumet som den turkiske musikern, Zulfu Livaneli (som för övrigt har bott i Sverige på 1970-talet) uppkallade sitt album 1987. För mig är det en påtaglig sanning, särskilt när den är vacker vart du än är på jorden. Oavsett bördan finns möjligheten att titta upp, beskåda skönheten, ta ett djupt andetag och bara vara.

Här i Zimbabwe är vi lyckligt lottade även med en extra fin natthimmel. Jag vet inte om det beror på vårt geografiska läge eller om det bara beror på frånvaron av massiv elektrisk upplysning, är vår himmel alltid vacker även på kvälls- och nattetid. Månen lyser liksom starkare samtidigt som den är närmare. Stjärnorna bildar ett hop av gnistrande vita prickar, som om de är på väg ned till våra gator och torg.

Det får mig att tänka på Magodonga Mahlangu och Jennie Williams från WOZA (Women of Zimbabwe Arise). Jag undrar om de fick chansen att beskåda himlen under deras tre veckors häktningstid. De blev arresterade för att ha lett ännu en WOZAdemonstration och kräva en fungerande stat och respekt för mänskliga rättigheter.

För någon vecka sedan släpptes dem ut från de vidriga häktescellerna. Nu är de på väg till Tyskland för att ta emot Amnesty Internationals pris i att arbeta för mänskliga rättigheter.

Där kommer de säkert att unna sig stunder av att bara vara, men jag är säker på att de är snart tillbaka här i landet för att leda fler demonstrationer och rekrytera ännu fler modiga medborgare i kampen för en bättre Zimbabwe, och därmed en insats i en bättre värld.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Fler demonstrationer och mer statlig våld

Jag vågar inte spekulera om vad gårdagens händelser innebär – en start på fler och massivare demonstrationer eller början på en total repressiv stat?

Hur som helst startade igår civila organisationer NCA (National Cosntitutional Assembly) sina landsomfattande demonstrationer. Många mötte polisiära batonger och arresteringar.

NCAs talesman Madock Chiwasa säger att de kommer att fortsätta med detta varje tisdag framöver. Han säger att organisationens position är att de inte kan ställa sig vid sidan av när folk dör av undernäring, kolera och andra missförhållanden. De föreslår istället att konstitutionen förändras snarast med folket i fokus, och att därefter hålls ordentliga val.

I Mutare, en mellanstor stad i östra Zimbabwe, rapporteras att även bankköande bytte syssla till att demonstrera.

Kan det senaste politiska strandningen vara den sista droppen som får zimbawiers smutsiga vattenglas att svämma över? Kan då statsappraten mobilisera tillräckligt med säkerhetsstyrkor, vilka själva är uppenbart skeptiska till landets vägval, för att krossa demonstranternas kampanda?

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Analys av det senaste misslyckandet

Nej, MDC vägrar. Av förståeliga skäl.

MDC ledningen har klargjort sedan tidigare att de inte kommer att gå med på någon maktdelning som inte representerar ett ordentligt avstamp till förbättring för befolkningen. I det här fallet har SADC, det regionala samarbetsorganet, föreslagit att ett ministerium som styr polisen ska delas med ZANU-PF. MDC anser att det inte är mer än rätt att de bör få kontroll över poliskåren, när ZANU ska fortsätta styra militären. Det bör ju vara en maktbalans, anses det.

Det finns fler skäl till att MDC vill kontrollera polisen. Poliskåren har använts direkt och indirekt i det politiska våldet som har utlösts från ZANU elitister. Kontrollen över dem utgör en garanti och skydd för civilbefolkningen. Dessutom är det allmänt känt att den absoluta majoriteten, kanske upp till 90 procent av poliskåren föredrar MDC.

Men polisen leds däremot av Augustine Chihuri, en benhård man från befrielsekrigets dagar, som har explicit uttryckt avsky för MDC. Han, såsom många andra riskerar att bli av med sina positioner, privilegier, påverkanskanaler. Enligt bedömare riskerar dem också åtal för forna ekonomiska och politiska brott. Eventuella politiska överenskommelser om immunitet, tror dem nog inte på.

Det kan vara så att ”Bob” och hans kompani räknade med att MDC inte skulle gå med på SADC:s förslag. Nu framstår de som kompromissare, medan MDC framstår som vägrare. Dessutom får de fortsätta regera, eftersom det är fortfarande så att presidenten utser regering. Hade MDC gått med på förslaget skulle de ändå ha kommit ut som den starkare parten, eftersom de skulle ha mer än hälften av den reella makten, och nästan full kontroll över säkerhetsstyrkorna.
MDC vägrade av dessa skäl gå med på SADC:s förslag. Men varför presenterar SADC ett sådant scenario?
För det första är SADC ett kompromiss organ. Där finns relativt bättre och relativt sämre politiska ledare. Där finns länder med bråkigare och med sämre ekonomiska utvecklingsnivå än Zimbabwe. Utifrån sett framstår situationen i Zimbabwe inte lika allvarligt som den i t.ex. D.R. Kongo – ett annat land som på gårdagens agenda. Det verkar också klart att Tsvangirai inte besitter samma pondus och karaktär som Mugabe i att charma folk han träffar. Det kan också vara så att SADC anser att det finns en signifankt risk för ett totalt militärt övertagande om MDC skulle få hälften av den reella makten. En halva som skulle bli mer och mer i praktiken – en situation som inte dagens makthavare inte skulle vara åskådare till.

Se Tsvangirais uttalande angående deras avvisning på youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=JJJ3HR-y4L0

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

New Amnesty report on Zimbabwe

Last friday Amnesty International, the world famous human rights organization, released a report focusing on the post-elections human rights conditions of the country. It is available for download at the following webpage:

http://www.amnesty.org/en/news-and-updates/report/zimbabwes-victims-of-violence-can-no-longer-wait-for-political-solution-20081031

I encourage feedback and discussion.

Deniz