Zimbabwe idag

Samlingsregeringens ekonomiska läge

Det har nu gått åtta dagar sedan samlingsregeringen formellt tillträdde sina arbetspositioner. Jag uppfattar det som att MDC ministrar har, trots allt varit relativt effektiva under så kort tid. De har lovat en hel del, samtidigt som de har varnat för resursbrister. De har gjort en översyn av behovet och kommit fram till att det behövs ungefär 5 miljarder USA dollars (nästan 45 miljarder SEK) för att återbygga landet. Detta motsvarar ungefär landets nuvarande ekonomiska storlek, mätt i BNP (bruttonationalprodukt). Detta motsvarar ungefär 1,5 procent av Sveriges nuvarande ekonomiska storlek.

MDC analysen kan mycket väl stämma eftersom landets BNP värde har mer än halverats under dem senaste elva åren.
I syfte att skaffa resurser har landets nya kabinett, i alla fall MDC strukturerna, försökt charma tänkbara utvecklingspartners, främst från grannländer och Väst. Det är en ytterst tuff uppgift att övertyga länder och investerare att tro på Zimbabwes närmaste framtid.

MDC sitter ju trots allt i en nästan totalt havererat ekonomi med samma personer och parti som är huvudorsaken till sönderfallet. Dessutom har de ännu inte lyckats göra sig av med den ökände centralbankschefen Gideon Gono. Han personifierar landets sönderfall och kleptomani ekonomi tillsammans med Robert Mugabe. Inte heller har politiska fångarna släpps fria. Personer som i månader har suttit i mörka, sjukliga fängelsehålor under tortyr. Inte heller har MDC kunnat balansera emot krafter inom säkerhetsstyrkor som inte släpper den arresterade och tilltänkte vice jordbruksministern. Samma säkerhetschefer tros också ha gett klartecknen till ett antal nya farminvasioner under gångna veckan.
Det ser därför svårt ut för regeringen att ansamla långtgående resurser. Biståndsgivare och investerare vill se konkreta förbättringar innan de går in med betydande resurser. Dessutom genomgår nästan alla länder en ekonomisk kris vilket riskerar att hämma resursflöden till länder som Zimbabwe.

Men en långsiktig farhåga är att regeringen belånar sig en massa pengar som kommer att slå hårt på framtida utveckling. Redan idag är landets utländska skuld lika stor som landets BNP – en skuldsättning som få länder kommer i närheten av. I princip hela skulden är uppbyggt av diktaturer och västerländska internationella finansinstitut. Halva utländska skulden har ärvts ifrån den rasistiska Rhodesia-regimen (när vi räknar med räntor och avgifter). En fjärdedel beror på en skuldsättning som direkt har att göra med kampen mot apartheid Sydafrikas destabiliserande aktiviteter mot Zimbabwe under 1980-talet. Den sista fjärdedelen beror på Världsbankens och Internationella Valutafondens framfart i landet under 1990-talet.

Vi får inte glömma bort att externa krafter har minst lika mycket skuld i Zimbabwes sönderfall som interna krafter. Förutom det ovanstående, vill jag påminna om Storbritanniens negativa roll, särskilt under tidigare premiärminister Tony Blairs mantel. När han tillträdde 1997 vägrade han fullfölja den tidigare regeringens avtal om att finansiera Zimbabwes landreform. Det utgjorde startpunkten och svepskälet för landets elit att våldsamt invadera storfarmer.

Nu behöver den nya regeringen arbeta för att skriva av dessa illegitima skulder, eller åtminstone få dem frysta ett tag. De kan resurser frigöras till sociala sektorer istället för att betala av skulder till rika länder.

Idag är statens kistor tömda, men landets rikedomar i form av natur och människor väntar på att tas tillvara på för alla, inte bara för en liten skara.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Samlingsregeringen ska börja arbeta idag

I fredags la 35 ministrar och vice ministrar eden för Zimbabwes nya regering, som är tänkt att verka i 18 månader, varefter nya val ska hållas.

Huvuddragen

President Mugabes ZANU-PF parti har 15 ministerposter, premiärministern Tsvangirais MDC-T har 13 ministerposter och den mindre MDC fraktionen, med Mutambara som en av två vice premiärministrar har tre ministerposter. Den andra vice premiärministern är en relativt okänd kvinna vid namn Thokozani Khupe, MDC-T.

Denna vecka ska också ett antal vice ministrar lägga ed. Men annars är tanken att ministrarna ska skrida till verket från och med idag. De sociala och ekonomiska ministerierna kontrolleras av MDC. Det tunga finansministeriet har den kände, respekterade Tendai Biti som minister. Men han är ju inte nationalekonom, utan jurist i grunden. Det finns därför en farhåga om att han inte har kompetensen som krävs. Å andra sidan besitter han en stor allmän kompetens med en tydlig socialistisk ideologi, vilket möjliggör en mer välfärdsinriktad politik istället för en liberaliserad variant. Med landets nuvarande situation där över 90 procent är formellt arbetslösa och fattiga, behövs en upplyftande offentlig ekonomi, inte en tillbakadragen.

Men två av dem andra tyngsta ministerierna, försvar och inrikes, kontrollerar ZANU-PF, även om inrikesministeriet ska delas med MDC är högsta cheferna för säkerhetsstyrkorna riktiga hökar, som har tidigare uttryckt en vägran att ta order från MDC ledare.

En omedelbar säkerhetsrisk

Det är också dessa individer som vägrade infinna sig vid invigningsceremonierna av den nya regeringen. Det är också de som tros ha beordrat arresteringen, och den troliga tortyren av Tony Bennet under helgen. Bennet är av MDC utsett som vice jordbruksminister. Han är också en Zimbabwier med europeiskt härkomst, som har blivit av med sin storfarm, som har suttit i fängelse för att slagit en annan parlamentariker, som har varit i exil efter anklagelser om planerad statskupp. Idag ska han upp i rätten, men vad vi förstår så finns inga egentliga underlag att åtala honom med.

Han arresterades i fredags, strax innan ministrarna skulle lägga sina eder. Det var troligen en maktuppvisning från hökarnas sida, och därigenom ett hopp om att MDC skulle ställa in regeringsbildningen. Cheferna för säkerhetsstyrkorna har alltså fortfarande en påtaglig makt. Speciellt med tanke på att det finns fortfarande ett 30-tal personer som sitter inlåsta och torterade på lösa grunder.

Om det finns en risk för militärkupp i Zimbabwe, så är den som störst just nu. Säkerhetscheferna är ju rädda för att bli av med privilegier, makt och resurser genom processen som en samlingsregering framkallar. Dessutom är det en ren prestigefråga för dem att uppehålla orden som gav uttryckt för ett år sedan: att hellre gå till krig än att ta order från Tsvangirai och opposition.

Men Tsvangirai låter självsäker i intervjuer. Han menar att dessa element har varken resurser, stöd eller legitimitet att genomföra en statskupp. Han fastsår att den nya regeringen kommer att hantera dessa element under dem kommande veckorna.

Förtroende-produktion viktigast

Tsvangirai poängterar också den nya regeringen kommer att arbeta effektivt så att förtroende byggs upp för dem allteftersom.

Och förtroende är nyckeln till en ny, positiv Zimbabwe. Ju mer förtroende regeringen skapar desto fler kommer att bli intresserade av att bygga upp landet igen. Arbetsgivare och arbetstagare kommer att välja att vara kvar eller återvända till landet, samtidigt som biståndsgivare kan finna former och utrymmen för att bidra till utvecklingen. Sedan beror det på hur dessa aktörer agerar, vad för slags verksamhet och utveckling de kommer att stöda. Har de befolkningen i positiv åtanke, kan underverk göras snabbt.

Risken är att ZANU-PF eliten låter MDC bygga upp landet till en viss stabil nivå, för att sedan avveckla samlingsregeringen och slå ned dem. Men vi är försiktigt och skeptisk positiva ett tag till.

Länk till avtalstexten för samlingsregeringen:

http://www.swradioafrica.com/pages/fultext160908.htm

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Dags för goda nyheter från Zimbabwe

Jag lämnade för en stund sedan sällskapet av minst 10 000 personer i ett öppet stadiumområde. Vi hade samlats för att höra landets nytillträdde premiärminister Morgan Tsvangirai tala.

Efter en timmes väntande med musik, jublanden, bibeluppläsning och sjungande av nationalsången kom han till talarstolen. Där höll han ett kort (15-20 minuter), men ett oväntat fint och relevant tal, blandat på engelska och shona (majoritetsspråk i landet).

Han poängterade att detta steg som hans parti hade tagit är inte perfekt, men likväl ett steg framåt för landets utveckling. Han liknade händelsen vid Mandelas frisläppande för exakt 19 år sedan – hans frihet betydde inte total utveckling för landet, vägen var ju lång.

Ett annat av hans viktigaste poäng var processen att läka landet. Han inbjöd alla, från alla partier, falanger och regioner till att vara med om att bygga upp landet igen.

Tacksamt nog betonade också premiärminstern att det ska vara slut med roffandet. Han menade att ingen ska roffa åt sig privilegier och resurser bara för att man besitter ett högre ämbete.

Han uppmanade också zimbabwierna att arbeta för sig själva och för landet – bara då kan internationella aktörer komma in i solidaritet.

Han var också konkret. Betonade flera gånger hur det viktigaste uppdraget för den kommande regerigen (efter fredag) var att få bukt med kolera och matosäkerhet, men också att alla politiska fångar ska släppas fria idag.

Han var som mest konkret när han poängterade att alla offentligt anställda ska få sina löner i utländsk valuta. Det var också detta uttalande som framkallade mest jubel bland den förförda publiken. Det var dubbelglädje, liksom – inte nog med en konkret policy som kan betyda mycket för så många i en ekonomi där den lokala valutan är totalt värdelös, men också för att ha uppvisat verklig makt. Han, Morgan Tsvangirai och hans parti som har kämpat i tio år för att få politisk makt hade precis fått det.

Sammantaget skulle jag vilja säga att Morgan Tsvangirai förvånade de flesta genom att hålla ett fint och tydligt tal som ingav hopp.

Hoppet tog ett skutt idag här i krisens Zimbabwe.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Idag börjar högsta fiender dela makt!

Vanligt folk fick inte ens närma sig statshuset i centrala Harare. Men på TV fick vi i alla bevittna hur Morgan Tsvangirai fick svära vid gud att han plikttroget ska arbeta för Zimbabwes bästa. Hans ledsagare och officiella inrättare av hans ämbete var Robert Mugabe.

Den ökände Mugabe höll en sedvanlig neutral min genom ceremonin.

Jag får skriva mer sen. Nu ska vi rusa iväg till Tsvangirai tal till folket i en stadium….

Imorgon gäller det!

Morgondagen kan bli den mest historiska politiska händelsen i Zimbabwe sedan självständigheten 1980. Planen är att Morgan Tsvangirai blir formellt utsett till premiärminister av mannen som han egentligen besegrade i ett presidentval för 11 månader sedan, Robert Mugabe.

Mugabe som för nästan exakt två år sedan uttalade sig att det var rätt åt Tsvangirai att ha blivit nedslagen av kravallpolis.

Tsvangirai som har kallat Mugabe en brutal diktatur i över tio år.

Ska vi hålla tummarna!?