Zimbabwe idag

Rasism och polariseringar

”Det här visar att afrikaner inte kan sköta sig själva”, säger den svenske mannen plötsligt under vår diskussion om Zimbabwes djupa kris för ett halvår sedan.

Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: ”vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: ”Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans ”natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Under ytan av internationell politik

Morgan Tsvangirai är i skrivande stund i Storbritannien för att avsluta sin rundresa i västerländska länder. Hans förhoppning har varit att länderna öppnar sina plånböcker för Zimbabwe. Enligt hans parti MDC-T behöver landet åtta miljarder USA dollars för att återliva landets ekonomi. Men nu står det klart att endast en fraktion av beloppet är lovordat. En snabb beräkning är att mellan 300-400 miljoner nya biståndspengar kommer att komma landet till del, och endast en bråkdel kommer att kanaliseras genom regeringens finansdepartement, ledd av Tendai Biti, MDC-T.

Det är stundtals svårt förstå MDC-T:s aktiviteter och ansatser för oss i Harare. Åtta miljarder USA dollars till att börja är en jättesumma i sammanhanget när landet ekonomiska storlek är ungefär hälften så stor, medan den offentliga sektorns budget är cirka en miljard. Hur ska staten eller landet överhuvudtaget absorbera sådana belopp? Kan det vara ett elitistiskt försök att äta stora delar av kakan?

Och vad är allt prat om hur bra det går för landet? Under den politiska ytan är det fortfarande otrevlig och tufft här i Zimbabwe. Bara i dagarna har medlemmar av den modiga organisationen WOZA -Women of Zimbabwe Arise arresterats och misshandlats både i Harare och Bulawayo. Deras ”brott”: att fredligt demonstrera för en bättre Zimbabwe och för att hedra flyktingar inom och utanför landet i samband med FN:s flyktingdag.

Inte heller kommer samregeringen överens med civilsamhället, som kritiserar regeringen för att ignorera folkets verklig behov. Behov som inkluderar vettiga priser för vatten, sanitet, elektricitet, hyror, men också respekt för en folk-driven ny konstitution och upphörandet av godtyckliga arresteringar, oberoende nyhetssändningar, nyttjande av landets naturresurser för folkets bästa, upphörande av farminvasioner, och politisk relaterad hot och våld, etc.

Varför går Tsvangirai och för samlingsregeringens talan som om det är nästan bara en positiv utveckling vi ser, när det är skrämmande bakom ridåerna. Den reella makten besitter fortfarande ZANU-PF hökar. Polis, säkerhetspolis och militären står hotfullt i bakgrunden och agerar sporadiskt för att injaga skräck för att behålla maktbefogenheter. En journalist grävde också nyligen fram att ungefär 29 000 ungdomar avlönas av två ministerier utan verklig anknytning till verksamheten. De misstänks vara ligister för ZANU:s repressionsapparat. Det finns en stor risk att alla dessa repressiva strukturer och individer tas till bruk inför ett val om ungefär ett år.

På den positiva sidan kan MDC kapa dem repressiva kanalerna så mycket som möjligt och satsa pengar, lagstiftning och andra resurser för att bygga upp ett starkare samhälle och befolkning som kan stå emot de destruktiva krafterna.

En zimbabwier sade hoppfullt igår: ju längre denna nya situation pågår desto mindre chans för att landet faller tillbaka mot förfall.

Låt oss hoppas på det. Men hopp är ofta en illusion i nutidens Zimbabwe. Det värsta vore om Tsvangirai som anklagades för att vara lakej åt Väst av den ökände Mugabe, är numera lakej åt honom också.

För ett tag sedan sa Mugabe till besökande norrmän: Vi har inte längre någon opposition, vi arbetar ihop. Vid ett annat tillfälle sa han: det finns inga politiska fångar i Zimbabwe, bara kriminella.

Jaså!? Amnesty International har en annan åsikt efter förra veckans besök i landet.

Bilder inifrån Zimbabwe – lanserar fotoalbum!

Bäste läsare, ni har nog märkt att bloggen har haft ont om foton. Det beror på flera faktorer. Eftersom Zimbabwe har en repressiv statsapparat, med sina tentakler överallt, har det varit riskfyllt att ta bilder öppet, särskilt under förra året.

Sedan är det svårt som amatörfotograf att fånga händelser och glimtar ur samhället. De mest representativa bilderna är ju svårast att ta – för vem som helst. Dessutom kan vissa tycka att det är stötande att ta bild på deras misär fyllda vardag, vilket måste respekteras.

Trots dessa förutsättningar är vi stolta att presentera ett antal fotoalbum, tillhörande denna blogg och Afrikagrupperna. Förhoppningen är att skapa ett större djup och bredare förståelse av samhällena och livsvillkoren i Zimbabwe. Sedan ska det sägas att urvalet representerar dem finaste och mest intressanta fotona.

Låt era sinnen vidgas! Klicka http://picasaweb.google.com/ZimbabwePictures

(I framtiden klicka på ”Picasa fotoalbum under rubriken ”bloggrulle” nedan till höger)

Nedan följer ett smakprov från busstationen i Harare förorten Mbare med patrullerande kravallpolis (tagen i smyg med mobiltelefon vilket jag har fått göra ofta…

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Tsvangirai har träffat Obama, imorgon Reinfeldt

Det är som om Zimbabwe har två ansikten utåt nu, en snäll och en elak. Förenklat representeras dessa ansikten av partierna MDC (båda falangerna) och ZANU-PF med sin mörka nutidshistoria.

Medan ”det elake ansiktet”, president Mugabe hängde med andra Afrikanska despoter under gångna veckan, hängde ”det snälla ansiktet” premiärminister Tsvangirai i USA. Där träffade han en annan ”afrikan”, Barack Obama. Det snälla ansiktet försökte få loss pengar till att lyfta det härdade landet och dess befolkning. I en intervju poängterar Tsvangirai att alla pengar skulle gå direkt till befolkningens behov, och inte till regeringen.

Men det verkar som om han inte var särskilt framgångsrikt. Obama lovordade Tsvangirai, kritiserade diplomatiskt Mugabe och bekräftade att USA inte ändrar sin inställning vad gäller sanktioner. Och att döma av biståndspengarnas storlek är inte Obama administrationen särskilt förtjust och/eller generös. Endast 73 miljoner USA dollars lovades till befolkningens behov. Det är småpengar i sammanhanget, där offentliga sektorn behöver minst en miljard för att överleva. Sen är det oftast en bråkdel av amerikansk bistånd som verkligen når den tilltänkta målgruppen.

Nu är Tsvangirai på liknande färd i Europa. Idag i Tyskland, imorgon bitti i Sverige där han träffar statsministern. Enligt programmet ska han också träffa biståndsministern. En presskonferens kommer att webbsändas, se länk: http://www.regeringen.se/sb/d/11980/a/128127

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Mugabe lanserade Afrikansk tullunion ifrån Zimbabwe

Sedan den 28 maj har den handelsrelaterade samarbetsorganet COMESA (Common Market for Eastern and Southern Africa) sina möten i Viktoria Fallen (sydväst om Harare). Igår lanserades formellt en tullunion under konstiga företeelser.

COMESA är den största handelsrelaterade sammanslutningen i Afrika. Den innefattar 19 länder och ungefär 400 miljoner människor. Värdet av handeln (export + import) inom regionen är nio miljarder USA dollars. Detta är i och för sig bara cirka fyra procent av ländernas totala ekonomiska storlek (BNP).

Tyvärr är det fortfarande så att Afrikanska länder handlar ytterst lite med varandra. Det har många förklaringar. Men troligen den främsta är att varje land exporterar oftast råmaterial och importerar förädlade varor. Det största bekymret för Afrikanska länder är att skapa förädlingskapacitet. Ugandas president Museveni landets största exportprodukt, kaffe som ett bra exempel: som rå kostar den ungefär en USA dollar per kg, efter förädlingsprocess till slutkonsument kan den kosta ca 20 kg. På det sättet går landet miste om stora ekonomiska värden och utrymme att skapa arbetstillfällen.

Det här är en mantra som Museveni har använt i åtminstone tio år. Men eliterna träffas, snackar och får inte mycket gjort. Väst finansierar ofta dessa möten och ser inte som givmilda parter. Men i verkligen tar de så mycket genom andra kanaler, bland annat genom handelsavtal som begränsar och hindrar just förädlingsprocessen från att tillkomma. USAs AGOA (African Growth and Opportunity Act) är ett exempel. Ett europeisk exempel är EPA (Economic Partnership Agreements).

SEATINI (Southern and Eastern African Trade Information and Negotiations Institute) baserad i Harare och Uganda har i dagarna publicerat ett uttalande till COMESA mötet angående EPA. Den centrala poängen i uttalandet är att handelsliberaliseringer skadar den ekonomiska aktiviteten i Afrikanska länder. Istället uppmanas ledarna till att tänka på sitt folk och avstå från EPAs tills de ekonomiska styrkeförhållandena är gynnsamma mellan regionerna.

För övrigt är det i nuläget lite otydligt om vad tullunionen går ut på. Men enligt en rapport (COMESAs egen hemsida är fåordig i ämnet) handlar det i stora drag om att kapitalvaror (maskiner, etc) och råvaror ska vara tullfri i unionen, medan halvförädlade varor ska ha 10 procent, och helförädlade varor ska ha 25 procent tullavgift.

Däremot var tveksamheten tydligen påtaglig. Enligt rapporter ville flera länder avvakta. Det var också bara sju av 19 statsöverhuvuden som närvarade till mötet som kallades statsöverhuvudenas sammanträde. Många av de är så kallade diktatorer: Mugabe, Kibaki (Kenya), Mswati (Swaziland), Al Bashir (Sudan), Museveni (Uganda).

Eftersom det är Zimbabwes tur att leda unionen var det just Mugabe som formellt utannonserade tullunionen öppnat. Morgan Tsvangirai, premiärministern hade då varit på mötet i flera dagar innan. Nu träffar han Barack Obama efter vad vi förstår. Sedan ska han tillbaka till Europa och besöka bland andra länder Sverige inför landets ordförandeskap över EU fr o m 1 juli.

Länkar:
SEATINI
COMESA

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Zimbabwes rikedomar

Landets samlingsregering skriker efter pengar (lån) från Nord, Syd och Öst. Men egentligen behöver ju de bara se till att landets rikedomar, natur och människor nyttjas på ett optimalt sätt. Äntligen har en politiker tagit upp ämnet. Parlamentsledamoten P.T. Mungofa skriver i förra helgenss Zimbabwe Independent om hur staten bör återta kontrollen över utvinning, förädling, distribution och export, åtminstone till hälften. Den andra hälften kan privata investerare ha kontroll över, skriver han och uppger grannländerna Namibia, Botswana, Syafrika som goda exempel. (artikellänk)

Det är allmänt känt att landets naturrikedomar, både jordbruksarealer och mineraler länsas av hårdföra militärer eller av individer anknutna till dem.

För ett par månader sedan publicerade centralbanken en lista över landets potentiella mineralresurser:

Guld: 13 miljoner ton
Platina: 2.8 miljarder ton
Kromit: 930 miljoner ton
Nickel: 4.5 miljoner ton
Kol: 26 miljoner ton
Diamanter: 16.5 miljoner ton
Järn: 30 miljarder ton
Koppar: 5.2 miljoner ton
Metangas: störst i södra Afrika

(källa: Standard Bank Economics 26 Mars 2009)

Om ovanstående stämmer innebär det bland annat att bara guldet har ett värde på över tre miljarder SEK (guld kostar nu ca 250 SEK per gram). Centralbanken uppskattar också att bara den illegala utforslingen av diamanter uppgår till över 300 miljoner USA dollars varje månad. Utmaningen är att kontrollera denna utflöde, men också att omsätta det till värde för hela landet och hela dess befolkning. I så fall skulle diamantpengarna räcka gott och väl till statens och landets behov.

Vi får också vara försiktiga med siffrorna (som vi alltid ska vara med siffror). De här är ju trots allt sammanställda av landets centralbank, en länsande institution. De överdriver förmodligen för att kunna sälja utvinningsrättigheter. Vad vi förstår försöker politiker locka internationella investerare och stater till att framställa pengar till Zimbabwe i utbyte mot utvinningsrättigheter. Hittils har ingen visat någon större entusiatism. Zimbabwe är en het potatis, trots allt. Men annars finns det redan ett antal operatörer i landet, sydafrikanska såsom brittiska.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

MDC-T nationell konferens

Under helgen hade partiet MDC-T (Movement of Democratic Change-Tsvangirari falangen) sin nionde nationella konferens. Där erkände Tsvangirai att samregerigen borde ha genomfört fler positiva förändringar för landet. Men likväl hade en hel del hänt, varför partiet bekräftade att de kommer att fortsätta samregera med ärkefienderna i ZANU-PF.

Däremot ska de begära att SADC (det regionala samarbetsorganet som skapade samregeringen i Zimbabwe) anordnar ett krismöte för att handskas med viktiga stötestena, framförallt vad gäller centralbankschefen och riksåklagaren (se tidigare blogginlägg) vilka uppmanades att avgå.

De statliga mediakanalerna berättade ytterst lite om MDC-T:s konferens. Ett ämne som på MDC-T konferensen. Det konstaterades att de statliga mediekanalerna är fortsatt skevna till ZANU-PFs fördel. Ja, ibland blir nyhetsflödet extremt absurd, särskilt när nyheter presenteras direkt ur Mugabes uttalanden. Det blir som att mediet är en direkt språkrör för 85-årigen.

Zimbabwe är fortsatt spännande, fortsatt tragisk och komiskt.

Vad tror ni som läsare kommer att hända i landet framöver? Skriv gärna en kommentar och berätta.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna