Zimbabwe idag

Att växa upp med sina föräldrar – en självklar rättighet

Tinashe Jojo och hans mamma Dambudzo Nyamunda

-Det är bra att jag har berättat för mina barn att jag är sjuk, för nu vet de hur de ska göra för att inte själva bli smittade och de har fått chansen att acceptera att jag är sjuk, berättar Dambudzo Nyamunda.
Hon har ett vackert, glatt ansikte och livliga ögon. Tinashe Jojo, hennes femåriga son, ser lika glad ut som sin mamma. Han springer omkring på den sandiga gårdsplanen medan vi pratar.

Dambudzo är med i en stödgrupp för människor som lever med hiv. Medlemmarna i stödgruppen fick hjälp att bilda sin grupp av Afrikagruppernas zimbabwiska partner FACT. Dambudzos deltagande i stödgruppen har hjälpt henne att leva ett positivt liv, men har kanske också räddat livet på Tinashe Jojo och hennes två andra barn
-Vissa kulturella sedvänjor ökar spridningen av hiv, berättar hon på Shona genom vår engelskspråkige tolk.
-Som till exempel vadå, undrar jag, och Dambudzo berättar att enligt en sed ärver en man sin svägerska om hans bror dör. Utan att ta reda på vad brodern dött av, gifter han sig med svägerskan. En annan vanlig sed är att man gifter bort sin dotter och då är det ju viktigt att ta reda på om han har hiv, men det gör man allt för sällan.

I Dambudzos stödgrupp stöttar medlemmarna varandra att berätta för sina barn att de lever med hiv, och hur barnen ska göra för att inte själva bli smittade. Det är inte lätt att stå emot samhällets fördomar om människor som lever med hiv, men när Dambudzo såg att hon inte var ensam, gav det henne mod att gå emot strömmen och berätta.
-Jag utbildar mina barn så att de kan göra val i livet som baseras på kunskap. Så att de hiv-testar sig innan de gifter sig, säger Dambudzo.

Dambudzos historia får mig att tänka ett extra varv. Att rätten till föräldrar inte bara handlar om barns välmående här och nu, utan också i framtiden. Att man faktiskt kan rädda livet på en hel generation, om bara föräldrarna får möjlighet att leva tillräckligt länge för att föra över sin kunskap till sina barn. Att det krävs väldigt enkla saker för att göra detta möjligt, som till exempel att stötta en grupp människor att hjälpa varandra.

Inte heller krävs det svåra och komplicerade saker om man vill engagera sig i Sverige för barns och ungdomars mänskliga rättigheter. Det kan handla om att skänka två timmar av sin tid och delta i Världens Barn, till exempel 9-10 oktober, då tusentals frivilliga över hela Sverige skramlar bössor ute på gator och torg. Det är inte bara ett enkelt sätt att ge människor möjlighet att bidra med pengar, utan i lika hög grad att öppet visa sin solidaritet. På Afrikagruppernas hemsida kan du läsa mer om vad du kan göra!

Åh en sån karl

Lite skvaller: Mannen som det handlar om bor och jobbar i Harare. Han har fru och tre barn i sin hemby, men träffade en ung kvinna i Harare som han tänker gifta sig med och som blir med barn. När fru nummer 1 kommer på besök och får reda på detta blir hon alldeles rasande. Fru nummer 2 hävdar uppkäftigt att mannen minsann älskar henne. Mannen själv kan inte förstå varför fru nummer 1 är så besvärlig.

En vän till mannen undrar om han verkligen förstår allvaret i det hela. Har han överhuvudtaget tänkt på att hiv-testa sig? Något i mannens ansikte förändras när vännen säger detta. Han inser att det är allvar. Ja, kanske är det en bra idé att testa sig.

Vad kan en kvinna som befinner sig i fru nummer 1 situation göra? Alltför ofta kan hon inte göra så mycket. Hon kan inte skilja sig – vart skulle hon ta vägen och hur skulle hon försörja sig? Hon kan inte vara besvärlig och kräva att mannen ska vara trogen. Hon kan inte ens kräva att han åtminstone använder kondom. Fast i en dödsfälla. Dessutom får hon höra att hon är besvärlig.

Jag tänker på vad de flesta av mina kompisar skulle säga om de befann sig i ett förhållande med en otrogen partner. Släng dig i väggen, typ. När man pratar om att stoppa spridningen av hiv pratas det en hel del om kondomer. Helt klart viktigt, särskilt för de kvinnor som inte har något annat val än att stanna med en man som är otrogen. Då ska hon åtminstone kunna kräva att han använder kondom. Men hiv har blivit en sjukdom som främst drabbar kvinnor, och för att stoppa spridningen behövs mer jämställdhet. Jämställdhet sitter inte i en bit gummi inte. Nej, vi börjar snacka jämställdhet den dagen fru nummer 1 kan kräva av sin man: Hiv-testa dig, var trogen eller släng dig i väggen. Vi snackar jämställdhet när en man ingår i ett förhållande med en kvinna på jämlika villkor, och inte förväntar sig att han har rätt att ha så många parallella förhållanden som han vill. 

Renias Zukwa träffar jag i en stödgrupp för människor som lever med hiv. När jag frågar medlemmarna vad stödgruppen betytt för dem är han en av de första som räcker upp handen. Han berättar att han fått hjälp att inte leva lössläppt.
-Det var en stor utmaning för mig, men nu är jag trogen mot min fru.
Jag höll på att trilla baklänges och undrade om jag hörde rätt. Undrade var den här mannens mod kom ifrån, som vågade vara så öppen.

Renias deltagande i stödgruppen har inneburit mycket för hans relationer – med barnen, sin omgivning och med sin fru. Han berättar att hans barn vet om att han lever med hiv. Han är inte blyg när han tar sina mediciner, utan gör det öppet så att barnen ser. Han uppmuntrar andra i sin omgivning att hiv-testa sig. Han och hans fru stöttar varandra.

-Efter att jag testat mig accepterade min fru min status, och nu har hon testat sig och hon har också fått stöd att leva positivt. Min fru och jag använder förebyggande metoder. Vi tänker som en familj nu.
Jag frågar honom om jag kan skriva om det som han har berättat.
-Ja visst, säger han och ler. Om jag kan hjälpa någon med min berättelse så är det bara bra.

Ungdomar deltar i kampen mot aids

Rudo och Melody

-När jag ver 15 år funderade jag på att åka till Sydafrika och skaffa jobb, men jag hade också sett att de som åker till Sydafrika utan utbildning inte klarar sig. Somliga prostituerar sig, somliga stjäl eller tigger. En del hittar gamla män som de gifter sig med, berättar Melody Marwissa.

Chiredzi, där Melody bor, gränsar till Sydafrika. Melody är 22 år och är precis färdigutbildad frisör. Att hon skulle gå en yrkesutbildning var inte självklart. När hon gick i sjunde klass dog hennes pappa i aids. Hennes mamma stod ensam kvar att försörja sju barn, en närapå omöjlig situation. Melodys mamma tog kontakt med FACT, en organisation som Afrikagrupperna samarbetat med i över tio år. De stöttar bland annat barn som blivit föräldralösa och hjälper dem att betala skolavgifter, -uniformer, och mat. Med deras hjälp gick Melody ut grundskolan, men utan yrkesutbildning fanns det få möjligheter för henne att försörja sig. Sydafrika är det ekonomiskt starka landet i regionen. Många åker dit i hopp om ett bättre liv, men Melody såg att det skulle vara svårt att få ett bra jobb utan utbildning.  
-Innan jag hann åka iväg frågade FACT om jag var intresserad att gå på frisörutbildningen, så jag kunde stanna, berättar hon.

Melody kan försörja sig själv, hjälpa sin familj och hon är engagerad i kampen mot aids. FACT ordnar utbildningar till ungdomar som vill bli ungdomsinformatörer. Melody har gått utbildningen tillsammans med kompisen Rudo Koko.
-Vi pratar i skolor om hur det är att vara ung, vilka utmaningar man möter och vad man kan göra för att lösa problemen, berättar Rudo, som också fick sin grund- och yrkesutbildning betald av FACT när hennes pappa dog i aids.  

-Många ungdomar behöver pengar till skolavgifter och sånt, och blir ihop med någon för att få råd till det. Vi talar om att de inte borde ligga med vem som helst. Om de inte kan vänta så måste de använda kondom. En del tycker det är ok att vänta, andra vill inte, och då uppmuntrar vi dom att använda kondom och ha en partner. Om någon planerar att gifta sig uppmuntrar vi dom att hiv-testa sig, berättar Melody, när jag frågar vad de säger för att övertyga andra ungdomar.

Arbetet som Melody, Rudo och andra ungdomsinformatörer gör ger resultat. Ungdomar ändrar attityder och beteenden. Antalet människor som blir smittade av hiv i Chiredzi minskar. På sjukhuset ser man att fler och fler hiv-testar sig. Bevis nog för hur viktigt det är att jobba tillsammans med ungdomar och inte bara för dem.

När det inte finns mat

Precious Ndwovu berättar om matkrisen

Framme i Chiredzi. Här finns inga höghus och åtminstone ser inte jag några asfalterade gator, som i Harare. Solen lyser varmare, skönt. Jag får en trivsam känsla i Chiredzi. Kanske beror det på att bostadshusen inte är omgivna av höga murar som i huvudstaden. Jag beundrar de vackra blommorna och exotiska träden som växer i trädgårdarna.

I Chiredzi, liksom i resten av Zimbabwe, återhämtar sig folk från den ekonomiska krisen förra året. Man behöver inte längre åka till Botswana för att köpa mejeriprodukter, eller ta sig till Sydafrika för att köpa majsmjöl. Barn behöver inte plocka upp korn som spillts ut när lastbilar åkt förbi med trasiga sädessäckar. Det finns mat att köpa i affärerna igen och längs vägkanterna står försäljare och säljer frukt och grönsaker. Sedan landet infört US dollarn är valutan stabil, inga galna inflationsnivåer. Människor återhämtar sig, även om det fortfarande inte är bra.

I Chiredzi träffar jag en grupp kvinnor som fått stöd att starta ett jordbrukskooperativ. De odlar grönsaker och frukt. Affärerna går bättre, men det är fortfarande trögt.
-Det är stor efterfrågan på våra produkter, berättar de. Problemet är att det är svårt att sälja varor i en utländsk valuta, eftersom det inte finns tillräckligt av valutan i landet.

Många av kvinnorna som är med i kooperativet har tidigare jobbat som prostituerade, och höll till i stadens öl-hak. De var en av de första målgrupperna som FACT – Family Aids Caring Trust – siktade in sitt arbete på. FACT erbjöd kvinnorna utbildning om vad hiv är och på vilka sätt man kan skydda sig. De erbjöd hjälp att starta trädgårdsodling, som ett alternativt sätt att försörja sig på. Under en tid utökade kvinnorna sin verksamhet. De köpte till och med hönor som de sålde. När krisen kom blev folk tvungna att återgå till byteshandel, eftersom valutan inte var värd något. Kvinnorna i kooperativet hade åtminstone lite extra mat till sig själva och sina familjer, men det var i stort sett allt. Hönsförsäljningen var de tvungna att lägga ned helt.
-I vanliga fall kan vi betala för hyra, skolavgifter och andra hushållsutgifter. Men det året var verkligen en utmaning, berättar kvinnorna.

Den ekonomiska krisen förvärrades av att Zimbabwe är så hårt drabbat av hiv. Man beräknar att ungefär 15 procent av landets 13 miljoner invånare lever med hiv. För de som hade tillgång till bromsmediciner var det nästan ändå meningslöst att ta medicinen, eftersom man samtidigt måste äta näringsrikt.

I svåra tider kan kvinnorna i jordbrukskooperativet i alla fall räkna med varandra.
-När vi står inför ett problem så har vi ett nätverk som kan hjälpa oss. När jag var sjuk och sängliggande kunde jag inte få ihop till hyran. Då fick jag i stället bo här gratis, berättar Precious Ndwovu och pekar på huset som kooperativet äger gemensamt.

Hur klarade sig de familjer som inte har ett sådant stöd? I Zimbabwe har mer än en miljon barn förlorat en eller båda föräldrarna i aids. Hur klarade sig de barn som inte hade någonstans att vända sig? I Världens Barn lyfter Afrikagrupperna fram barnets rättigheter. När ett land kastas in i en kris, som skapas av vuxnas politiska beslut, då är det barn och ungdomar som drabbas hårdast. När föräldrars död påskyndas för att det inte finns tillgång till medicin eller näringsrik mat. När barn och ungdomar står utan stöd från vuxna, eftersom släktingar inte förmår ta hand om släktens alla föräldralösa barn. När barn och ungdomar själva smittas av hiv för att de inte fått kunskap och utbildning, eller för att de tvingas utbyta sex mot utbildning, mat eller beskydd. När barnets mänskliga rättigheter inte tillgodoses måste man sätta in problemet i det politiska och sociala sammanhanget. Därför samarbetar Afrikagrupperna med FACT, som arbetar med både familjen, omgivningen och barn för att i slutändan stärka deras rättigheter.  

Trädgården