Zimbabwe idag

Bulawayo är på väg att  fått en ny staty på sin huvudgata, “Main Street”. Statyn är en avbild av den bortgångne Joshua Nkomo. Han var en gång vice president i Zimbabwe.  Han dog 1999 och 2001 togs beslutet att denna staty ska upp i Bulawayo. En staty ska även finnas på plats i Harare men där diskuteras det livligt om vart statyn ska bli placerad. Båda statyerna är gjorda av en Zimbabwisk konstnär i Nordkorea.

En övertäckt Nkomostaty

I Bulawayo är bronsstatyn placerad där det fanns en staty över Cecil John Rhodes. Den är sedan länge borttagen.  Sedan början av augusti har statyn funnits på plats men den är fortfarande inte avtäckt. Det går rykten om varför den ännu inte har hänt ännu men det troligaste skälet är att man väntar på att President Mugabe ska komma och officiellt avtäcka statyn.

Dr Joshua Nkomo kallas ofta för “Father Zimbabwe” på grund av allt arbete han gjorde kring och efter självständigheten. Nkomo var ledare för det politiska partiet ZAPU som håller kongress i helgen.

Thabisani i början av dagen

För ett tag sedan skrev jag om Thabisanis Kitchen tea party. I helgen hade jag nöjet att vara med på hennes och Kudakwashes bröllop. Enligt flera deltagare under dagen var det ett ”typiskt zimbabwiskt bröllop”.

Bröllopscermonin hölls på Ndebele och översattes till Shona. Brudgummen är Shona och det var många släktingar till honom som ej förstår Ndebele. Cermonin började cirka 45 minuter senare än utsatt tid. Under hela bröllopsakten kom det folk indroppandes och fler bänkar fick ställas in i kyrksalen, så att alla kunde sitta.

Efter cermonin var det dags för fotografering. Alla följde med till den trädgård där bilder togs. Trädgården tillhör en privatperson som håller sin trädgård i fint skick och därmed kommer människor dit för att ta kort. När vi var där kom det ytterligare ett bröllopsfölje för fotografering.

Lunchen som serverades bestod av ris, kyckling, kött, potatissallad och rödbetssallad. Det erbjöds Coca-Cola eller Sprite att dricka. I huset där festen skulle hållas fanns det helt plötsligt ingen elektricitet. Så några åkte iväg och fick tag i en generator. Det gick relativt snabbt att få den på plats, problemet var att det inte var rätt kontakter som var med. En ny utryckning fick göras för att hämta adapter och sladdar.

Thabisani med sin make, svärföräldrar och tärna

Festen kom till slut igång och inleddes med bön. En dansgrupp uppträdde. Under tiden som vi tittade på de traditionella danserna, överlämnades det presenter och pengar.  När presenterna lämnades talade man om vad man gav och det skrevs upp. Brudparet ska sedan öppna presenterna i enskildhet. Brudparet kom ner från scenen när det var dags för tårta. De matade först varandra och gick sedan runt i salen och bjöd på tårtan. Föräldrarna och de äldre släktingar fick först. Människor kom och gick under hela dagen och det beräknas att ungefär 200 personer kom till festen.

Dagen avslutades med att jag körde Thabisani och Kudakwashe till Kudakwashes föräldrar där en ceremoni hölls för att på ett traditionellt sätt överlämna Thabisani till sina svärföräldrar.

Thabisani sa att hon var trött och lättad när allt var över.

Looking East but seriously?

Symbols and childrens colors

Voices in colour, är en årlig utställning i Bulawayo. Under en månad  har de haft utställningen “Blue pencil” på Art Gallery i Bulawayo. Det här är andra året i rad som de har en utställning som handlar om hur sociala, ekonomiska och miljö aspekter påverkar livet i Zimbabwe och världen.  Det här året hade konstnären Mthabisi Phili en soloutställning, “Blue Pencil” med cirka 25 alster, gjorda med blandat material så som akvarell, olja och aluminium.

Förutom utställningen har det varit workshops.  En workshop handlade om utveckling av samhällen för ungdomar. Positiva förändringar och attityder, bli involverade i arbetet med den nya grundlagen och  AIDS och HIV var ämnen som diskuterades och arbetades igenom under en hel dag. 70 studenter och 8 lärare deltog i workshopen.

Ett av Philis konstverk är en installation som visar hur sophämtningen fungerar i staden. Den fungerar inte bra och installationen består av en hög med sopor. I utställningen finns det även tavlor som tar upp arbetet med det pågående grundlagsarbetet, Murambatsvina (en uppstädning av kåkstäder i Harare). En tavla heter “Looking East but seriously” vilket är en satirisk målning om hur Zimbabwe tittar åt öst men använder västerländsk (amerikanska dollar) valuta.

Bill of Rights

Service delivery

Thabisani är den blivande bruden.

Om drygt en månad gifter sig Thabisani med Kudakwashe. I helgen anordnades ett ”kitchen tea party” för henne. Festen började med att de kvinnliga vännerna och släktingarna sjöng och klappade i händerna och Thabisani kom med en filt över huvudet. Hon ledsagades av en nära vän.

Festen inleddes sedan med lunch och efter det var det presentöppning. De flesta presenter var inslagna med diskhanddukar. Alla presenter bestod av saker som används i köket: muggar, tallrikar, grytor osv. Thabisani fick gissa vad varje present innehöll, gav det sedan till kvinnan som ledsagade henne in i rummet som fick öppna alla gåvor. Under hela festen satt Thabisani mitt på golvet med sina vänner runt omkring sig i en cirkel.

Matförberedelser inför de 40 gästernas lunch.

En av anledning till att det hållas en fest av detta slag är att det även är  ett tillfälle att samla in pengar till den kommande brudens ära. Om man inte har slagit in sin present, har fel färg på presenten dvs att den inte går ihop med övriga färger i köket, inte har med sig någon present eller något annat som cermonimästaren hittar på får man böta en liten summa pengar. Pengarna är ett komplement till gåvorna och ska användas till det nygifta parets kök.

Festen avslutades med att Thabisani fick många goda råd om hur hon ska få ett lyckligt äktenskap tillsammans med Kudakwashe. Några av dem var: be tillsammans med din make, hitta kvaliltétstid tillsammans och använd inte pyjamas.

Benjani Mwaruwari är kapten för det Zimbawiska landslaget

I dag spelas en fotbollsmatch mellan Zimbabwe och Brasilen. Det är en vänskapsmatch mellan de två landslagen och för Brasilen är det ett led i förberedelserna inför VM som börjar om 8 dagar i Sydafrika. Det är en historisk match, eftersom det är det första internationella landslag, icke afrikanska,  som möter Zimbabwe sedan  självständighet 1980. Zimbabwes landslag är rankat som 110 i världen av FIFA och Brasilien har plats nummer 1.

Brasiliens landslag tar bra betalt för att spela i Zimbabwe. Det har diskuterats olika summor men det rör sig om flera miljoner kronor, den slutgiltiga  officiella  siffran har ännu inte blivit känd. Ett gruvbolag och ett telefonbolag har tillsammans med regeringen betalat det brasilianska landslaget. Matchen spelas på en stadium i Harare och de flesta biljetter kostar $10. De brasilianska truppen på 126 personer är i Zimbabwe i ett dygn och det är ett stort säkerhets uppdrag kopplat runt laget.

- Jag tycker att det är bra att Brasilien kommer hit och spelar. Det visar andra landslag att de också kan komma hit, att det inte är farligt, säger Mr Ndlovu som är fotbollsintresserad och följer den inhemska ligan med stort nöje och ser fram emot att kunna gå och titta på VM matcher på storbildsskärmar.

- Denna match är en av det mest spännade sporthändelser som har hänt i Zimbabwe någonsin. Den här matchen får stor uppmärksamhet och det ger oss en möjlighet att visa Zimbabwe i ett positivt ljus, säger Davd Colart, ansvarig minister för utbildning, sport, konst och kultur. Stadsanställda i Harare har fått ledigt halva dagen för att de som vill ska kunna gå och titta på matchen.

Vår partnerorganisation, ENMT (Edward Ndlovu Memorial Trust) hade i veckan final på sin tävling i höguppläsning och läsförståelse. Tävlingen arrangeras för att inspirera, uppmuntra och skapa läsarglädje bland elever och i samhället i stort. Tävlingen startade redan 2008 men på grund av olika händelser i landet har det inte gått att avsluta förrän nu. Det har varit deltävlingar i ENMTs partnerskolor på landsbygden och sedan på distrikts nivå. Fyra personer i årskurs 2, 3 och 4 hade gått till final. Hedersgäst var en man från utbildningsdepartementet som sa att läsa är något som man har glädje av hela livet och att det är viktigt att kunna läsa. Fler och fler barn avslutar nu sin skolgång utan att kunna läsa ordentligt.

Klasskamrater till de tävlande

De tre vinnarna i respektive årskurs: Godknows Moyo, Siphetheni Ncube och Sisasenkosi Mguni

Under finalen fick varje elev läsa ett stycke högt ur en nyproducerad bok och sedan fick de svara på frågor om texten de läst. En jury på fem personer bestånde av lärare och en bibliotikare, avgjorde vem som vann i respektive årskurs. Jurymedlemmarna hade även skrivit de böcker som de tävlande läste ur.  Böckerna handlade om guldgruvor, djurliv och om vad som är bra mat att äta. De korta nyproducerade böckerna är på det lokala språket Ndebele. Vinnaren i varje klass vann 50$, andra pristagaren fick 40$ och så vidare. Även bästa skola utsågs, det var den skolan som hade flest deltagare med i finalen.

Radio Dialouge, en radiostation i Bulawayo har arrangerat en konsttävling/utställning för att uppmärksamma sanningen i  Zimbabwes våldsamma historia. Minnet av våld finns fortfarande levande hos de flesta zimbabwier. Det senaste skedde under valkampanjen 2008. Temat för utställningen/tävlingen är ”Truth Telling – the Truth will set you free!!”

1890-2010. Who is who? A human being is a human being”.

Syftet med utställningen är att berätta sanningen och uppmärksamma vad som har hänt. Utställningen vill inte  komma med pekpinnar utan  skapa en plattform för kreativa konstnärer att få möjligheten att spegla sina tankar och känslor om lidandet som har varit. Det pågår en läkande process som måste få ta tid.

Radio Dialouge anser att när det blir allmänt känt om händelser ska nästa steg göras och bestämma hur det går att  gå vidare för att förebyggga att något liknande sker igen. Detta projekt har gjorts med förhoppningen att konstverken ska bli afrikanska symboler för lidandet av oskyldiga offer som fått sina mänskliga rättigheter kränkta på  grund av ras, stam eller politiska skäl. Inspiration för projektet är Pablo Picasso’s Gurencia.

Vid invigningen hölls tal av medlemar av regeringen. 26 konstnäter och skulputörer har ställt ut sina konstverk i utställningen som varar i fem dagar. Symboliskt är utställningen i ett hus som färgade inte fick gå in förrän efter självständigheten 1980. Förhoppningen är att utställningen ska visas i Harare och på andra platser i landet.

Collins Chitatka vann skulpturtävling med en sin skulptur “1890-2010. Who is who? A human being is a human being”. Han ger följande beskrivning av sitt bidrag: ”My piece comes from when the settlers came to Zimbabwe; we said they are killing and oppressing us. Blacks decided to go war so as to have our own government. In 1980 a black government gets into power, but it’s the same as we use to say about the whites: killing and oppressing is still happening. So it’s like the brain of a white man gets into the brain of a black man. Both of these times in power they’re feeling proud while people are dying. We all make mistakes up today.”

Nightmare

Charles Bhebe vann konstnärstävlingen med tavlan “Ntightmare”. Han beskriver sitt verk: “My work looks at a possibility which a lot of people are still facing, a ‘nightmare’ about your past; and, up to today, they cannot come to terms with the situation.”

Umkhathi Theatre Works

I går, den 21 maj var det  världskulturdagen. I Zimbabwe firas det i en hel vecka på olika platser i landet. I en av Bulaways förorter på Salukazi Arts Center firades den zimbawiska kulturen. Tillställningen började med att man sjöng nationalsången på Ndebele. Det var fokus på den Ndebeliska kulturen och föreställningen började med dansgrupper som dansade traditionella danser. Dansföreställningarna blandes med uppläsning av dikter.

Ett 10-tal grupper framträdde och det var bland annat en kort teaterföreställning som tog upp ungdomsgraviditet och fattigdom. Mot slutet av föreställningen blev det hiphop-dansföreställningar, för att visa på dagens kultur. Mellan de olika artisktiska framträdanden gavs det uppdateringar på vad Bulawayo Arts Association, Bulawayo Musicians Association och andra kulturella organisationer gör. Över 100 personer var där och tittade, skrattade och roade sig under den tre timmar långa föreställning. Många barn var där och blev förhoppningsvis inspirererade.

I lördags (6/3) hölls Onandi festivalen i Bulawayo för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen (8/3). Onandi festivalen är ett årligt återkommande arrangemang och syftar till att fira kvinnor och uppmärksamma deras situation. Temat för årets festival var “Equal rights, Equal Oppurtunites and Progress for all” som kan knytas  till den pågende konstutionsskrivningen och att kvinnor inte ska bli diskriminerade i den.

Manifestationen började med att ett 80-tal personer marscherade genom staden. Först gick polisen och stoppade all trafik. Tyvärr kom inte bandet från Frälsningsarmen som var utlovat, men det gjorde inte så mycket för hela demonstrationståget sjöng kampsånger för kvinnans ära. Det var speciellt en grupp av skolungdomar som drog upp stämningen då tåget “tuffade” på genom stan.  Även om det är ett allvarligt ämne så var det en oerhört glad och positiv festival. Kvinnorna i Zimbabwe har oftast likt kvinnor över nästan hela vår värld inte mycket tid över för nöje, så den här dagen skulle de bara njuta och glädjas.

Det blev en dag fylld med sång , poesiuppläsning, teater och dans. Det delades även ut utmärkelser till kvinnor som hade blivit nominerade av olika kvinnoorganisationer i Bulawayo. Det var alla olika kvinnor som uträttat och betytt mycket i processen för ett mer jämlikt Zimbabawe samt att det hjälp människor i sin närhet. Till exempel en kvinna fick utmärkelse för att hon dels var den första svarta kvinna i Bulawayo som tog körkort. Mary Ndlovu var en annan kvinna som fick utmärkelse, för sitt arbete och det engagemang hon har lagt ner, bland annat i Edward Ndlouvu Memorial Trust , en organisation som Afrikagrupperna stödjer.

I fortsättningen kommer även Joakim Pasma att blogga om sina upplevelser i och med ett fältarbete som han kommer att göra hos Edward Ndlouvu Memorial Trust.

Poem from Albert Nyathi, a leading Zimbabwean poet and mucisian

Hopping Against Hope (in Zimbabwe)

We have been hopping and hoping

Hopping hopelessly

Hopping helplessly

Hopping against hope

Hopping like grasshoppers,

Hopping and groping in the dark

Hoping things would work out

Some day,

To date, we are still here

Hopping and hoping

Hoping things would still work out

Some day,

I suppose we should keep on

Hopping and hoping,

With time, some day

Things will work out,

Because in isiNdebele the elders say:

Ithemba kalibulali. (Never give up)

ALBERT NYATHI

March  2008