Zimbabwe idag

Europeiska unionen (EU) har godkänt ett stödpaket på € 16 miljoner som ska gå till Zimbabwe för att hjälpa till att hantera effekterna av den globala finanskrisen och konjunkturnedgången.

Detta kan ses som det första tecknet på en upptining av förbindelserna mellan Bryssel och Harare. Zimbabwe är ett av de 19 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) som tillsammans tilldelas € 264.000.000 av EU.

EU meddelade i torsdags att det är “på begäran” som de ger stöd till Antigua & Barbuda, Benin, Burundi, Burkina Faso, Kap Verde, Centralafrikanska republiken, Grenada, Guinea Bissau, Haiti, Lesotho, Liberia, Malawi, Demokratiska republiken Kongo (DRC), Samoa, Sierra Leone, Togo, Tonga, Tuvalu och Zimbabwe.

- Utvecklingsländer står fortfarande inför stora svårigheter, inklusive finansiering luckor i regeringens budget, vilket är en direkt följd av den globala finanskrisen. I år kommer EU:s budgetsupport att hjälpa 19 AVS-länder att behålla sin nivå på de offentliga utgifterna på de prioriterade områden och därför mildra de sociala konsekvenserna av den ekonomiska nedgången, säger EU-kommissionären för utvecklingsbistånd Andris Piebalgs.

Zimbabwe fick det femte största bidraget. Alla belopp betalas ut i form av budgetstöd som göra det möjligt för länderna att bibehålla sina nivåer av de offentliga utgifterna på prioriterade områden, även inom den sociala sektorn, utan att äventyra den makroekonomiska stabiliteten.

Baserat på kriterierna för biståndet, är Zimbabwe berättigat för stöd, eftersom landet nu står inför problem med att finansiera sitt ekonomiska återuppbyggnadsprogram. I 2010 års nationella budget som presenterades av finansminister Tendai Biti finns det ett US $ 800.000.000 finansierings gap som regeringen behöver budgetstöd för att täcka upp.

Detta var det andra paketet om beslut för finansiering inom ramen för de € 500 miljoner V-FLEX mekanism som antogs i mars 2009 som en reaktion på den ekonomiska krisen för AVS-länderna.  Zimbabwe utelämnades i den första omgången av utbetalningarna i december förra året på grund av landets långvariga politiska tvist.

- Jag tror att det här viktigt, när det gäller förbättrandet av relationerna mellan EU och den zimbabwiska regeringen. Förut har alla resurser gått till humanitärt arbete, så vitt som jag vet, inte till något budget stöd. Detta kan vara en vändpunkt, säger Afrikagruppernas koordinatör Ntando Ndlovu.

Läs artikeln EU approves US$20m aid package for Zim.

The Southern African People’s Network (SAPSN) summit ended on a high note in Windhoek, Namibia with a call for regional governments to reject the imposition of the Economic Partnership Agreements (EPA).

The more than 350 representatives drawn from grassroots movements, community-based organizations, faith- based organizations, women’s organizations, labour, student, youth, economic justice and human rights networks and other social movements, also urged the regional governments to ratify regional declarations, treaties and protocols on economic and social rights.

“At this point, the most pressing common concerns to all our countries, and the demands of our peoples arising out of the powerful presentations, first hand testimonies and the key demands expressed throughout this summit,” reads part of the communiqué issued at the end of the meeting held amid pomp and fanfare presented in the form of music and dance.

The representatives of the groups demanded, “the ratification and rapid implementation of the SADC Declaration and Treaty and all SADC Protocols on social and economic rights, particularly the original protocol on the free movement of all SADC citizens within their region, including the right of assembly and freedom of expression. “
Furthermore the groups called for the, “rejection of all free trade agreements and especially the EU-imposed Economic Partnership Agreements which are dividing and threatening the very survival and future development of SACU and SADC.”

Issues of human rights violations across the region also came up for discussion with participants expressing deep concerns at the continuing cases in Zimbabwe and Swaziland.

“The full institutionalization of all democratic processes and bodies (including to ensure fully free and fair elections), the guarantee of all human and cultural rights and the protection of human rights defenders and political activists, with particular reference to Zimbabwe, Swaziland and Madagascar, and DRC which is still suffering the effects of war,” read the communiqué.
The Namibia summit was the sixth such occasion of the gathering held under the theme “Reclaiming and reuniting SADC for People’s Political, Social and Economic Rights Declaration,” organized by SAPSN and the local host organization NANGOF Trust.
Several other issues such as the regional solidarity, development, global financial and economic, climate and related crises facing Africa and the world were also discussed.
The lively discussions also witnessed testimonies from commissions speaking on the state of democracy and human rights in SADC countries, on the rights of  workers and social and economic protections,  on the scourge of unemployment  especially amongst youth, and the necessity for affordable education for all, among other issues.”

SAPSN är en av Afrikagruppernas samarbetsparterner i Zimbabwe.

Afrikagruppernas kontor i Zimbabwe har flyttat från huvudstaden Harare till Bulawayo (strax  under 1 miljon invånare). I ”City of Kings and Queens”,  är vägarna väldigt breda på grund av att de byggdes under kolonialtiden och då ville man kunna vända sina ox-vagnar med fyra par oxar på ett smidigt sätt.  Här finns ett stort nationellt naturhistoriskt museum som bland annat kan stoltsera med att ha världens näst största uppstoppade elefant i samling.  Museumet är det största som finns i södra Afrika.

Det nyöppnade kontoret på Leopold Takawira Avenue är fortfarande i sin linda och vi arbetar på att få det helt fungerade. Vi är två som arbetar på kontoret: Ntando Ndluvo, koordinatör och jag, Johanna Arkåsen som är nyanställd program handläggare. Jag har varit i landet i tre veckor och kommer att försöka att skriva på denna blogg relativt ofta. Det är extremt mycket strömavbrott och andra  orsaker som gör att ström och internet inte fungerar.

Människor är nöjda när regnperioden väl kommit till Zimbabwe, landet förvandlas återigen till ett grönskande landskap och för många blir livet lite enklare. På en biltur runt Harares gator passerar jag trädgårdar som ideligen överträffar grannens. Jag kommer på mig själv med att stundtals glömma hur otroligt vackert det är här, det obeskrivligt gröna och praktfulla blir en vardag. När jag kommer körandes på en av Harares gråtonade bakgator slås jag av ett rött sken, stora träd likt jakarandan står majestätiskt på vardera sida om vägen. Träden sträcker på sig så ståtligt som de bara kan för att kunnas mötas längst upp och bilda en drömlik tunnel. Den asfalterade gatan fullproppad med väggropar har dekorerats generöst med röda blad. Det känns genast lite behagligare, lite glamorösare att åka i den ljusgrå Opeln från 90-talet. Jag kan inte stoppa det breda leende som breder ut sig över mitt ansikte, ”har jag kommit till paradiset” frågar jag mig själv.

Bakom vägkrönet döljer sig dock en annan verkligenhet. Där möts jag av flera bilar som med manskraft försöker skjuvas ur väggroparna de fastnat i. Min euforiska känsla avtar ganska drastiskt och övergår istället till irritation över hur man kan ha låtit vägarna förfalla på detta sätt, särskilt när man som bilist måste betala för att de ska underhållas. Jag går in på ett Internetcafé och grinighetsnivån arbetar sig stadigt uppåt, nu funkar varken internet eller mobilerna som ett resultat av regnet. Jag är frusen och blöt och jag känner mig pinsamt materialistisk – jag har tröttnat för dagen. Jag slår igen min laptop och dricker upp mitt kaffe samtidigt som jag ganska apatiskt blickar ut över regnet som står som spön i backen. Några dagar senare sneglar jag som vanligt ut genom fönstret på mangoträdet utan mangos som finns i min trädgård. Jag får en chock! Längst upp i trädet ser jag nu hur ovala frukter i rött, grönt och gult breder ut sig. Återigen påminns jag om det härliga som regnet bär med sig, regnperioden är nog inte så dum ändå…

Den zimbabwiska organisationen SEATINI bildades när Afrikanska ledare tröttnade på att sitta i korridorerna under förhandlingarna av Uruguayrundan och inte vid förhandlingsbordet. SEATINI står för The Southern and Eastern African Trade Information and Negotiations Institute. Rent konkret arbetar de med att stärka afrikanska beslutsfattares kapacitet att förhandla i internationella fora. Rangarirai Machemedze, expert på handelsfrågor och vice direktör för SEATINI har nyligen varit i Sverige inbjuden av Afrikagrupperna för att tala om EPA – Ekonomiska Partnerskapsavtal. Att SEATINI får möjlighet att detaljstudera, fördjupa sig i och analysera handelsavtal och internationella överenskommelser från ett södra Afrika perspektiv är av största vikt för Afrikagrupperna, för att vi ska kunna arbeta vidare från ett svenskt håll. Det är också ett exempel på vikten av samarbeten mellan civilsamhällesorganisationer i nord och syd. Tidningen Dagen har med Rangarirais hjälp skrivit en bra artikel om EPA-avtalen och dess konsekvenser. Ta del av den här. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=195357

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe på kontoret i Stockholm

”Breaking the Silence” är namnet på den tillställning som svenska ambassaden i Zimbabwe står värd för med anledning av den internationella aidsdagen som äger rum idag. Fokus ligger på vikten av kommunikation för en social förändring, en diskussion om utvecklingen av hiv-pandemin och hur den påverkar människorna i Zimbabwe är ett första steg i att göra det möjligt för individer att bekämpa diskriminering och framgångsrikt kräva deras rättigheter.

Spännande och nödvändigt säger Afrikagrupperna Zimbabwe som är en av de 200 inbjudna gästerna.

Ett litet axplock av vad som lyftes fram i de zimbabwiska nyhetstidningarna idag:

Den Amerikanska ambassaden i Zimbabwe kommer, med invigningsdag idag, supporta en fotoutställning i vilken hur hiv och aids påverkar i landsbygdsområden porträtterats. Bilderna är tagna av ungdomar från Mutasadistriktet i provinsen Manicaland. Innan ungdomarna gick ut och fotograferade gick de en intensivkurs för att lära sig mer om hiv och aids.

Tim Gerhardson från den amerikanska ambassadens i Zimbabwe meddelar ”även om Zimbabwe är ett av de två länder i södra Afrika – det andra är Uganda – som klarat av att minska hiv-infektioner bland sin population, så är landet fortfarande bland de värst drabbade av sjukdomen vilken dödar minst 3 000 zimbabwier varje vecka”.

Ties Boerma som är statistikexpert på WHO meddelar att länder där hiv-infektionerna minskat, exempelvis Zimbabwe, har inte alltid varit länder som fått mycket aids-bistånd och att i länder där god behandling finns att tillgå är hiv-infektionerna stabila eller ökande i antal.
Elizabeth Pisani som är expert på epidemier och tidigare anställd av UNAIDS, meddelar att när människor med hiv inte tar deras mediciner ges viruset chanser att spridas och många människor utan behandling dör innan de hinner infektera många andra med hiv.
”I teorin kan behandling ha en viktig preventiv effekt, men i praktiken kan behandling faktiskt förvärra, uppenbarligen kan vi inte sluta med behandling men vi behöver göra mycket mer förebyggande arbete.

För et exempel på hur Afrikagrupperna arbetar med hiv och aids i Zimbabwe se vår partnerorganisation Zimbabwe Aids Networks hemsida
http://www.zan.co.zw/

Igår träffade jag Rangarirai Machemedze från zimbabwiska Southern and Eastern African Trade Information and Negotiations Institute (SEATINI). Han är här i Sverige för att delta i Afrikagruppernas seminarium södra Afrikadagarna i helgen och kommer tala om EPA-avtalen. Vi åt middag och pratade om Zimbabwe. Så tog han upp sin plånbok och visade mig. Den här köpte jag igår, sa han, på flygplatsen i Johannesburg på väg till Stockholm. Det är första gången jag äger en plånbok på flera år. I Zimbabwe har vi gått omkring med väskor för att förvara pengarna. Inflationen i Zimbabwe har de senaste åren varit enorm och den senaste sedeln hade valören 10 000 triljoner eller mer. Rangarirai minns inte exakt. Nu, sedan MDC och ZANUpf ingått en samlingsregering, har ekonomin stabiliserats och också det politiska klimatet öppnats upp. Hur det ska gå för samlingsregeringen är väldigt svårt att sia om och framtiden är oviss men oavsett så finns numera mat i affärerna och det går att diskutera på ett annat sätt utan att vara rädd och bara det är en stor skillnad. Dessutom kan man börja använda vanliga plånböcker igen.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Idag deltar Tsvangirai i sitt första regeringsmöte. Under 3 veckor har MDC bojkottat regeringssamarbetet med ZANUpf på grund av bristande samarbetsvilja. Beslutet att återvända till regeringen togs efter ett krismöte med politiska ledare i södra Afrika. Där sades bland annat att ZANU och MDC måste fortsätta samarbetet samt att internationella givare ska upphöra med sina sanktioner mot Zimbabwe.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Dagen hade kommit då jag skulle besöka en by på landsbygden. Dessa ”rural areas” verkar nästan ha uppnått en mytomspunnen status här i Zimbabwe. Jag hade hört begreppet så många gånger sedan jag kom till landet att min nyfikenhet hade kommit till bristningsgränsen. Vad skulle jag förvänta mig? Hur skulle jag bete mig? Många frågor snurrade runt i huvudet när jag satt i baksätet på den stora terrängbilen fullproppad med förnödenheter som vatten och mat. Bara det faktum att vi åkte i denna vanligtvis ganska otympliga bil svarade på en av mina frågor – vägen dit skulle inte bli en dans på rosor. Ntando Ndlovu som är vår koordinator i Zimbabwe och Albert Mazula som är verksamhetschef på en av våra partnerorganisationer – African Book Development Organization (ABDO) turades om att köra den stora jeepen. Det var tydligt att de gjort dessa resor förr då besvärliga poliser, vägtullar och såkallade vägar passerades oerhört smidigt. Denna gång handlade det om en endagstur och byarna låg cirka två timmar bilfärd väster om Harare.

Väl framme möttes vi av glada ansikten. En grupp män välkomnade oss och visade först en grisuppfödning som är ett inkomstgenererande projekt som ABDO och i förlängningen Afrikagrupperna stödjer. Projektet startade då man ville återskapa den grisuppfödning som för 10 år sedan hade varit en viktig inkomstkälla för de boende i byn.
Det nuvarande projektet har bara varit i rullning under ett år men det såg bra ut, grisarna var välmående och idéerna kring hur man skulle expandera och förbättra affärsverksamheten var många. Man önskade exempelvis ha en elektrisk mat- och vattenpump till grisarna så att de kan äta och dricka hur mycket de vill, vilken resulterar i välgöddare grisar som genererar mer pengar. Det förklarades att det faktum att dessa män faktiskt tog hand om sina egna projekt var något ovanligt då kvinnorna vanligtvis tilldelades den sysslan också.

Efter att vi fått en presentation av grisuppfödningen samlades vi för diskussion i en av hyddorna. Nu mötte vi även kvinnorna i byn som förklarade att de också körde inkomstgenererande projekt i form av jordnötssmörtillverkning och skrädderi. Kvinnorna var nöjda med sina projekt och bland dem fanns det också en vilja att förbättra och expandera. Man önskade exempelvis få tillgång till en elektronisk maskin som tillverkar jordnötssmör. Kvinnorna var totalt självförsörjande och de poängterade vikten av att de träffades i gång i månaden för att utbyta tankar och idéer. För mig personligen så var det väldigt häftigt att få träffa dessa självförsörjande kvinnor som verkligen fick plats och tid att förklara sin situation för oss. Det kändes som att denna by hade fått inse styrkan i att båda könen tillsammans arbetade för att generera inkomster. Kvinnorna förklarade att de hoppades att barnen skulle bli inspirerade och se att det är möjligt att försörja sig trots att man befinner sig i en svår situation. De unga tjejerna var intresserade av att starta kycklinguppfödning som tydligen är en bra affärsverksamhet med snabb tillväxt. Männen utryckte en glädje i att man genom projekten kommer tillsammans, gammal som ung och kan utbyta erfarenheter. Byborna berättade också att det fördes en ganska öppen dialog angående sjukdomar som hiv och aids samt sanitära frågor i byn. En man var kunnig i toalettbyggande, så små hus byggda i cement med ett hål i golvet var något som hade blivit lite vanligare i byn. Förhoppningen var att alla 25 familjer i sinom tid skulle äga var sin.

Det kom fram att byborna sedan 1985 tydligt känt av klimatförändringarna då det blivit allt torrare och därmed svårare att odla saker. Byborna visade oss hur de långsamt påbörjat byggandet av ett hus där de så småningom skulle hålla i lite skolverksamhet och diskussioner, det fanns behov av ett samlingsutrymme i byn. Men i nuläget var det endast en grävd grund, materialet för att kunna starta byggnationen fattades.

Efter mycket dans och sång med budskapen att man minsann inte tänkte ”go back” var dags att lämna denna by. Vid det här laget hade även lite barn börjat kika fram här och där, iakttagande följde de våra manövrar runt om i byn. Jag kände att jag lämnade en by fullproppat med traditionella seder, kvinnorna och männen rörde sig hela tiden i två olika grupper, kvinnorna blev tilldelade golvplatserna medan männen fick sitta på stolar och bänkar.
En gammal tradition som symboliserar mannen som hierarkiskt överlägsen kvinnan. En tradition som idag inte har lika mycket symboliskt värde utan är kanske mer en slentrianmässig vana. Många sådana seder finns dock fortfarande kvar i landet och i ärlighetens namn blir de för mig som svensk tjej född på 80-talet oerhört provocerande och i många fall chockerande. Det finns onekligen mycket att göra på jämställdhetsfronten i Zimbabwe.
Vi möttes av både positiva och negativa överraskningar under vårat besök i byn. Det var upplyftande att se att de kunnat dra el till ett av husen i byn men det var nedslående att höra hur de har vatten men inte kan få upp det till en önskvärd volym då byn inte har en fungerande pump. Men det är ju precis så som jag uppfattar att Zimbabwe ser ut idag – frekventa kallduschar, men ganska ofta får man uppleva en varm och behaglig också.

-

Fredagen den 16 oktober 2009 deklarerade Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai att hans parti Movement for Democratic Change (MDC) skulle frysa samarbetet med ZANU-PF i samlingsregeringen. Missnöjet över president Robert Mugabes handlingssätt under perioden av delad makt hade kommit till bristningsgränsen när MDC:s kassaförvaltare Roy Bennett onsdagen den 14 oktober 2009 spärrades in för andra gången, anklagad för innehavande av vapen avsedda för terrorism, sabotage och banditism. Roy Bennet är tilltänkt ställföreträdande jordbruksminister men har anhållits precis innan han har blivit installerad. MDC med Tsvangirai i spetsen menar att detta är ett sätt för ZANU-PF att visa att de i praktiken bestämmer.

Tsvangirai har meddelat att MDC inte drar sig ur administrationen men att partiet har brutit kontakten med ZANU-PF, detta inbegriper även utfrysning av ministerrådet och kabinettet där man vanligtvis har stor interaktion partierna emellan. MDC:s talesman Nelson Chamisa har uttalat att MDC fortfarande ska utföra deras uppgifter och funktioner. MDC:s ställföreträdande informationsminister Jameson Timba meddelar att partiet fortfarande ska arbeta för att leverera reella förändringar till folket i Zimbabwe. ZANU-PF:s ställföreträdande talesman Ephraim Masawi uttrycker att hans parti ”inte kommer att ligga sömnlösa över MDC:s beslut då det inte spelar någon roll för dem samt att livet för ZANU-PF rullar på vanligt och att de inte känner att de förlorat något”. Det ryktas dock om att president Mugabe desperat försökte att återetablera överenskommelsen med Tsvangirai sedan beslutet var deklarerat. Ett beslut som enligt Tsvangirai kommer att kvarstå fram tills att Mugabe väljer att följa det avtal ”the global political agreement” – (GPA) som har signerades av båda parter. Avtalet utryckte hur makten skulle fördelas mellan partierna, men har brutits vid ett flertal gånger av ZANU-PF.

Beslutet som tagits har medfört en oro över vad detta ska innebära för Zimbabwes
befolkning. Funderingar om situationen i landet kommer att förvärras har uppkommit, likaså har det uppstått frågor rörande om detta beslut kommer att innebära att ZANU-PF återigen får ett större manövreringsutrymme och om partiet på egen hand kommer att fatta- och implementera politiska beslut. Som motpol till ovanstående tankar finns idéer om att detta beslut var nödvändigt då Tsvangirai måste inta en kraftfullare angreppssätt gentemot Mugabe än vad som tidigare gjorts.

Personligen så har jag inte upplevt någon förändring i atmosfären ute på gatorna i Harare. Befolkningen tycks ha intagit en avvaktande hållning samtidigt som vardagssysslorna utförs som vanligt. Beslutet är så nytt att det bara är möjligt att spekulera i vilka konsekvenser det kommer att få.