Det nyöppnade kontoret på Leopold Takawira Avenue är fortfarande i sin linda och vi arbetar på att få det helt fungerade. Vi är två som arbetar på kontoret: Ntando Ndluvo, koordinatör och jag, Johanna Arkåsen som är nyanställd program handläggare. Jag har varit i landet i tre veckor och kommer att försöka att skriva på denna blogg relativt ofta. Det är extremt mycket strömavbrott och andra  orsaker som gör att ström och internet inte fungerar.

Människor är nöjda när regnperioden väl kommit till Zimbabwe, landet förvandlas återigen till ett grönskande landskap och för många blir livet lite enklare. På en biltur runt Harares gator passerar jag trädgårdar som ideligen överträffar grannens. Jag kommer på mig själv med att stundtals glömma hur otroligt vackert det är här, det obeskrivligt gröna och praktfulla blir en vardag. När jag kommer körandes på en av Harares gråtonade bakgator slås jag av ett rött sken, stora träd likt jakarandan står majestätiskt på vardera sida om vägen. Träden sträcker på sig så ståtligt som de bara kan för att kunnas mötas längst upp och bilda en drömlik tunnel. Den asfalterade gatan fullproppad med väggropar har dekorerats generöst med röda blad. Det känns genast lite behagligare, lite glamorösare att åka i den ljusgrå Opeln från 90-talet. Jag kan inte stoppa det breda leende som breder ut sig över mitt ansikte, ”har jag kommit till paradiset” frågar jag mig själv.

Bakom vägkrönet döljer sig dock en annan verkligenhet. Där möts jag av flera bilar som med manskraft försöker skjuvas ur väggroparna de fastnat i. Min euforiska känsla avtar ganska drastiskt och övergår istället till irritation över hur man kan ha låtit vägarna förfalla på detta sätt, särskilt när man som bilist måste betala för att de ska underhållas. Jag går in på ett Internetcafé och grinighetsnivån arbetar sig stadigt uppåt, nu funkar varken internet eller mobilerna som ett resultat av regnet. Jag är frusen och blöt och jag känner mig pinsamt materialistisk – jag har tröttnat för dagen. Jag slår igen min laptop och dricker upp mitt kaffe samtidigt som jag ganska apatiskt blickar ut över regnet som står som spön i backen. Några dagar senare sneglar jag som vanligt ut genom fönstret på mangoträdet utan mangos som finns i min trädgård. Jag får en chock! Längst upp i trädet ser jag nu hur ovala frukter i rött, grönt och gult breder ut sig. Återigen påminns jag om det härliga som regnet bär med sig, regnperioden är nog inte så dum ändå…

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe på kontoret i Stockholm

Spännande och nödvändigt säger Afrikagrupperna Zimbabwe som är en av de 200 inbjudna gästerna.

Ett litet axplock av vad som lyftes fram i de zimbabwiska nyhetstidningarna idag:

Den Amerikanska ambassaden i Zimbabwe kommer, med invigningsdag idag, supporta en fotoutställning i vilken hur hiv och aids påverkar i landsbygdsområden porträtterats. Bilderna är tagna av ungdomar från Mutasadistriktet i provinsen Manicaland. Innan ungdomarna gick ut och fotograferade gick de en intensivkurs för att lära sig mer om hiv och aids.

Tim Gerhardson från den amerikanska ambassadens i Zimbabwe meddelar ”även om Zimbabwe är ett av de två länder i södra Afrika – det andra är Uganda – som klarat av att minska hiv-infektioner bland sin population, så är landet fortfarande bland de värst drabbade av sjukdomen vilken dödar minst 3 000 zimbabwier varje vecka”.

Ties Boerma som är statistikexpert på WHO meddelar att länder där hiv-infektionerna minskat, exempelvis Zimbabwe, har inte alltid varit länder som fått mycket aids-bistånd och att i länder där god behandling finns att tillgå är hiv-infektionerna stabila eller ökande i antal.
Elizabeth Pisani som är expert på epidemier och tidigare anställd av UNAIDS, meddelar att när människor med hiv inte tar deras mediciner ges viruset chanser att spridas och många människor utan behandling dör innan de hinner infektera många andra med hiv.
”I teorin kan behandling ha en viktig preventiv effekt, men i praktiken kan behandling faktiskt förvärra, uppenbarligen kan vi inte sluta med behandling men vi behöver göra mycket mer förebyggande arbete.

För et exempel på hur Afrikagrupperna arbetar med hiv och aids i Zimbabwe se vår partnerorganisation Zimbabwe Aids Networks hemsida
http://www.zan.co.zw/

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Väl framme möttes vi av glada ansikten. En grupp män välkomnade oss och visade först en grisuppfödning som är ett inkomstgenererande projekt som ABDO och i förlängningen Afrikagrupperna stödjer. Projektet startade då man ville återskapa den grisuppfödning som för 10 år sedan hade varit en viktig inkomstkälla för de boende i byn.
Det nuvarande projektet har bara varit i rullning under ett år men det såg bra ut, grisarna var välmående och idéerna kring hur man skulle expandera och förbättra affärsverksamheten var många. Man önskade exempelvis ha en elektrisk mat- och vattenpump till grisarna så att de kan äta och dricka hur mycket de vill, vilken resulterar i välgöddare grisar som genererar mer pengar. Det förklarades att det faktum att dessa män faktiskt tog hand om sina egna projekt var något ovanligt då kvinnorna vanligtvis tilldelades den sysslan också.

Efter att vi fått en presentation av grisuppfödningen samlades vi för diskussion i en av hyddorna. Nu mötte vi även kvinnorna i byn som förklarade att de också körde inkomstgenererande projekt i form av jordnötssmörtillverkning och skrädderi. Kvinnorna var nöjda med sina projekt och bland dem fanns det också en vilja att förbättra och expandera. Man önskade exempelvis få tillgång till en elektronisk maskin som tillverkar jordnötssmör. Kvinnorna var totalt självförsörjande och de poängterade vikten av att de träffades i gång i månaden för att utbyta tankar och idéer. För mig personligen så var det väldigt häftigt att få träffa dessa självförsörjande kvinnor som verkligen fick plats och tid att förklara sin situation för oss. Det kändes som att denna by hade fått inse styrkan i att båda könen tillsammans arbetade för att generera inkomster. Kvinnorna förklarade att de hoppades att barnen skulle bli inspirerade och se att det är möjligt att försörja sig trots att man befinner sig i en svår situation. De unga tjejerna var intresserade av att starta kycklinguppfödning som tydligen är en bra affärsverksamhet med snabb tillväxt. Männen utryckte en glädje i att man genom projekten kommer tillsammans, gammal som ung och kan utbyta erfarenheter. Byborna berättade också att det fördes en ganska öppen dialog angående sjukdomar som hiv och aids samt sanitära frågor i byn. En man var kunnig i toalettbyggande, så små hus byggda i cement med ett hål i golvet var något som hade blivit lite vanligare i byn. Förhoppningen var att alla 25 familjer i sinom tid skulle äga var sin.

Det kom fram att byborna sedan 1985 tydligt känt av klimatförändringarna då det blivit allt torrare och därmed svårare att odla saker. Byborna visade oss hur de långsamt påbörjat byggandet av ett hus där de så småningom skulle hålla i lite skolverksamhet och diskussioner, det fanns behov av ett samlingsutrymme i byn. Men i nuläget var det endast en grävd grund, materialet för att kunna starta byggnationen fattades.

Efter mycket dans och sång med budskapen att man minsann inte tänkte ”go back” var dags att lämna denna by. Vid det här laget hade även lite barn börjat kika fram här och där, iakttagande följde de våra manövrar runt om i byn. Jag kände att jag lämnade en by fullproppat med traditionella seder, kvinnorna och männen rörde sig hela tiden i två olika grupper, kvinnorna blev tilldelade golvplatserna medan männen fick sitta på stolar och bänkar.
En gammal tradition som symboliserar mannen som hierarkiskt överlägsen kvinnan. En tradition som idag inte har lika mycket symboliskt värde utan är kanske mer en slentrianmässig vana. Många sådana seder finns dock fortfarande kvar i landet och i ärlighetens namn blir de för mig som svensk tjej född på 80-talet oerhört provocerande och i många fall chockerande. Det finns onekligen mycket att göra på jämställdhetsfronten i Zimbabwe.
Vi möttes av både positiva och negativa överraskningar under vårat besök i byn. Det var upplyftande att se att de kunnat dra el till ett av husen i byn men det var nedslående att höra hur de har vatten men inte kan få upp det till en önskvärd volym då byn inte har en fungerande pump. Men det är ju precis så som jag uppfattar att Zimbabwe ser ut idag – frekventa kallduschar, men ganska ofta får man uppleva en varm och behaglig också.

-

Tsvangirai har meddelat att MDC inte drar sig ur administrationen men att partiet har brutit kontakten med ZANU-PF, detta inbegriper även utfrysning av ministerrådet och kabinettet där man vanligtvis har stor interaktion partierna emellan. MDC:s talesman Nelson Chamisa har uttalat att MDC fortfarande ska utföra deras uppgifter och funktioner. MDC:s ställföreträdande informationsminister Jameson Timba meddelar att partiet fortfarande ska arbeta för att leverera reella förändringar till folket i Zimbabwe. ZANU-PF:s ställföreträdande talesman Ephraim Masawi uttrycker att hans parti ”inte kommer att ligga sömnlösa över MDC:s beslut då det inte spelar någon roll för dem samt att livet för ZANU-PF rullar på vanligt och att de inte känner att de förlorat något”. Det ryktas dock om att president Mugabe desperat försökte att återetablera överenskommelsen med Tsvangirai sedan beslutet var deklarerat. Ett beslut som enligt Tsvangirai kommer att kvarstå fram tills att Mugabe väljer att följa det avtal ”the global political agreement” – (GPA) som har signerades av båda parter. Avtalet utryckte hur makten skulle fördelas mellan partierna, men har brutits vid ett flertal gånger av ZANU-PF.

Beslutet som tagits har medfört en oro över vad detta ska innebära för Zimbabwes
befolkning. Funderingar om situationen i landet kommer att förvärras har uppkommit, likaså har det uppstått frågor rörande om detta beslut kommer att innebära att ZANU-PF återigen får ett större manövreringsutrymme och om partiet på egen hand kommer att fatta- och implementera politiska beslut. Som motpol till ovanstående tankar finns idéer om att detta beslut var nödvändigt då Tsvangirai måste inta en kraftfullare angreppssätt gentemot Mugabe än vad som tidigare gjorts.

Personligen så har jag inte upplevt någon förändring i atmosfären ute på gatorna i Harare. Befolkningen tycks ha intagit en avvaktande hållning samtidigt som vardagssysslorna utförs som vanligt. Beslutet är så nytt att det bara är möjligt att spekulera i vilka konsekvenser det kommer att få.

Albert Mazula förklarade att ABDOs fokus i dagsläget ligger på att stödja skolelever med läroböcker, vilket är en vara som det råder stor brist på i landet. Dock har regeringen nu deklarerat att de ska börja tillhandahålla mer läroböcker. Albert Mazula berättade att om regeringen verkställer sin plan så kommer ABDO att återgå till deras gamla fokusområde, närmare bestämt biblioteksböcker. Även om biblioteksböckerna har hamnat i skuggan av läroböckerna så gör ABDO fortfarande mycket för bibliotekskulturen. De stöder 200 bibliotek och förser varje bibliotek med mellan 60-70 böcker per år.

Jag blev extra glad när Albert Mazula berättade att ABDO stöder omexaminationer för ungdomar och vuxna genom att de kan komma till biblioteken och få assistans med inlärningen. Som man kan läsa på vår hemsida under projekt i Zimbabwe – skolan, så ser det zimbabwiska skolsystemet väldigt annorlunda ut från det svenska. Det zimbabwiska skolsystemet är mycket mer definitivt, examinationerna är ofta omfattande och klarar man dem inte så kommer man inte vidare till nästa nivå. Genom att ABDO tillhandahåller assistans för omexaminationer så ger de människor en ny chans vilket är essentiellt i alla samhällen och för alla människor, för får man inga chanser så är man chanslös. Personalen på ABDO förklarar för mig hur de ser människor, som tack vare kunskap går från en känsla av hopplöshet till en uppfattning om att de har makt och inflytande

Som många andra av Afrikagruppernas partnerorganisationer, använder sig ABDO av studiecirklar i deras arbete. Albert Mazula lyser upp lite extra när han talar om studiecirkelmetoden, vilken han menar har varit en viktig komponent till ABDOs framgångsrika arbete. Då det politiska läget i Zimbabwe är så osäkert får man som i ABDOs fall vara lagom försiktig med vad man lär ut och uttrycker till befolkningen för sin egen säkerhet men likväl för den som lyssnar. Personalen på ABDO berättar att de kommit runt det problemet på ett smidigt sätt i sina studiecirklar, de lyfter fram kunskap om individens rättigheter, rätten att välja sin ledare etc, utan att ta politisk ställning.

När dagen började nå sitt slut frågade jag personalen om de har något specifikt problem som det tampas med i nuläget och de svarade att de önskar mer finansiellt stöd för att kunna åka ut oftar

e till utsatta människorna som bor på avlägsna platser. Efter att ha botaniserat bland kontorets böcker och fotoalbum samt blivit bjuden på traditionell zimbabwisk mat – Sadza, var det alltså dags att ta farväl av ABDO för denna gång. Det var himla kul att få besöka en så trevlig arbetsplats fullproppad med eldsjälar och kunskapsrika människor.

ABDO keep up the good work!

Jag har sett de fattiga områdena i Harare och det är en hemsk syn. Många människor i dessa områden behöver sjukvård omgående för att överleva. Jag minns särkilt en man som med stapplande steg kom fram till mig, från hans ögon och mun rann det en gul varliknande vätska. Mannen försökte utforma en fråga om jag hade pengar men han var till synes för svag för att tala obehindrat. Den mannen behövde sjukvård men hade inte pengar till det, frågan är vilken sjukvård som skulle vänta honom om han hade möjligheten att betala sig in. Jag har redan under min korta tid här fått höra om hur människor sökt sig till den zimbabwiska sjukvården med mindre åkommor, för att sedan ha blivit så vanskötta på sjukhusen att de aldrig kommit ut därifrån. Jag har hört om hur zimbabwier som har råd med landets sjukvård väljer att inte använda sig av den då den är så pass undermålig. I tidningen ”the Zimbabwean” nr 35 år 2009, kan man läsa om hur local government and rural minister Ignatius Chombos ministerium som har Harares fattiga områden på sitt bord, slukade astronomiska summor under 2008 till befolkningens stora förvåning. Vad pengarna mynnade ut i är oförståeligt då Chombos ministerium inte varit involverade i några större projekt förra året. Tvivelaktigt i denna kontext är dock Chombos lyxiga livstil, något som tycks vara genomgående bland Zimbabwes ministrar och dess sammansvurna.

Samtidigt som jag dagligen bevittnar otrevliga saker här, så ser jag också en befolkning som håller hoppet uppe, blickar framåt och som uppfattar att saker har förbättrats på den senaste tiden. Zimbabwe är som vilket samhälle som helst – mångdimensionellt. Zimbabwe är inte synonymt med politisk och ekonomisk förfall, de komponenterna finns otvetydigt i landet men här finns också så mycket mer. Afrikagrupperna håller till i landet för att vi i dagsläget behövs här, men jag vill ändå påminna om att det finns mer än den schablonbild av Zimbabwe som vi under de senaste åren blivit matade med. Att ge ut en onyanserad bild av ett land innebär en förolämpning mot landets befolkning men det kan också medföra en fara då omvärldens ställningstaganden baseras på fel grunder. Jag hoppas att mina bilder gestaltar just ett mångdimensionellt samhälle.

Soliga hälsningar från Harare

Veckans Detta-visste-du-(eventuellt)-inte-om-Zimbabwe

Nu kan du surfa med 3G-nät i Zimbabwe. Från och med december ska det vara rikstäckande och kvalitén motsvara den europeiska.