Morgan Tsvangirai är i skrivande stund i Storbritannien för att avsluta sin rundresa i västerländska länder. Hans förhoppning har varit att länderna öppnar sina plånböcker för Zimbabwe. Enligt hans parti MDC-T behöver landet åtta miljarder USA dollars för att återliva landets ekonomi. Men nu står det klart att endast en fraktion av beloppet är lovordat. En snabb beräkning är att mellan 300-400 miljoner nya biståndspengar kommer att komma landet till del, och endast en bråkdel kommer att kanaliseras genom regeringens finansdepartement, ledd av Tendai Biti, MDC-T.
Det är stundtals svårt förstå MDC-T:s aktiviteter och ansatser för oss i Harare. Åtta miljarder USA dollars till att börja är en jättesumma i sammanhanget när landet ekonomiska storlek är ungefär hälften så stor, medan den offentliga sektorns budget är cirka en miljard. Hur ska staten eller landet överhuvudtaget absorbera sådana belopp? Kan det vara ett elitistiskt försök att äta stora delar av kakan?
Och vad är allt prat om hur bra det går för landet? Under den politiska ytan är det fortfarande otrevlig och tufft här i Zimbabwe. Bara i dagarna har medlemmar av den modiga organisationen WOZA -Women of Zimbabwe Arise arresterats och misshandlats både i Harare och Bulawayo. Deras “brott”: att fredligt demonstrera för en bättre Zimbabwe och för att hedra flyktingar inom och utanför landet i samband med FN:s flyktingdag.
Inte heller kommer samregeringen överens med civilsamhället, som kritiserar regeringen för att ignorera folkets verklig behov. Behov som inkluderar vettiga priser för vatten, sanitet, elektricitet, hyror, men också respekt för en folk-driven ny konstitution och upphörandet av godtyckliga arresteringar, oberoende nyhetssändningar, nyttjande av landets naturresurser för folkets bästa, upphörande av farminvasioner, och politisk relaterad hot och våld, etc.
Varför går Tsvangirai och för samlingsregeringens talan som om det är nästan bara en positiv utveckling vi ser, när det är skrämmande bakom ridåerna. Den reella makten besitter fortfarande ZANU-PF hökar. Polis, säkerhetspolis och militären står hotfullt i bakgrunden och agerar sporadiskt för att injaga skräck för att behålla maktbefogenheter. En journalist grävde också nyligen fram att ungefär 29 000 ungdomar avlönas av två ministerier utan verklig anknytning till verksamheten. De misstänks vara ligister för ZANU:s repressionsapparat. Det finns en stor risk att alla dessa repressiva strukturer och individer tas till bruk inför ett val om ungefär ett år.
På den positiva sidan kan MDC kapa dem repressiva kanalerna så mycket som möjligt och satsa pengar, lagstiftning och andra resurser för att bygga upp ett starkare samhälle och befolkning som kan stå emot de destruktiva krafterna.
En zimbabwier sade hoppfullt igår: ju längre denna nya situation pågår desto mindre chans för att landet faller tillbaka mot förfall.
Låt oss hoppas på det. Men hopp är ofta en illusion i nutidens Zimbabwe. Det värsta vore om Tsvangirai som anklagades för att vara lakej åt Väst av den ökände Mugabe, är numera lakej åt honom också.
För ett tag sedan sa Mugabe till besökande norrmän: Vi har inte längre någon opposition, vi arbetar ihop. Vid ett annat tillfälle sa han: det finns inga politiska fångar i Zimbabwe, bara kriminella.
Jaså!? Amnesty International har en annan åsikt efter förra veckans besök i landet.
