Manifestationen började med att ett 80-tal personer marscherade genom staden. Först gick polisen och stoppade all trafik. Tyvärr kom inte bandet från Frälsningsarmen som var utlovat, men det gjorde inte så mycket för hela demonstrationståget sjöng kampsånger för kvinnans ära. Det var speciellt en grupp av skolungdomar som drog upp stämningen då tåget ”tuffade” på genom stan.  Även om det är ett allvarligt ämne så var det en oerhört glad och positiv festival. Kvinnorna i Zimbabwe har oftast likt kvinnor över nästan hela vår värld inte mycket tid över för nöje, så den här dagen skulle de bara njuta och glädjas.

Det blev en dag fylld med sång , poesiuppläsning, teater och dans. Det delades även ut utmärkelser till kvinnor som hade blivit nominerade av olika kvinnoorganisationer i Bulawayo. Det var alla olika kvinnor som uträttat och betytt mycket i processen för ett mer jämlikt Zimbabawe samt att det hjälp människor i sin närhet. Till exempel en kvinna fick utmärkelse för att hon dels var den första svarta kvinna i Bulawayo som tog körkort. Mary Ndlovu var en annan kvinna som fick utmärkelse, för sitt arbete och det engagemang hon har lagt ner, bland annat i Edward Ndlouvu Memorial Trust , en organisation som Afrikagrupperna stödjer.

I fortsättningen kommer även Joakim Pasma att blogga om sina upplevelser i och med ett fältarbete som han kommer att göra hos Edward Ndlouvu Memorial Trust.

För allmänheten kommer födelsedagen att firas till helgen i Bulawayo, med en gala som varar i 12 timmar. 15 000 ungdomar från olika provincer i landet kommer finns på plats för att bland annat få se lokala och internationella artister.

Det har höjts missnöjda röster, bland annat från politiska motståndare som inte uppskattar en födelsedagsgala när landet har stora problem. En nyligen gjord undersökning visar att nio av tio zimbabwier är arbetslösa. Den pågående strejken bland statsanställda, som strejkar för högre löner, gör inte heller att en födelsedagsfest uppskattas. En fackförningsledare har sagt att detta visar ledarnas klara prioteringar, om de föredrar att planera en fest istället för att ta tag i den pågående strejeken.

Än så länge är det inte känt varifrån pengarna för presidentens födelsedagsfest är tagna ifrån. Det är vanligt med stora donationer från affärsmän, religösa ledare och utländska bidragsgvare som tillsammans med statliga medel betalar kalaset.

Det finns dock många stora frågor kvar att lösa som verkar ha fastnat i förhandlingarna. Just nu pågår en strejk bland statligt anställda som visar sitt missnöje med att de fortfarande inte får ut sin lön eller bara delar av den. De kräver en minimilön på $630. Nu är den lägsta lönen $135.

Det civila samhället och andra aktörer har bjudits in för att vara med och utforma den nya konstitutionen. Kommissionärer för mänskliga rättigheter, valövervakare och media och information har utsetts, men har ännu inte svurits in och börjat sitt arbete.  Det har därför inte skett någon mediareform.

Ett försök till att visa på transparens från den nya regeringens sida är att det för första gången på länge har gjorts en revisionsberättelse över regeringens ekonomi 2008. Rapporten visar på en del exempel på dåligt ledarskap från högt uppsatta tjänstemän.

Nyligen kom det ett direktiv ifrån presidentens parti, som hävdar att alla företag ska ha en majoritet av svarta ägare. Detta ska vara implementerat i april. Direktivet har inte diskuterats i de samlingsregeringens parlament och många tolkar det som att ZANU-PF vill fortsätta att leda landet ensamt.

Många känner sig besvikna över hur trögt det går i förhandlingarna och hur lite delaktighet/transparens  som genomsyrar processen. Det har gjorts uttalanden i media att förhandlingarna ska hållas så internt som möjligt. Till helgen kommer Sydafrikas president Jacob Zuma som är facilitatör att sätta sig med förhandlingsdelegationerna och förhoppningsvis leda förhandlingarna framåt. Eventuellt blir det val någon gång tidigt nästa år, målet att den nya konstitutionen ska vara klar i oktober.

Källor: Chronicle och Zimbabwe Independant

Statistik Zimbabwe
Number of people living with HIV: 1 300 000
Adults aged 15 to 49 prevalence rate: 15.3%
Adults aged 15 and up living with HIV: 1 200 000
Women aged 15 and up living with HIV: 680 000
Children aged 0 to 14 living with HIV: 120 000
Deaths due to AIDS: 140 000
Orphans due to AIDS aged 0 to 17: 1 000 000

Källa: http://www.unaids.org/en/CountryResponses/Countries/zimbabwe.asp

Elin Schennings / handläggare Zimbabwe

I talet till WOZA och dess ordförande Magodonga Mahlangu sa Obama:
“Each time they see Magodonga beaten back, beaten black and blue during one protest, only to get right back up and lead another, singing freedom songs at the top of her lungs in full view of security forces, the threat of a policeman’s baton loses some of its power”

WOZA bildades i December 2002 och har sedan dess organiserat fler än 100 demonstrationer för demokrati och kvinnors rättigheter I Zimbabwe.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Zimbabwe Rape Survivors Association uppskattar att Memory och 2000 andra kvinnor och flickor utsattes för ”politiskt motiverad våldtäkt i maj och juni i fjol. Nu har Memory hiv och när hon går till kliniken för att få vad mediciner som finns så möter hon ofta mannen som troligen smittade henne. Hon kan inget göra, polisen säger bara att de inte hanterar ”politiska ärenden”. Hon mår inte längre så bra och känner att hon håller på att dö. Själv har hon därför inget att förlora men oroar sig för sina döttrar.
Därför valde hon tillsammans med tre andra kvinnor att tala ut i en kort film producerad av Research and Advocacy Unit (RAU). Genom att sprida sin historia hoppas hon att skapa en opinion som hindrar politiskt våld i fortsättningen.
Se filmen på WITNESS hemsida

Viktoria Olausson, East London, Sydafrika

Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: ”vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: ”Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans ”natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Det är stundtals svårt förstå MDC-T:s aktiviteter och ansatser för oss i Harare. Åtta miljarder USA dollars till att börja är en jättesumma i sammanhanget när landet ekonomiska storlek är ungefär hälften så stor, medan den offentliga sektorns budget är cirka en miljard. Hur ska staten eller landet överhuvudtaget absorbera sådana belopp? Kan det vara ett elitistiskt försök att äta stora delar av kakan?

Och vad är allt prat om hur bra det går för landet? Under den politiska ytan är det fortfarande otrevlig och tufft här i Zimbabwe. Bara i dagarna har medlemmar av den modiga organisationen WOZA -Women of Zimbabwe Arise arresterats och misshandlats både i Harare och Bulawayo. Deras ”brott”: att fredligt demonstrera för en bättre Zimbabwe och för att hedra flyktingar inom och utanför landet i samband med FN:s flyktingdag.

Inte heller kommer samregeringen överens med civilsamhället, som kritiserar regeringen för att ignorera folkets verklig behov. Behov som inkluderar vettiga priser för vatten, sanitet, elektricitet, hyror, men också respekt för en folk-driven ny konstitution och upphörandet av godtyckliga arresteringar, oberoende nyhetssändningar, nyttjande av landets naturresurser för folkets bästa, upphörande av farminvasioner, och politisk relaterad hot och våld, etc.

Varför går Tsvangirai och för samlingsregeringens talan som om det är nästan bara en positiv utveckling vi ser, när det är skrämmande bakom ridåerna. Den reella makten besitter fortfarande ZANU-PF hökar. Polis, säkerhetspolis och militären står hotfullt i bakgrunden och agerar sporadiskt för att injaga skräck för att behålla maktbefogenheter. En journalist grävde också nyligen fram att ungefär 29 000 ungdomar avlönas av två ministerier utan verklig anknytning till verksamheten. De misstänks vara ligister för ZANU:s repressionsapparat. Det finns en stor risk att alla dessa repressiva strukturer och individer tas till bruk inför ett val om ungefär ett år.

På den positiva sidan kan MDC kapa dem repressiva kanalerna så mycket som möjligt och satsa pengar, lagstiftning och andra resurser för att bygga upp ett starkare samhälle och befolkning som kan stå emot de destruktiva krafterna.

En zimbabwier sade hoppfullt igår: ju längre denna nya situation pågår desto mindre chans för att landet faller tillbaka mot förfall.

Låt oss hoppas på det. Men hopp är ofta en illusion i nutidens Zimbabwe. Det värsta vore om Tsvangirai som anklagades för att vara lakej åt Väst av den ökände Mugabe, är numera lakej åt honom också.

För ett tag sedan sa Mugabe till besökande norrmän: Vi har inte längre någon opposition, vi arbetar ihop. Vid ett annat tillfälle sa han: det finns inga politiska fångar i Zimbabwe, bara kriminella.

Jaså!? Amnesty International har en annan åsikt efter förra veckans besök i landet.

Sedan är det svårt som amatörfotograf att fånga händelser och glimtar ur samhället. De mest representativa bilderna är ju svårast att ta – för vem som helst. Dessutom kan vissa tycka att det är stötande att ta bild på deras misär fyllda vardag, vilket måste respekteras.

Trots dessa förutsättningar är vi stolta att presentera ett antal fotoalbum, tillhörande denna blogg och Afrikagrupperna. Förhoppningen är att skapa ett större djup och bredare förståelse av samhällena och livsvillkoren i Zimbabwe. Sedan ska det sägas att urvalet representerar dem finaste och mest intressanta fotona.

Låt era sinnen vidgas! Klicka http://picasaweb.google.com/ZimbabwePictures

(I framtiden klicka på ”Picasa fotoalbum under rubriken ”bloggrulle” nedan till höger)

Nedan följer ett smakprov från busstationen i Harare förorten Mbare med patrullerande kravallpolis (tagen i smyg med mobiltelefon vilket jag har fått göra ofta…

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Medan ”det elake ansiktet”, president Mugabe hängde med andra Afrikanska despoter under gångna veckan, hängde ”det snälla ansiktet” premiärminister Tsvangirai i USA. Där träffade han en annan ”afrikan”, Barack Obama. Det snälla ansiktet försökte få loss pengar till att lyfta det härdade landet och dess befolkning. I en intervju poängterar Tsvangirai att alla pengar skulle gå direkt till befolkningens behov, och inte till regeringen.

Men det verkar som om han inte var särskilt framgångsrikt. Obama lovordade Tsvangirai, kritiserade diplomatiskt Mugabe och bekräftade att USA inte ändrar sin inställning vad gäller sanktioner. Och att döma av biståndspengarnas storlek är inte Obama administrationen särskilt förtjust och/eller generös. Endast 73 miljoner USA dollars lovades till befolkningens behov. Det är småpengar i sammanhanget, där offentliga sektorn behöver minst en miljard för att överleva. Sen är det oftast en bråkdel av amerikansk bistånd som verkligen når den tilltänkta målgruppen.

Nu är Tsvangirai på liknande färd i Europa. Idag i Tyskland, imorgon bitti i Sverige där han träffar statsministern. Enligt programmet ska han också träffa biståndsministern. En presskonferens kommer att webbsändas, se länk: http://www.regeringen.se/sb/d/11980/a/128127

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna