Zimbabwe idag

Nytt kapitel i Zimbabwes historia

I morgon den 13 februari, är det ett år sedan de tre partierna ZANU PF, MDC-T och MDC-M undertecknade överenskommelsen om formaliseringen av den nya samlingsregeringen. Förhandlingarna har gått trögt med att skapa en ny fungerande regering och en konstitution. Men på många håll har det blivit bättre för befolkningen. Det finns mat i affärerna och tillgång till bensin. Det politiska våldet har minskats. Det har skett stora förbättringar i ekonomin sedan införande av amerikanska dollar och sydafrikanska rand som gångbar valuta i landet.

Det finns dock många stora frågor kvar att lösa som verkar ha fastnat i förhandlingarna. Just nu pågår en strejk bland statligt anställda som visar sitt missnöje med att de fortfarande inte får ut sin lön eller bara delar av den. De kräver en minimilön på $630. Nu är den lägsta lönen $135.

Det civila samhället och andra aktörer har bjudits in för att vara med och utforma den nya konstitutionen. Kommissionärer för mänskliga rättigheter, valövervakare och media och information har utsetts, men har ännu inte svurits in och börjat sitt arbete.  Det har därför inte skett någon mediareform.

Ett försök till att visa på transparens från den nya regeringens sida är att det för första gången på länge har gjorts en revisionsberättelse över regeringens ekonomi 2008. Rapporten visar på en del exempel på dåligt ledarskap från högt uppsatta tjänstemän.

Nyligen kom det ett direktiv ifrån presidentens parti, som hävdar att alla företag ska ha en majoritet av svarta ägare. Detta ska vara implementerat i april. Direktivet har inte diskuterats i de samlingsregeringens parlament och många tolkar det som att ZANU-PF vill fortsätta att leda landet ensamt.

Många känner sig besvikna över hur trögt det går i förhandlingarna och hur lite delaktighet/transparens  som genomsyrar processen. Det har gjorts uttalanden i media att förhandlingarna ska hållas så internt som möjligt. Till helgen kommer Sydafrikas president Jacob Zuma som är facilitatör att sätta sig med förhandlingsdelegationerna och förhoppningsvis leda förhandlingarna framåt. Eventuellt blir det val någon gång tidigt nästa år, målet att den nya konstitutionen ska vara klar i oktober.

Källor: Chronicle och Zimbabwe Independant

Kvinnorättsoganisation tilldelas Robert F. Kennedy Human Rights Award

I måndags delade president Obama ut Robert F. Kennedy Human Rights Award till den Zimbabwiska kvinnorättsorganisationen Women of Zimbabwe Arise (WOZA)

I talet till WOZA och dess ordförande Magodonga Mahlangu sa Obama:
“Each time they see Magodonga beaten back, beaten black and blue during one protest, only to get right back up and lead another, singing freedom songs at the top of her lungs in full view of security forces, the threat of a policeman’s baton loses some of its power”

WOZA bildades i December 2002 och har sedan dess organiserat fler än 100 demonstrationer för demokrati och kvinnors rättigheter I Zimbabwe.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Kvinnor berättar om politisk våldtäkt

Läste en artikel i tidningen Sowetan som jag inte kan glömma. Den handlar om kvinnor som Memory Shiirinorira.  Hon har två barn och hoppades på en ljusnande framtid trots sin problematiska tillvaro i slummen utanför Harare och trots alla problem i Zimbabwe idag. Hon röstade på MDC i valet och gjorde sig därmed till måltavla för det politiska våld som slog tillbaka på de som vågade rösta på någon annan än regeringspartiet.

Zimbabwe Rape Survivors Association uppskattar att Memory och 2000 andra kvinnor och flickor utsattes för ”politiskt motiverad våldtäkt i maj och juni i fjol. Nu har Memory hiv och när hon går till kliniken för att få vad mediciner som finns så möter hon ofta mannen som troligen smittade henne. Hon kan inget göra, polisen säger bara att de inte hanterar ”politiska ärenden”. Hon mår inte längre så bra och känner att hon håller på att dö. Själv har hon därför inget att förlora men oroar sig för sina döttrar.
Därför valde hon tillsammans med tre andra kvinnor att tala ut i en kort film producerad av Research and Advocacy Unit (RAU). Genom att sprida sin historia hoppas hon att skapa en opinion som hindrar politiskt våld i fortsättningen.
Se filmen på WITNESS hemsida

Viktoria Olausson, East London, Sydafrika

Rasism och polariseringar

”Det här visar att afrikaner inte kan sköta sig själva”, säger den svenske mannen plötsligt under vår diskussion om Zimbabwes djupa kris för ett halvår sedan.

Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: ”vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: ”Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans ”natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Under ytan av internationell politik

Morgan Tsvangirai är i skrivande stund i Storbritannien för att avsluta sin rundresa i västerländska länder. Hans förhoppning har varit att länderna öppnar sina plånböcker för Zimbabwe. Enligt hans parti MDC-T behöver landet åtta miljarder USA dollars för att återliva landets ekonomi. Men nu står det klart att endast en fraktion av beloppet är lovordat. En snabb beräkning är att mellan 300-400 miljoner nya biståndspengar kommer att komma landet till del, och endast en bråkdel kommer att kanaliseras genom regeringens finansdepartement, ledd av Tendai Biti, MDC-T.

Det är stundtals svårt förstå MDC-T:s aktiviteter och ansatser för oss i Harare. Åtta miljarder USA dollars till att börja är en jättesumma i sammanhanget när landet ekonomiska storlek är ungefär hälften så stor, medan den offentliga sektorns budget är cirka en miljard. Hur ska staten eller landet överhuvudtaget absorbera sådana belopp? Kan det vara ett elitistiskt försök att äta stora delar av kakan?

Och vad är allt prat om hur bra det går för landet? Under den politiska ytan är det fortfarande otrevlig och tufft här i Zimbabwe. Bara i dagarna har medlemmar av den modiga organisationen WOZA -Women of Zimbabwe Arise arresterats och misshandlats både i Harare och Bulawayo. Deras ”brott”: att fredligt demonstrera för en bättre Zimbabwe och för att hedra flyktingar inom och utanför landet i samband med FN:s flyktingdag.

Inte heller kommer samregeringen överens med civilsamhället, som kritiserar regeringen för att ignorera folkets verklig behov. Behov som inkluderar vettiga priser för vatten, sanitet, elektricitet, hyror, men också respekt för en folk-driven ny konstitution och upphörandet av godtyckliga arresteringar, oberoende nyhetssändningar, nyttjande av landets naturresurser för folkets bästa, upphörande av farminvasioner, och politisk relaterad hot och våld, etc.

Varför går Tsvangirai och för samlingsregeringens talan som om det är nästan bara en positiv utveckling vi ser, när det är skrämmande bakom ridåerna. Den reella makten besitter fortfarande ZANU-PF hökar. Polis, säkerhetspolis och militären står hotfullt i bakgrunden och agerar sporadiskt för att injaga skräck för att behålla maktbefogenheter. En journalist grävde också nyligen fram att ungefär 29 000 ungdomar avlönas av två ministerier utan verklig anknytning till verksamheten. De misstänks vara ligister för ZANU:s repressionsapparat. Det finns en stor risk att alla dessa repressiva strukturer och individer tas till bruk inför ett val om ungefär ett år.

På den positiva sidan kan MDC kapa dem repressiva kanalerna så mycket som möjligt och satsa pengar, lagstiftning och andra resurser för att bygga upp ett starkare samhälle och befolkning som kan stå emot de destruktiva krafterna.

En zimbabwier sade hoppfullt igår: ju längre denna nya situation pågår desto mindre chans för att landet faller tillbaka mot förfall.

Låt oss hoppas på det. Men hopp är ofta en illusion i nutidens Zimbabwe. Det värsta vore om Tsvangirai som anklagades för att vara lakej åt Väst av den ökände Mugabe, är numera lakej åt honom också.

För ett tag sedan sa Mugabe till besökande norrmän: Vi har inte längre någon opposition, vi arbetar ihop. Vid ett annat tillfälle sa han: det finns inga politiska fångar i Zimbabwe, bara kriminella.

Jaså!? Amnesty International har en annan åsikt efter förra veckans besök i landet.

Bilder inifrån Zimbabwe – lanserar fotoalbum!

Bäste läsare, ni har nog märkt att bloggen har haft ont om foton. Det beror på flera faktorer. Eftersom Zimbabwe har en repressiv statsapparat, med sina tentakler överallt, har det varit riskfyllt att ta bilder öppet, särskilt under förra året.

Sedan är det svårt som amatörfotograf att fånga händelser och glimtar ur samhället. De mest representativa bilderna är ju svårast att ta – för vem som helst. Dessutom kan vissa tycka att det är stötande att ta bild på deras misär fyllda vardag, vilket måste respekteras.

Trots dessa förutsättningar är vi stolta att presentera ett antal fotoalbum, tillhörande denna blogg och Afrikagrupperna. Förhoppningen är att skapa ett större djup och bredare förståelse av samhällena och livsvillkoren i Zimbabwe. Sedan ska det sägas att urvalet representerar dem finaste och mest intressanta fotona.

Låt era sinnen vidgas! Klicka http://picasaweb.google.com/ZimbabwePictures

(I framtiden klicka på ”Picasa fotoalbum under rubriken ”bloggrulle” nedan till höger)

Nedan följer ett smakprov från busstationen i Harare förorten Mbare med patrullerande kravallpolis (tagen i smyg med mobiltelefon vilket jag har fått göra ofta…

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Tsvangirai har träffat Obama, imorgon Reinfeldt

Det är som om Zimbabwe har två ansikten utåt nu, en snäll och en elak. Förenklat representeras dessa ansikten av partierna MDC (båda falangerna) och ZANU-PF med sin mörka nutidshistoria.

Medan ”det elake ansiktet”, president Mugabe hängde med andra Afrikanska despoter under gångna veckan, hängde ”det snälla ansiktet” premiärminister Tsvangirai i USA. Där träffade han en annan ”afrikan”, Barack Obama. Det snälla ansiktet försökte få loss pengar till att lyfta det härdade landet och dess befolkning. I en intervju poängterar Tsvangirai att alla pengar skulle gå direkt till befolkningens behov, och inte till regeringen.

Men det verkar som om han inte var särskilt framgångsrikt. Obama lovordade Tsvangirai, kritiserade diplomatiskt Mugabe och bekräftade att USA inte ändrar sin inställning vad gäller sanktioner. Och att döma av biståndspengarnas storlek är inte Obama administrationen särskilt förtjust och/eller generös. Endast 73 miljoner USA dollars lovades till befolkningens behov. Det är småpengar i sammanhanget, där offentliga sektorn behöver minst en miljard för att överleva. Sen är det oftast en bråkdel av amerikansk bistånd som verkligen når den tilltänkta målgruppen.

Nu är Tsvangirai på liknande färd i Europa. Idag i Tyskland, imorgon bitti i Sverige där han träffar statsministern. Enligt programmet ska han också träffa biståndsministern. En presskonferens kommer att webbsändas, se länk: http://www.regeringen.se/sb/d/11980/a/128127

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

MDC-T nationell konferens

Under helgen hade partiet MDC-T (Movement of Democratic Change-Tsvangirari falangen) sin nionde nationella konferens. Där erkände Tsvangirai att samregerigen borde ha genomfört fler positiva förändringar för landet. Men likväl hade en hel del hänt, varför partiet bekräftade att de kommer att fortsätta samregera med ärkefienderna i ZANU-PF.

Däremot ska de begära att SADC (det regionala samarbetsorganet som skapade samregeringen i Zimbabwe) anordnar ett krismöte för att handskas med viktiga stötestena, framförallt vad gäller centralbankschefen och riksåklagaren (se tidigare blogginlägg) vilka uppmanades att avgå.

De statliga mediakanalerna berättade ytterst lite om MDC-T:s konferens. Ett ämne som på MDC-T konferensen. Det konstaterades att de statliga mediekanalerna är fortsatt skevna till ZANU-PFs fördel. Ja, ibland blir nyhetsflödet extremt absurd, särskilt när nyheter presenteras direkt ur Mugabes uttalanden. Det blir som att mediet är en direkt språkrör för 85-årigen.

Zimbabwe är fortsatt spännande, fortsatt tragisk och komiskt.

Vad tror ni som läsare kommer att hända i landet framöver? Skriv gärna en kommentar och berätta.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Krigsretorik upp till ytan igen

Medan samlingsregeringen tågar ska de också uppfylla hela det avtal som de skrev under september förra året. Några av dem viktigaste kvarstående frågorna är att arbeta fram en ny konstitution, däribland mindre repressiva media och informationslagar, omfördela utnämningarna av ambassadörer, direktörer, diverse chefer, och då framförallt riksåklagaren och centralbankschefen.

Riksåklagaren Johannes Tomana, utnämnd av president Mugabe, har ofta politiska motiv bakom sina åtalsprojekt gentemot ledare, journalister och andra individer. Åtal som ofta leder till arresteringar. Och det finns inget som tyder på att det är fängslande under trivsamma omständigheter…

Centralbankschefen Gideon Gono, är närmast efter Mugabe individen som personifierar Zimbabwes snabba sönderfall. Kritiker menar att han är en personlig bankir åt Mugabe, hans fru Grace och kompisar i form av generaler och andra överbefälhavare. Han har hjälpt till att tvätta pengar, sälja mineraler, sälja zimbabwiska dollar på den illegala marknaden, och till och med direkt snott pengar från diverse bankkonton i syfte att finansiera ZANU elitens ”konsumtions- och repressiva behov”.

Nu har den politiska dragkampen om dessa poster tagits till nya fronter. Medan MDC har framfört ämnet till regionala samarbetsorganet SADC, har befälhavare hotat med våld. En av flygvapnets chefer, Henry Muchena har enligt dagens Saturday Herald (fortfarande ZANU-affilierad statstidning) att försvarsmakten står bakom Gono. Patrick Chinamasa, en höjdare inom ZANU-PF och tillika ”rättviseminister” säger i samma artikel att den som vill att Gono avgår vill att ZANU-PF avgår, vilket inte kommer att ske. Joseph Chinotimba, vice ordförande för den hårdkokta krigsveteran-föreningen lägger också sin tyngd bakom Gono tillsammans med hotfull retorik.

Allt detta efter att Mugabe i måndags sa att det inte finns en chans att Gono blir av med sin post före sin mandatperiod. För ungefär sex månader fick Gono förnyat förtroende av den pigge 85-åringen med mandatperioden fem år.

Det ska bli intressant att se hur MDC ställer sig till denna, och andra stötestenar under denna helg, då partiet har sin nionde nationella konferens.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Länk till intervju med Tsvangirai

En intressant och klart läsvärd artikel, som bland annat belyser de viktigaste politiska utmaningarna i dagens Zimbabwe.

http://www.thezimbabweindependent.com/index.php/local/22705-first-100-days-working-with-mugabe