Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: ”vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: ”Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans ”natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Sedan är det svårt som amatörfotograf att fånga händelser och glimtar ur samhället. De mest representativa bilderna är ju svårast att ta – för vem som helst. Dessutom kan vissa tycka att det är stötande att ta bild på deras misär fyllda vardag, vilket måste respekteras.

Trots dessa förutsättningar är vi stolta att presentera ett antal fotoalbum, tillhörande denna blogg och Afrikagrupperna. Förhoppningen är att skapa ett större djup och bredare förståelse av samhällena och livsvillkoren i Zimbabwe. Sedan ska det sägas att urvalet representerar dem finaste och mest intressanta fotona.

Låt era sinnen vidgas! Klicka http://picasaweb.google.com/ZimbabwePictures

(I framtiden klicka på ”Picasa fotoalbum under rubriken ”bloggrulle” nedan till höger)

Nedan följer ett smakprov från busstationen i Harare förorten Mbare med patrullerande kravallpolis (tagen i smyg med mobiltelefon vilket jag har fått göra ofta…

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Det är allmänt känt att landets naturrikedomar, både jordbruksarealer och mineraler länsas av hårdföra militärer eller av individer anknutna till dem.

För ett par månader sedan publicerade centralbanken en lista över landets potentiella mineralresurser:

Guld: 13 miljoner ton
Platina: 2.8 miljarder ton
Kromit: 930 miljoner ton
Nickel: 4.5 miljoner ton
Kol: 26 miljoner ton
Diamanter: 16.5 miljoner ton
Järn: 30 miljarder ton
Koppar: 5.2 miljoner ton
Metangas: störst i södra Afrika

(källa: Standard Bank Economics 26 Mars 2009)

Om ovanstående stämmer innebär det bland annat att bara guldet har ett värde på över tre miljarder SEK (guld kostar nu ca 250 SEK per gram). Centralbanken uppskattar också att bara den illegala utforslingen av diamanter uppgår till över 300 miljoner USA dollars varje månad. Utmaningen är att kontrollera denna utflöde, men också att omsätta det till värde för hela landet och hela dess befolkning. I så fall skulle diamantpengarna räcka gott och väl till statens och landets behov.

Vi får också vara försiktiga med siffrorna (som vi alltid ska vara med siffror). De här är ju trots allt sammanställda av landets centralbank, en länsande institution. De överdriver förmodligen för att kunna sälja utvinningsrättigheter. Vad vi förstår försöker politiker locka internationella investerare och stater till att framställa pengar till Zimbabwe i utbyte mot utvinningsrättigheter. Hittils har ingen visat någon större entusiatism. Zimbabwe är en het potatis, trots allt. Men annars finns det redan ett antal operatörer i landet, sydafrikanska såsom brittiska.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Jag är tillbaka i Harare efter en tids frånvaro. En snabb överblick, nyhetsbevakning, lite statistik och många konversationer senare kan jag konstatera att livsvillkoren är bättre nu, även för den stora massan, och inte bara för eliten.

Förbättringen handlar dock om att landet faktiskt hade (till slut) kollapsat vid förra årsskiftet. Då blir det egentligen inte särskilt svårt att åstadkomma vissa positiva förbättringar. Den mest konkreta politiska förändringen är suspensionen av den zimbabwiska dollarn och det totala legaliserandet av utländska valutor. På det sättet sopades extrem hyperinflation bort från vardagen.

En icke-politisk utveckling är att det är skördesäsong sedan mitten av mars. Det innebär att det finns mat att äta, och till och med att sälja. För mig är det märkligt att butiker är ”normaliserade”. Det finns nämligen massor att köpa. Det är också variationsrikt. Ett så stort utbud och variation av grönsaker, frukt, andra livsmedel och saker har jag inte sett här på två år.

Även priserna är någorlunda normaliserade. Med det större utbudet, framförallt av inhemsk livsmedel har priserna sjunkit betydligt. Du kan få viktiga grönsaker för motsvarande 5 kronor kilot. En limpa bröd kostar 6-10 SEK beroende på kvalitet. Den viktigaste produkten, majsmjöl, kostar ca 35 SEK för 10 kg.

Nationell statistik visar att priserna fortsätter att sjunka. Det är verkligen på tiden. Zimbabwes prisnivåer har motsvarat svenska förhållanden under det senaste året. Men det är fortfarande högt jämfört med för två år sedan.

Antalet kolerafall fortsätter att minska drastiskt. Det beror mycket på att regnperioden är över och att biståndsorganisationer har kommit igång på allvar med bekämpning och förebyggande åtgärder. Det har inte samlingsregeringen haft så mycket med att göra.

Ett betydande politiskt beslut har dock varit att tvinga ned skolavgifterna till en hanterbar nivå. Men tyvärr fortsätter skolledningarna att ta ut en annan avgift, ”levy”, som ska täcka skolans fortlöpande kostnader vid sidan av själva utbildningen. Lärarna är i alla fall närvarande för cirka 800 SEK i månaden.

Problemen och de dagliga utmaningarna är fortfarande extremt påfrestande för över 90 procent, och nio miljoner av befolkningen. Det är mycket svårt för utsatta grupper att ta sig upp från ett liv som har slagits i splittror. Om det finns arbete, så är lönen mycket lägre än utgifterna som krävs för att möta familjens basbehov. Det blir ännu påfrestande för hushållskassan om det uppstår sjukdomar eller andra extraordinära händelserna, vilket det ofta gör när människor lever i fattigdom.

Jag läser idag på SVT text att svenskar är bland de mest hoppfulla i världen om sitt liv om fem år, samtidigt som zimbabwier tillhör gruppen som är minst hoppfull om den närmaste framtiden. Går det att exportera hopp?

Vad gäller den politiska atmofären skulle jag kunna skriva spaltmeter. Det händer oerhört mycket varje dag, samtidigt som det inte sker ett dyft. Jag ska istället citera en person från en zimbabwisk organisation: ”jag vet inte vilka som är mest förvirrad, MDC* eller civilorganisationerna”.

* MDC = Movement for Democratic Change, det oppositionella partiet som nu ingår i samlingsreging med partiet som har lett landet sedan självständigheten 1980, Robert Mugabes ZANU-PF.

Enkla sanningar är lättsmälta. Likt en smörig zimbabwisk avokado mjuknar förenklingar smakrikt på plats i hjärnan. En pusselbit som tycks passa in i ens större människosyn och världsåskådning.
Zimbabwe är ett av dem mest omtalade länderna i världen. Det beror troligen på polariserande förenklingar; svarta mot vita, kapitalism mot socialism och imperialism mot självständighet, äganderättigheter mot rättvisa. Vi lever i en rasistisk värld, men vi lever också i en egoistisk och elitistisk värld.

Eliter försöker vidga och behålla sin makt och sina resurser. Och när det kolliderar med folkets intressen används dessa maktstrukturer och resurser för att köra över dem. Politisk retorik är en sådan maktapparat: med slagord som att man aldrig kommer att låta landet koloniseras igen, koloniseras landet genom att våldsamt stjäla presidentposten och en massa parlamentsplatser.

Och det finns folk som väljer en sida och ser bara en motpol, även i Sverige. En del håller på Mugabe och kompani för att han är ”anti-imperialistisk.” Det finns också de som anser att Afrikas problemfyllda tillvaro är mestadels inhemsk och beror på afrikanerna själva. Det gynnar de att bortse från historiska interventioner, maktstrukturer, ekonomiska ojämlikheter, m.m. Det rättfärdigar deras tillvaro och privilegier att skylla på andra – att de är med och befäster invanda, socialt konstruerade polariseringar vill de inte veta av.

Men imperialism har många ansikten, alltifrån bleka till bruna. Det är elitism och andra element, såsom girighet som driver. Steve Biko, den legendariska frihetskämpen i Sydafrika, varnade för 30 år sedan för ett enkelt ”färgskifte” i landets styre. Han förutsåg då både apartheids fall och dagens Sydafrika scenario med ”vita” som har behållit och utvidgad välfärd och status, medan majoriteten, ofta ”svarta” har små möjligheter att ta sig ur fattigdom. Biko påvisade människors likhet, och manade till att stärka afrikaners självkänsla som har slagits i spillro efter århundraden. Biko, torterades och dödades år 1977 av apartheids polisstyrkor (Bok: Steve Biko ”I write what I like”, Film: ”Cry freedom”, 1987).

I dagens Sydafrika drivs en retorik och program om ”black empowerment”. Men den ”vita” klassen förstärker, lobbar och mutar sig fram för att behålla och vidga sina privilegier. Den svarta eliten hakar på och utnyttjar ”black empowerment” till att tillsätta sina egna på ledande positioner. I Zimbabwe höll den svarta eliten (också med hjälp av den vita) på att tömma statsapparatens resurser vid 1990-talets slut (efter ha skuldsatt landet till öronen). I syfte att fortsatta länsa landet använde de den populära vägen: ta tillbaka mark från de vita. Men undersökningar har visat om och om igen att det var en elitistisk tårtdelning.

I dagens Zimbabwe med en samlingsregering är tendensen tyvärr likadan, om än mindre aggressiv och mindre våldsam. Återigen samlades nyligen de politiska eliterna på ett femstjärnigt hotell för att, under några dagar bli vänner. Efteråt fortsatte de att tjata om finansiella lån utifrån. Pengar som befolkningen ska betala senare. De önskar få över åtta miljarder USA dollars – en summa som är dubbel så stor som landets nuvarande ekonomi, och åtta gånger större än årets statsbudget. Undrar hur de ska använda pengarna?! Under tiden, efter två månader, ser vi endast små förändringar i ett land där mycket kan göras på en gång.

Med en försvagat befolkning kan eliten göra vad som helst. Därför är det ännu viktigare att vidga våra sinnen, och stärka andra medmänniskors sinnen var de än är. Kunskap är ingenting om den inte används. Vi bör organisera oss starkare, så att folket blir en kraft att räkna. Och folkets representanter inom civilsamhället bör också vara uppmärksam på elitistiska tendenser bland sina ledare. Tyvärr en märkbar tendens bland många här i Zimbabwe och bortom. Det blir mycket prat och mindre verkstad.

Nu har jag kanske också gjort en förenkling… förhoppningsvis en annorlunda och inspirerande sådan, dock.

MDC analysen kan mycket väl stämma eftersom landets BNP värde har mer än halverats under dem senaste elva åren.
I syfte att skaffa resurser har landets nya kabinett, i alla fall MDC strukturerna, försökt charma tänkbara utvecklingspartners, främst från grannländer och Väst. Det är en ytterst tuff uppgift att övertyga länder och investerare att tro på Zimbabwes närmaste framtid.

MDC sitter ju trots allt i en nästan totalt havererat ekonomi med samma personer och parti som är huvudorsaken till sönderfallet. Dessutom har de ännu inte lyckats göra sig av med den ökände centralbankschefen Gideon Gono. Han personifierar landets sönderfall och kleptomani ekonomi tillsammans med Robert Mugabe. Inte heller har politiska fångarna släpps fria. Personer som i månader har suttit i mörka, sjukliga fängelsehålor under tortyr. Inte heller har MDC kunnat balansera emot krafter inom säkerhetsstyrkor som inte släpper den arresterade och tilltänkte vice jordbruksministern. Samma säkerhetschefer tros också ha gett klartecknen till ett antal nya farminvasioner under gångna veckan.
Det ser därför svårt ut för regeringen att ansamla långtgående resurser. Biståndsgivare och investerare vill se konkreta förbättringar innan de går in med betydande resurser. Dessutom genomgår nästan alla länder en ekonomisk kris vilket riskerar att hämma resursflöden till länder som Zimbabwe.

Men en långsiktig farhåga är att regeringen belånar sig en massa pengar som kommer att slå hårt på framtida utveckling. Redan idag är landets utländska skuld lika stor som landets BNP – en skuldsättning som få länder kommer i närheten av. I princip hela skulden är uppbyggt av diktaturer och västerländska internationella finansinstitut. Halva utländska skulden har ärvts ifrån den rasistiska Rhodesia-regimen (när vi räknar med räntor och avgifter). En fjärdedel beror på en skuldsättning som direkt har att göra med kampen mot apartheid Sydafrikas destabiliserande aktiviteter mot Zimbabwe under 1980-talet. Den sista fjärdedelen beror på Världsbankens och Internationella Valutafondens framfart i landet under 1990-talet.

Vi får inte glömma bort att externa krafter har minst lika mycket skuld i Zimbabwes sönderfall som interna krafter. Förutom det ovanstående, vill jag påminna om Storbritanniens negativa roll, särskilt under tidigare premiärminister Tony Blairs mantel. När han tillträdde 1997 vägrade han fullfölja den tidigare regeringens avtal om att finansiera Zimbabwes landreform. Det utgjorde startpunkten och svepskälet för landets elit att våldsamt invadera storfarmer.

Nu behöver den nya regeringen arbeta för att skriva av dessa illegitima skulder, eller åtminstone få dem frysta ett tag. De kan resurser frigöras till sociala sektorer istället för att betala av skulder till rika länder.

Idag är statens kistor tömda, men landets rikedomar i form av natur och människor väntar på att tas tillvara på för alla, inte bara för en liten skara.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Epidemin ser dock inte ut att stanna av på ett tag. Utan en fungerande offentlig sektor – utan vårdinrättningar, vattenförsörjning, strömdistribution, sanitetsskötsel, eller matsäkerhet. Regnperioden är i full gång, vilket betyder att regnvatten drar med sig kolerabakterier in i grundvatten som dricks av de flesta. I norra Zimbabwe väntas nu, till råga på allt översvämingar. Här i Harare city är vi dock priviligerade. Enligt The Herald, statstidningen har kommunen kemikalier för att rena vatten så att det räcker fyra månader till.

The Herald rapporterar också om alla organisationer och länder som bistår i kampen mot koleran. Bland annat bistår Sverige med USD 2,5 miljoner. Kina, Zimbabwes ”närmaste vän” bistår med en halv miljon USD. Nederländerna är till synes största givare med USD 11,7 miljoner medan sydkoreanska studenter har gett USD 7 500. Ironiskt verkar koleraepidemin ha blivit regimens enda ”internationella samarbete”. Initialt ledde den till ett omfattande fördömande av Zimbabwes regim och om en förestående kollaps av regimen.

MDC-Mutambara
Det är också regimens överlevnad som Arthur Mutambara förutspår, i 5-10 år. Han skriver i en lång, skarp debattartikel om regimens slughet och repressivitiet. Han kritiserar Tsvangirai för passivitet och undermålig ledarskap. Han kritiserar västmakter för dubbelmoral och överhöghet om att representera vad folk. ”Ni måste lyssna på oss, och inte tvärtom”, proklamerar Mutambara till väst. Hans stora poäng är att Mugabe visserligen är urusel för landet, men någon som inte går att göra sig av med, då är det bättre att gilla läget och samarbeta för befolkningens skull. Tron att landet ska krascha och regimen falla är en illusion, menar han.

[Länk till artikel: http://zimbabwejournalists.com/story.php?art_id=5132&cat=4 ]

MDC-Tsvangirai
Under tiden är Tsvangirai fortfarande utanför landet, trots att han till slut fick en riktig gällande pass. I dagarna samlas ledningen för partiet i Sydafrika för att bestämma riktningen framåt. Deras position hittills har varit att Mugabe och hans parti har orättvis majoritet av den reella makten i maktdelningsförslaget. Farhågan har varit att uppslukas och/eller paralyseras av ZANU:s maktstrukturer. Därför har de hellre valt att låta landet fortsätta förfalla än att ingå i en regering. De har även positionerat sig att den föreslagna samlingsregeringen inte kan bryta landets nedåtgående spiral. Vissa har poängterat taktiken om att låta landet brinna och krascha så att en ny era kan uppstå ur askan.

[Länk till en relevant artikel av en MDC-T ledarfigur: http://www.swradioafrica.com/pages/crashburn050109.htm]

ZANU-PF Mugabe
Ja, dessa två inställningar kan sägas representera synen på landets närmaste framtid. Båda verkar passa Mugabe väl. Han åkte iväg på semester och ska vara borta en månad från kontoret. Innan han åkte iväg utlyste han en drös interima ministrar och poängterade att han ska forma en regering när han är tillbaka.

[Länk till dagens ledarsida på The Herald: http://www.herald.co.zw/inside.aspx?sectid=2151&cat=10]

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Denna dag var också bankköerna långt större än vanligt. Under cirka tre veckor har enskilda zimbabwier kunnat ta ut 500 000 zim dollars. Idag fick de ta ut 10 miljoner för en vecka. Denna exceptionella höjning och policy ändring från dagliga uttagskvoter till veckovisa får dock negativa konsekvenser väldigt snabbt. Igår var en USD värt cirka 2 miljoner, idag ligger den på mellan 7-10 miljoner (beroende på hur mycket och var du växlar). Med andra ord, har policy förändring inneburit en hyperinflation om minst 350 procent över en enda dag (!).

Bankköerna bestod av ännu större folksamling denna dag, inte bara för pengarnas skull och för att alla vet att pengarnas värre eroderas snabbt, men också på grund av den humanitära katastrofen med kolera i spetsen. Alla försökte ta ut sina pengar så att de snabbt kan omvandla dem till förnödenheter eller åtminstone till hårdvaluta.

Harare city: det här är bara halva kön; runt hörnet på höger sidan är folkmassan minst lika stor

Dessutom är jag säker på att det fanns en oro att pengarna skulle ta slut, trots den nya omfattande injektionen i ekonomin, med 100 miljoner sedlar (igår var största valutan en miljon).

Dessutom är det en allmän ökad konfliktnivå med soldater, poliser och allmänhet som kolliderar.

Av dessa orsaker var säkerhetspådraget stor runtom bankerna idag. Med det hindrade att köerna var ovanligt rörliga och tumultartade idag. De vanligtvis köande var uppspelta idag. För mycket står på spel.

Under dagen utlyste också Mail & Guardian tidningen att Sydafrikas regering har uttalat att MDC och ZANU kommer att inom ett par dagar ha avslutat de konstitutionella förändringar som krävs för att bana väg för en samlingsregering. Jag är tveksam – kanske bara ett annat sätta att inge hopp i en frustrerad folkmassa.

Idag har också premiärministern i Kenya gått riktigt hårt åt Mugabe genom att säga att gamlingen måste tas bort från sin post.

Jag har också fått veta att ännu en kidnappning har skett igår. Ett antal män har under gryningen gått in och kidnappat Jestina Mukoko, ledaren för Zimbabwe Peace Project. Det här en i raden av kidnappningar som har skett sedan April. Det är ytterst sällan personerna har återvänt eller återförts.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Politiska planet
Efter att världsnamnen Annan, Carter och Machel blev skandalöst nekade inträde till Harare helgen innan, började veckan med en pytteliten hopp om en politisk lösning. Sydafrikas regering initierade ytterligare ett möte mellan de tre politiska partiernas representanter. Men ju fler av veckans dagar som räknades bort, desto mindre var förhoppningarna. Redan på torsdag var det klart: parterna hatade varandra så pass mycket att inget positivt kom ut. Istället fick vi veta att medlaren Mbeki beskyllde Tsvangirai att gå västvärldens ärenden och inte respektera Afrikanska traditioner.

Vilken beskyllning! Ska han säga?! Med Mbeki som president i Sydafrika i nästan ett decennium har vi bara sett hur han gick de rikas ärenden. Hur mycket har han brytt sig om dem nästan 20 miljoner fattiga afrikaner i hans land. De rika vita har blivit rikare och rikare medan massorna är kvar i sin fattigdom. Han har anammat nyliberalismen som ekonomisk politik – direkt importerat och påtvingad från västmakter.

Tsvangirai uttalade under veckan att det är ytterst liten sannolikhet för en politisk uppgörelse. Han tror inte längre på en samlingsregering. Kanske den sista spiken i den politiska kistan var när Mugabe utnämnde centralbankschefen Gideon Gono för ytterligare fem år. Gono är, vid sidan av ”Bob”, någon som personifierar orsaken till landets sönderfall. Att ge honom ytterligare fem år är som att säga att ingenting kommer att förändras. Allt snack och genomföring av konstitutionella förändringar verkar mest vara spel för gallerierna och tidsvinning.

Det konkreta planet
Under tiden har koleran utökat sina dödspatruller. När det råder grav brist på vatten och sanitet samtidigt som det råder undernäring kan koleran härska fritt. Dessutom har ju hälsosektorn i landet havererat. Eliterna bryr sig inte om att allokera resurser ens till folkets basbehov.

På onsdagen demonsterade några hundra personer knytna till den kritiska organisationen NCA (National constitutional Assembly). Många blev misshandlade och några blev arresterade. Dessutom har MDC anhängare med familj, inklusive ett litet barn rövats bort. Efter nästan tre veckor finns fortfarande inga spår från dem. Och inte heller finns uppgifter dem tiotalet demonstranter som arresterades för ett par veckor sedan. Dessutom har något annat häpnadsväckande skett: MDC:s direktör för säkerhet har kidnappats från sitt hem.

Till råga på allt har polisen förbjudit MDC att hålla politiska samlingsmöten, förutom på ett par ställen i lördags.

Pengar och arga soldater
Enskilda zimbabwier får fortfarande bara ta ut 500 000 per dag från sina konton. Under föregående vecka motsvarade beloppet ungefär två SEK. Du kunde inte ens köpa en kvarts limpa för dem pengarna. Ändå var köerna flera och massivare än vad jag har sett hittills. Folk är desperata att ta ut minsta lilla för att möta de mest akuta behoven. Och inte har de särskilt många andra inkomster att förlita på heller.

Harare city söndag: ett lugnt kvarter med banker

Bankköerna urartade till slut. För ett tiotal dagar sedan slogs soldater i Mutare efter att de inte fick ut sina kontanter. I helgen skedde liknande våldsamheter i centrala Harare. Soldater som nekades kontanter eftersom de hade tagit slut, blev så arga att de letade rätt på illegala valutahandlare runtom stan och började slå och jaga dem. De slog också sönder bankers fönster och utförde annan vandalisering. Samma sak skedde på lördagen och även på söndagen då bankerna inte ens var öppna. När polisen hade kommit till platsen hade soldaterna sprungit iväg, men vittnesmål pekar på att de snarare att tilläts springa iväg. Det vore en ogynnsam syn att se de båda säkerhetsstyrkorna braka ihop.

Hyper-dyper inflation
Inflationen är extrem: I början av augusti, när centralbanken tog bort tio nollor fick man 21 ZWD/USD (i kontanter) och 130 000 (elektroniskt). I dagarna får du två miljoner ZWD/USD (i kontanter) och okänt antal ”quintillions”, 18 nollor (elektroniskt). Det innebär att den kontanta inflationen är MINST 9,5 miljoner procent under fyra månader och den elektroniska är obeskrivligt högt. Elektroniska överföringar sker mindre sällan numera men på Zimbabwes aktiebörs sker transaktioner i ”decillions”, 21 nollor. Troligen är också kontant inflationen mycket mer eftersom USD priserna har också ökat i krisens och bristens Zimbabwe. Allt fler affärsställen får prissätta i amerikanska dollar, och andra tar sig friheten utan formell laglig tillåtelse.

Sammantaget kan jag med gråten i halsen konstatera att det kommer att bli ännu värre den närmaste tiden. Rent konkret innebär det att allt fler går hungriga insjuknar, dör, flyr utomlands, inte får utbildning, som övergår till kriminalitet, prostitution, mm.

Civilsamhället
Under två dagar samlade NANGO (National Association of Non Governmental Organizations) sina medlemmar för att rådgöra om vad som bör göras i detta förvärrade situation. Slutsatsen är uppmaningen till att parterna bör komma överens, att de bör respektera lag och ordning, mänskliga rättigheter och att involvera civilsamhället i processen.

Den norra regionen i NANGO går lite längre och manar till solidaritet med fackföreningsrörelsen ZCTU. De ska på onsdag hålla en demonstration i city med uppmaning till centralbanken att ta bort dem dagliga uttagskvoterna för kontanter.

Vi får se hur det går. Det bästa vore väl ändå om alla tre grupper; poliserna, soldaterna och folket gick ihop. En dröm.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingskonom i Harare för Afrikagrupperna