– Bara ett av tio barn får tillräckligt med näring, säger chefen för Zimbabwes livsmedelsråd George Kembo. Hos FN:s underställda nyhetsbyrån Irin kan du läsa mer. Sida har tillsammans med många andra biståndsaktörer,  gett stöd för framtagandet av undersökningen.

En annan rapport kom nyligen om hur livet är på landsbygden: Zimvac 2010 report som är gjord av Zimbabwe Vulnerability Assessment Committee (ZimVac). Rapporten är gjord för ge strategisk information om hur det är på landsbygden och att identifiera de största utmaningarna och hur leverbrödet kan förbättras och utvecklas för att bli hållbart och tillgängligt för många.

Några fakta från rapporten:

• 86 % av barn mellan 6-17 år går i skolan.
• 33 % av hushållen tar vatten från osäkra vattenkällor.
• Den informella sektorn är fortfarande den dominerande sektorn när det gäller att handla varor till hushållet.
• En kyckling kostar i genomsnitt $ 4.
• Det som hushållen lägger mest pengar på under en månad är transportkostnader.
• Den genomsnittliga storleken på en flock boskap är 5 stycken per hushåll.
• I genomsnitt skördar ett hushåll 630 kg olika matgrödor,  för en genomsnittlig matkonsumtion behövs 745 kg per år.

Dela med andra

Viola, Tambudzai,  Ravio, Anna, Patricia, Fungayi,  Nyeveru, Saruna, Precious , Phinwayi  och Patience har alla deltagit i en utbildning i hur de kan göra föra att driva egn affärsverksamhet i liten skala. Utbildningen blev ett lyft för alla kvinnor som deltog, de har lärt sig sköta bokföring och använda sig av marknadsföring.  Det har bidragit till att kvinnorna tjänar pengar och blir  självförsörjande. Många har till exempel nu möjlighet att betala skolavgifter för sina barn.

Arrangör av utbildning var FACT-Chiredzi som är en av Afrikagruppernas partnerorganisationer. Alla kvinnor som gick utbildningen är på något sätt involverade i FACTs verksamhet, genom att till exempel vara en peer-utbildare eller hemsjukvårdare. Många har deltagit i FACTs aktiviteter  i flera år. Kvinnorna delar gärna med sig om sina livsöden och situationer.  Här är ett axplock:

-          Jag har fyra barn och nio barnbarn, berättar  Anna. Tre av min barnbarn är nu föräldralösa.

-          Jag ändraded mitt beteende efter jag hade  testat positiv, säger Nyeveru och fortsätter,  många av mina vänner har dött i hiv och aids och det är tack vare de kunskaper som  jag har fått genom FACT som jag har klarat mig.

-          För några år sedan var sängliggande men nu är jag helt återställd och har lyckats förbättra  mina familjerelationer, förklarar  Precious om vad FACT betyder för henne.

Målgruppen som FACT arbetar med är före detta sex arbetare. Kvinnorna är ofta ensmanstående och har svårt att få gehör för sina åsikter i samhället. Men genom utbildningar som denna får de en självkänska som bidrar till att de vågar mer och människor i deras omgivning ger dem respekt.

Dela med andra

Janet Zhou

Det sa Janet Zhou, handläggare på Zimbabwe Coalition on Debt and Development (ZIMCODD), vid lansering i Bulawayo av en manual som ”vanliga människor” kan använda sig av för att förstå problematiken kring skuldfrågan. Zimbabwe är ett land med höga utlandsskulder (närmare 5.7 $ miljarder). Skulderna kommer främst ifrån tre olika faser. Problemet är att utlandsskulden växer för varje dag som går och hur ska Zimbabwe kunna betala tillbaka denna enorma summa? Är det verkligen den ordinära människan på landsbygden som ska betala tillbaka?

En av föreläsarna, Tirivangani Mutazu, från organisationen Africa Forum and Network on Debt and Development (AFRODAF), påpekade att zimbabwierna betalar skatt, de få som har arbete, men trots det finns det inga pengar över som regeringen kan använda till utbildningsfrågor, hälsovård, infrastruktur osv.

Manualen definierar skuld som ”There is not free lunch in this world”. Vid mötet deltog olika aktörer på gräsrotsnivå som  kommer att ha nytta och använda  utbildningsmaterialet i sina aktiviteter. Manualen  är till för kommuner och är skriven på ett lättförståligt språk och med bilder  för att nå de marginalisrade och utsatta grupperna i samhället. ZIMCODD hoppas att genom publicera utbildningsmaterialet att det blir en fokusering på skuldfrågan, eftersom Zimbabwe just nu befinner sig i en kritisk fas i sin historia när sammarbetsregeringen ska ta tag i många problem som har drabbat kvinnor och barn hårdast. Vid nästa utgåva hoppas ZIMCODD kunna ge ut utbildningsmaterialet på de lokala språken för att kunna nå alla grupper i samhället.

Afrikagrupperna har stött ZIMCODD sedan 2002 och koalitionen firar 10 år i år.

Dela med andra

Ett par veckor dessförinnan säger en annan, småfull medelålders trevlig svensk man: “vad hade Afrika varit utan britterna!?”.

Och ett par månader därefter återträffar jag ett trevligt italiensk diplomatpar, och mannen undrar med negativ klang i rösten: “Vad har afrikaner bidragit till civilisationen egentligen? Varför finns det inga magnifika byggnader eller skrifter?”

När jag berättar för dessa personer om Afrikas historia, som inkluderar allt ifrån välstånd, demokrati, interkontinentala handelsvägar, samhällen utan fattigdom, bidragen till vetenskap, konstformer, men också om imperier, konflikter, och annat elände – precis som i andra delar av världen, rubbas deras sinnen. När jag berättar om att Afrikas utveckling skars av till en ond cirkel av underveckling efter en aggressiv, rasistisk kolonialism, går det inte att undgå förändringen i deras hållning. När jag till detta lägger till det postkoloniala kalla krigets minst lika aggressiva maktspel, går det inte undgå att märka hur lite de kan egentligen. Men naturligtvis kan jag inte på ett samtal helt svänga sådana tankar som har tagit ett liv att framkalla. Sedan är stolthet en stark motsättande kraft mot ny kunskap och nya perspektiv.

Det är störande men mest tragisk med dessa polariseringar och enkla, statiska tankemönster. Det är som om folk letar efter orsaker att rättfärdiga deras egna privilegier, högre ekonomiska situation, och makt. Det är ungefär som när män försöker rättfärdiga sina handlingar genom enkla förklaringsmodeller om kvinnans “natur”. Folk tittar alltför ofta efter olikheter, när vi är så extremt lika – det är bara uttrycksätten som annorlunda.

En omfattande argumentationslinje och sinnelag är att Afrikas problem är hemmagjord. På det sättet trycker de ifrån sig ansvar. Men i en global värld krävs bredare och dynamiska analyser. Till exempel har ju dem dåliga ledarna i Afrika hela tiden fått uppbackning av dåliga ledare utanför Afrika. Men eftersom kontinenten har drivits ned till underutveckling har befolkningen små möjligheter, med låg nivå av frihet och makt) att tillsätta bättre ledare. De interna och externa eliterna är för starka. Det är där organisationer som Afrikagrupperna och andra likasinnade solidaritetsorganisationer och biståndsorgan kommer in. En kamp för att stärka grundvalarna för samhället och befolkningen i syfte att kräva bättre livsvillkor. Ledarna bör tjäna folket och inte tvärtom.

För att kunna göra det måste polariseringar inom varje samhälle minskas. Zimbabwe är också ett polariserat land. Just nu har partiet MDC (Movement for Democratic Change) liten respekt för civilsamhällets organisationer. De har i sin tur ungefär lika lite respekt för MDC. Sedan har affärsvärlden lite respekt för de två nämnda grupper, inklusive fackföreningsrörelsen. Sedan finns det polariseringar och segregation mellan olika befolkningsgrupper. Det finns afrikaner, asiater och européer i landet, och en mix mellan dessa grupper. Dessa grupper har väldigt lite kontakt med varandra förutom möjligen fåtalet organisatoriska, affärsmässiga, och regeringsrelaterade möten.

Polariseringar är tragiska eftersom samhällen går miste om så mycket gott som integration skapar. Men överlag är jag positiv. Vi har kommit en bit längre vid en jämförelse med bara 50 år sedan, både i Zimbabwe och i många andra länder. Men kampen för en riktig enhetlig mänsklighet går vidare.

/Deniz Kellecioglu, en turkisk utvecklingsekonom från Sverige i Zimbabwe

Not: Detta är mitt sista inlägg ifrån Zimbabwe för denna blogg. För er som gärna vill fortsätta hålla kontakten nås jag genom deniz.kellecioglu@gmail.com och +46 (0)76 261 9367.

Dela med andra

Sedan är det svårt som amatörfotograf att fånga händelser och glimtar ur samhället. De mest representativa bilderna är ju svårast att ta – för vem som helst. Dessutom kan vissa tycka att det är stötande att ta bild på deras misär fyllda vardag, vilket måste respekteras.

Trots dessa förutsättningar är vi stolta att presentera ett antal fotoalbum, tillhörande denna blogg och Afrikagrupperna. Förhoppningen är att skapa ett större djup och bredare förståelse av samhällena och livsvillkoren i Zimbabwe. Sedan ska det sägas att urvalet representerar dem finaste och mest intressanta fotona.

Låt era sinnen vidgas! Klicka http://picasaweb.google.com/ZimbabwePictures

(I framtiden klicka på “Picasa fotoalbum under rubriken “bloggrulle” nedan till höger)

Nedan följer ett smakprov från busstationen i Harare förorten Mbare med patrullerande kravallpolis (tagen i smyg med mobiltelefon vilket jag har fått göra ofta…

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna.

Dela med andra

Det är allmänt känt att landets naturrikedomar, både jordbruksarealer och mineraler länsas av hårdföra militärer eller av individer anknutna till dem.

För ett par månader sedan publicerade centralbanken en lista över landets potentiella mineralresurser:

Guld: 13 miljoner ton
Platina: 2.8 miljarder ton
Kromit: 930 miljoner ton
Nickel: 4.5 miljoner ton
Kol: 26 miljoner ton
Diamanter: 16.5 miljoner ton
Järn: 30 miljarder ton
Koppar: 5.2 miljoner ton
Metangas: störst i södra Afrika

(källa: Standard Bank Economics 26 Mars 2009)

Om ovanstående stämmer innebär det bland annat att bara guldet har ett värde på över tre miljarder SEK (guld kostar nu ca 250 SEK per gram). Centralbanken uppskattar också att bara den illegala utforslingen av diamanter uppgår till över 300 miljoner USA dollars varje månad. Utmaningen är att kontrollera denna utflöde, men också att omsätta det till värde för hela landet och hela dess befolkning. I så fall skulle diamantpengarna räcka gott och väl till statens och landets behov.

Vi får också vara försiktiga med siffrorna (som vi alltid ska vara med siffror). De här är ju trots allt sammanställda av landets centralbank, en länsande institution. De överdriver förmodligen för att kunna sälja utvinningsrättigheter. Vad vi förstår försöker politiker locka internationella investerare och stater till att framställa pengar till Zimbabwe i utbyte mot utvinningsrättigheter. Hittils har ingen visat någon större entusiatism. Zimbabwe är en het potatis, trots allt. Men annars finns det redan ett antal operatörer i landet, sydafrikanska såsom brittiska.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Dela med andra

Jag är tillbaka i Harare efter en tids frånvaro. En snabb överblick, nyhetsbevakning, lite statistik och många konversationer senare kan jag konstatera att livsvillkoren är bättre nu, även för den stora massan, och inte bara för eliten.

Förbättringen handlar dock om att landet faktiskt hade (till slut) kollapsat vid förra årsskiftet. Då blir det egentligen inte särskilt svårt att åstadkomma vissa positiva förbättringar. Den mest konkreta politiska förändringen är suspensionen av den zimbabwiska dollarn och det totala legaliserandet av utländska valutor. På det sättet sopades extrem hyperinflation bort från vardagen.

En icke-politisk utveckling är att det är skördesäsong sedan mitten av mars. Det innebär att det finns mat att äta, och till och med att sälja. För mig är det märkligt att butiker är ”normaliserade”. Det finns nämligen massor att köpa. Det är också variationsrikt. Ett så stort utbud och variation av grönsaker, frukt, andra livsmedel och saker har jag inte sett här på två år.

Även priserna är någorlunda normaliserade. Med det större utbudet, framförallt av inhemsk livsmedel har priserna sjunkit betydligt. Du kan få viktiga grönsaker för motsvarande 5 kronor kilot. En limpa bröd kostar 6-10 SEK beroende på kvalitet. Den viktigaste produkten, majsmjöl, kostar ca 35 SEK för 10 kg.

Nationell statistik visar att priserna fortsätter att sjunka. Det är verkligen på tiden. Zimbabwes prisnivåer har motsvarat svenska förhållanden under det senaste året. Men det är fortfarande högt jämfört med för två år sedan.

Antalet kolerafall fortsätter att minska drastiskt. Det beror mycket på att regnperioden är över och att biståndsorganisationer har kommit igång på allvar med bekämpning och förebyggande åtgärder. Det har inte samlingsregeringen haft så mycket med att göra.

Ett betydande politiskt beslut har dock varit att tvinga ned skolavgifterna till en hanterbar nivå. Men tyvärr fortsätter skolledningarna att ta ut en annan avgift, ”levy”, som ska täcka skolans fortlöpande kostnader vid sidan av själva utbildningen. Lärarna är i alla fall närvarande för cirka 800 SEK i månaden.

Problemen och de dagliga utmaningarna är fortfarande extremt påfrestande för över 90 procent, och nio miljoner av befolkningen. Det är mycket svårt för utsatta grupper att ta sig upp från ett liv som har slagits i splittror. Om det finns arbete, så är lönen mycket lägre än utgifterna som krävs för att möta familjens basbehov. Det blir ännu påfrestande för hushållskassan om det uppstår sjukdomar eller andra extraordinära händelserna, vilket det ofta gör när människor lever i fattigdom.

Jag läser idag på SVT text att svenskar är bland de mest hoppfulla i världen om sitt liv om fem år, samtidigt som zimbabwier tillhör gruppen som är minst hoppfull om den närmaste framtiden. Går det att exportera hopp?

Vad gäller den politiska atmofären skulle jag kunna skriva spaltmeter. Det händer oerhört mycket varje dag, samtidigt som det inte sker ett dyft. Jag ska istället citera en person från en zimbabwisk organisation: ”jag vet inte vilka som är mest förvirrad, MDC* eller civilorganisationerna”.

* MDC = Movement for Democratic Change, det oppositionella partiet som nu ingår i samlingsreging med partiet som har lett landet sedan självständigheten 1980, Robert Mugabes ZANU-PF.

Dela med andra

Enkla sanningar är lättsmälta. Likt en smörig zimbabwisk avokado mjuknar förenklingar smakrikt på plats i hjärnan. En pusselbit som tycks passa in i ens större människosyn och världsåskådning.
Zimbabwe är ett av dem mest omtalade länderna i världen. Det beror troligen på polariserande förenklingar; svarta mot vita, kapitalism mot socialism och imperialism mot självständighet, äganderättigheter mot rättvisa. Vi lever i en rasistisk värld, men vi lever också i en egoistisk och elitistisk värld.

Eliter försöker vidga och behålla sin makt och sina resurser. Och när det kolliderar med folkets intressen används dessa maktstrukturer och resurser för att köra över dem. Politisk retorik är en sådan maktapparat: med slagord som att man aldrig kommer att låta landet koloniseras igen, koloniseras landet genom att våldsamt stjäla presidentposten och en massa parlamentsplatser.

Och det finns folk som väljer en sida och ser bara en motpol, även i Sverige. En del håller på Mugabe och kompani för att han är ”anti-imperialistisk.” Det finns också de som anser att Afrikas problemfyllda tillvaro är mestadels inhemsk och beror på afrikanerna själva. Det gynnar de att bortse från historiska interventioner, maktstrukturer, ekonomiska ojämlikheter, m.m. Det rättfärdigar deras tillvaro och privilegier att skylla på andra – att de är med och befäster invanda, socialt konstruerade polariseringar vill de inte veta av.

Men imperialism har många ansikten, alltifrån bleka till bruna. Det är elitism och andra element, såsom girighet som driver. Steve Biko, den legendariska frihetskämpen i Sydafrika, varnade för 30 år sedan för ett enkelt ”färgskifte” i landets styre. Han förutsåg då både apartheids fall och dagens Sydafrika scenario med ”vita” som har behållit och utvidgad välfärd och status, medan majoriteten, ofta ”svarta” har små möjligheter att ta sig ur fattigdom. Biko påvisade människors likhet, och manade till att stärka afrikaners självkänsla som har slagits i spillro efter århundraden. Biko, torterades och dödades år 1977 av apartheids polisstyrkor (Bok: Steve Biko ”I write what I like”, Film: ”Cry freedom”, 1987).

I dagens Sydafrika drivs en retorik och program om ”black empowerment”. Men den ”vita” klassen förstärker, lobbar och mutar sig fram för att behålla och vidga sina privilegier. Den svarta eliten hakar på och utnyttjar ”black empowerment” till att tillsätta sina egna på ledande positioner. I Zimbabwe höll den svarta eliten (också med hjälp av den vita) på att tömma statsapparatens resurser vid 1990-talets slut (efter ha skuldsatt landet till öronen). I syfte att fortsatta länsa landet använde de den populära vägen: ta tillbaka mark från de vita. Men undersökningar har visat om och om igen att det var en elitistisk tårtdelning.

I dagens Zimbabwe med en samlingsregering är tendensen tyvärr likadan, om än mindre aggressiv och mindre våldsam. Återigen samlades nyligen de politiska eliterna på ett femstjärnigt hotell för att, under några dagar bli vänner. Efteråt fortsatte de att tjata om finansiella lån utifrån. Pengar som befolkningen ska betala senare. De önskar få över åtta miljarder USA dollars – en summa som är dubbel så stor som landets nuvarande ekonomi, och åtta gånger större än årets statsbudget. Undrar hur de ska använda pengarna?! Under tiden, efter två månader, ser vi endast små förändringar i ett land där mycket kan göras på en gång.

Med en försvagat befolkning kan eliten göra vad som helst. Därför är det ännu viktigare att vidga våra sinnen, och stärka andra medmänniskors sinnen var de än är. Kunskap är ingenting om den inte används. Vi bör organisera oss starkare, så att folket blir en kraft att räkna. Och folkets representanter inom civilsamhället bör också vara uppmärksam på elitistiska tendenser bland sina ledare. Tyvärr en märkbar tendens bland många här i Zimbabwe och bortom. Det blir mycket prat och mindre verkstad.

Nu har jag kanske också gjort en förenkling… förhoppningsvis en annorlunda och inspirerande sådan, dock.

Dela med andra

MDC analysen kan mycket väl stämma eftersom landets BNP värde har mer än halverats under dem senaste elva åren.
I syfte att skaffa resurser har landets nya kabinett, i alla fall MDC strukturerna, försökt charma tänkbara utvecklingspartners, främst från grannländer och Väst. Det är en ytterst tuff uppgift att övertyga länder och investerare att tro på Zimbabwes närmaste framtid.

MDC sitter ju trots allt i en nästan totalt havererat ekonomi med samma personer och parti som är huvudorsaken till sönderfallet. Dessutom har de ännu inte lyckats göra sig av med den ökände centralbankschefen Gideon Gono. Han personifierar landets sönderfall och kleptomani ekonomi tillsammans med Robert Mugabe. Inte heller har politiska fångarna släpps fria. Personer som i månader har suttit i mörka, sjukliga fängelsehålor under tortyr. Inte heller har MDC kunnat balansera emot krafter inom säkerhetsstyrkor som inte släpper den arresterade och tilltänkte vice jordbruksministern. Samma säkerhetschefer tros också ha gett klartecknen till ett antal nya farminvasioner under gångna veckan.
Det ser därför svårt ut för regeringen att ansamla långtgående resurser. Biståndsgivare och investerare vill se konkreta förbättringar innan de går in med betydande resurser. Dessutom genomgår nästan alla länder en ekonomisk kris vilket riskerar att hämma resursflöden till länder som Zimbabwe.

Men en långsiktig farhåga är att regeringen belånar sig en massa pengar som kommer att slå hårt på framtida utveckling. Redan idag är landets utländska skuld lika stor som landets BNP – en skuldsättning som få länder kommer i närheten av. I princip hela skulden är uppbyggt av diktaturer och västerländska internationella finansinstitut. Halva utländska skulden har ärvts ifrån den rasistiska Rhodesia-regimen (när vi räknar med räntor och avgifter). En fjärdedel beror på en skuldsättning som direkt har att göra med kampen mot apartheid Sydafrikas destabiliserande aktiviteter mot Zimbabwe under 1980-talet. Den sista fjärdedelen beror på Världsbankens och Internationella Valutafondens framfart i landet under 1990-talet.

Vi får inte glömma bort att externa krafter har minst lika mycket skuld i Zimbabwes sönderfall som interna krafter. Förutom det ovanstående, vill jag påminna om Storbritanniens negativa roll, särskilt under tidigare premiärminister Tony Blairs mantel. När han tillträdde 1997 vägrade han fullfölja den tidigare regeringens avtal om att finansiera Zimbabwes landreform. Det utgjorde startpunkten och svepskälet för landets elit att våldsamt invadera storfarmer.

Nu behöver den nya regeringen arbeta för att skriva av dessa illegitima skulder, eller åtminstone få dem frysta ett tag. De kan resurser frigöras till sociala sektorer istället för att betala av skulder till rika länder.

Idag är statens kistor tömda, men landets rikedomar i form av natur och människor väntar på att tas tillvara på för alla, inte bara för en liten skara.

/Deniz Kellecioglu, utvecklingsekonom i Harare för Afrikagrupperna

Dela med andra

Epidemin ser dock inte ut att stanna av på ett tag. Utan en fungerande offentlig sektor – utan vårdinrättningar, vattenförsörjning, strömdistribution, sanitetsskötsel, eller matsäkerhet. Regnperioden är i full gång, vilket betyder att regnvatten drar med sig kolerabakterier in i grundvatten som dricks av de flesta. I norra Zimbabwe väntas nu, till råga på allt översvämingar. Här i Harare city är vi dock priviligerade. Enligt The Herald, statstidningen har kommunen kemikalier för att rena vatten så att det räcker fyra månader till.

The Herald rapporterar också om alla organisationer och länder som bistår i kampen mot koleran. Bland annat bistår Sverige med USD 2,5 miljoner. Kina, Zimbabwes ”närmaste vän” bistår med en halv miljon USD. Nederländerna är till synes största givare med USD 11,7 miljoner medan sydkoreanska studenter har gett USD 7 500. Ironiskt verkar koleraepidemin ha blivit regimens enda ”internationella samarbete”. Initialt ledde den till ett omfattande fördömande av Zimbabwes regim och om en förestående kollaps av regimen.

Dela med andra