Zimbabwe idag

Kvinnor berättar om politisk våldtäkt

Läste en artikel i tidningen Sowetan som jag inte kan glömma. Den handlar om kvinnor som Memory Shiirinorira.  Hon har två barn och hoppades på en ljusnande framtid trots sin problematiska tillvaro i slummen utanför Harare och trots alla problem i Zimbabwe idag. Hon röstade på MDC i valet och gjorde sig därmed till måltavla för det politiska våld som slog tillbaka på de som vågade rösta på någon annan än regeringspartiet.

Zimbabwe Rape Survivors Association uppskattar att Memory och 2000 andra kvinnor och flickor utsattes för ”politiskt motiverad våldtäkt i maj och juni i fjol. Nu har Memory hiv och när hon går till kliniken för att få vad mediciner som finns så möter hon ofta mannen som troligen smittade henne. Hon kan inget göra, polisen säger bara att de inte hanterar ”politiska ärenden”. Hon mår inte längre så bra och känner att hon håller på att dö. Själv har hon därför inget att förlora men oroar sig för sina döttrar.
Därför valde hon tillsammans med tre andra kvinnor att tala ut i en kort film producerad av Research and Advocacy Unit (RAU). Genom att sprida sin historia hoppas hon att skapa en opinion som hindrar politiskt våld i fortsättningen.
Se filmen på WITNESS hemsida

Viktoria Olausson, East London, Sydafrika

Mugabe & Co har nu de facto koloniserat Zimbabwe

I söndags förverkligades det alla väntade på: Mugabe svors in för sin sjätte mandatperiod. Han hade enligt valkommission ZEC fått 85 procent av rösterna (2 150 269 röster). Tsvangirai, som formellt var på valsedlarna hade bara fått 9 procent av rösterna (233 000 röster). Det fanns också 131 481 ogiltiga röster, många av dem sägs innehålla illatalande yttringar om Mugabe.

En fantastiskt vändning för båda kandidaterna, i så fall. Tsvangirai måste ha gjort något helt idiotiskt, eftersom han tappade sin självklara seger. Och Mugabe måste ha gjort något så fantastiskt, kanske en ny mirakel-policy för att undkomma Zimbabwes kris (=ironi). Det är också märkligt att bara 2,5 miljoner röstade, när det är minst 6,2 miljoner röstberättigade i landet. Det kan till och med vara så att bara ungefär 1,5 miljoner röstade, resten kan vara injekterade valsedlar.

Hur som helst, nu är Zimbabwes ”president” i Egypten där Afrikanska Unionen har sitt elfte sammankomst. Vissa afrikanska ledare har gått långt i att kritisera valet och Mugabes position. Den som har gått längst är nog Raila Odinga, Kenyas premiärminister, som också fick tampas för att få makt genom demokratiska strukturer. Han anser att Mugabe borde suspenderas från AU och ett fritt och rättvist val borde hållas i hans land. De flesta väntas dock endast konstatera att Mugabe och hans ZANU-PF bör förhandla fram en maktdelning med MDC och deras Tsvangirai. Detta kommer Mugabe att gå med på, men kvalitén och resultaten från dem förhandlingarna kommer att dominera hans vilja.

Däremot anser jag att det finns goda chanser till att Mugabe och hans elitkrets tillåter att MDC bildar regering. MDC har ju trots allt fått erkännandet att de har majoritet nu i parlamentets båda kammare, med underhuset som det viktigaste. Detta kan innebära att MDC får chansen att styra landets socioekonomi åt det håll man förmår och önskar. Däremot kommer Mugabe att sätta sina käppar i hjulet då och då med sitt presidentveto och andra privilegier (t.ex. hot om militärt våld). Detta är nog möjligt för att Mugabe och hans elitkrets är relativt nöjda. De har nu säkerställt sina positioner, privilegier, förmögenheter och åtalsfriheter ett tag framöver.

Låt oss nu hoppas att MDC är kompetenta nog att rädda det sjunkande fartyget Zimbabwe.

Det kontroversiella valet är över!?

För några timmar sedan stängdes vallokalerna till Zimbabwes omval. Det verkar som om det har varit en mycket stor variation på antalet röstande mellan olika vallokaler. Alltifrån långa köer till knappt några röstande under en hel dag. Skillnaden är oftast mellan många röstande på landsbygden (vilka är lättare måltavlor för våld, hot, och propaganda) och få urbana (vilka är mer samstämmiga oppositionella, inte nödvändigtvis starka MDCsympatisörer dock).

Om det är så att miljoner inte har röstat, riskerar de, enligt utsagor repressalier från ZANU-PF milis och säkerhetsstyrkor. Denna avhållsamhet eller bojkott, anses vara framgångsrik enligt flera zimbabwiska webbsidor.

Den kan också analyseras som att väldigt många är dels modiga, dels anser inte regimen vara tillräckligt stark för att genomföra repressalier i så stor omfattning, och dels att de är redo att kämpa ytterligare en omgång. De har inte särskilt mycket att förlora längre.

Parallellt med detta fortsätter ledaren för den mest inflytelserika civilorganisationen NCA (National Constitutional Assembly) Lovemore Madhuku befolkningen att svara på våldet, med våld om nödvändigt. Han menar att konfrontation är det enda sättet att handskas med den brutala regimen. Han uppmanar också, framförallt den urbana befolkningen till massprotester.

En annan intressant händelse idag är kring ett tysk företag, Giesecke & Devrient. De har uppmanats av den tyska regeringen att stoppa sedelleveranserna till Zimbabwe. Företaget har sedan många år tryckt landets (tillfälliga) sedlar, så kallade bearer´s cheques.

Tanken är att begränsa finansieringen av regimens verksamhet, som använder pengarna först. Det finns nu en online petition till företaget för de som vill: http://www.sokwanele.com/thisiszimbabwe/archives/1099#more-1099

Jag är inte helt säker på om det ger någon positiv injektion för befolkningen, dock. Kanske på kort sikt.

Idag offentliggjorde också tidningen Mail & Guardian att Sydafrika i åratal levererat vapen och annan militärutrustning till Zimbabwe. Samtidigt köar hundratals asylsökande zimbabwier till den sydafrikanska ambassaden i Harare, på samma gata som Afrikagruppernas kontor. Och jag undrar om Sydafrikas ledare nu kommer att inse att de inte längre tjänar på Zimbabwes kris. Att de negativa effekterna är på väg att bli större än de positiva. Detta särskilt med tanke på dem zimbabwier som drabbades av främlingsfientligt våld runtom Sydafrika bara några veckor sedan.

Vi ska nog också akta oss för desinformation på internet. I en zimbabwisk blog presenteras t.ex. en skrift som påstås vara utdrag ur regimens strategi under valperioden, där bland annat mord och misshandel anges som metod för att fördärva oppositionen. Där står också att valkommissionen absolut inte får utropa Tsvangirai som segrare. Vid en sådan förestående händelse ska regimen utföra en militärkupp som inkluderar arresteringar av oppositionella parlamentsledamöter. Denna händelse är tyvärr inte osannolik, men det är osannolikt att ett sådant dokument finns. Se om ni vill på: http://www.sokwanele.com/thisiszimbabwe/archives/1104#comment-249528

Till sist, regeringstidningen The Herald:s rubrik för denna valdag är ”Zanu-PF gears for victory” (ZANU-PF gör sig redo för seger). Tillhörande artikel är i princip ett tal av Mugabe, som återigen visar på skicklig retorik. Bland annat upprepar han att återförandet av land till vita, som anses vara ett MDC policy, är att deklarera krig. Läs om ni så vill på:

http://www.herald.co.zw/inside.aspx?sectid=729&cat=1

Nu är det väntan som gäller för oss igen.

/Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

IDAG!?

Idag, fredag är det formellt omval till presidentvalet i Zimbabwe. Regeringstidningen The Herald skriver att valkommissionens styrelsemedlem Justice George Chiweshe meddelar att Tsvangirai var för sen med att avanmäla sig till valet. Därför fortgår valet som planerat, inklusive att Tsvangirai finns som motkandidat till Mugabe på valsedlarna.Ryktet går att alla röstberättigade ska tvingas till vallokalerna. Den som inte har en färgad tumme från vallokalen, anses vara oppositionell och riskerar repressalier. Tsvangirai har uppmanat alla att inte göra motstånd även om de tvingas att rösta för Mugabe. Han anser att ingen viktig ändå kommer att erkänna ett valresultat för Mugabe.

Det talas också om att ZANU-PF:s styrkor har krävt serienumret på de röstandes valsedlar så att det kan kontrolleras senare. I vilken utsträckning alla rapporter om våld och hot stämmer är svårt för oss att avgöra. Men information från flera källor och olika indikatorer bekräftar att våld och skrämseltaktiken är överväldigande.

Till detta hör också att ZESN (Zimbabwe Electoral Support Network), som hade upp till tio tusen observatörer i mars-valet, har nu nekats ackreditering för att täcka detta val. I praktiken finns för dagen några hundra SADC observatörer i ett val med minst sex miljoner röstberättigade.

Det rapporteras om fortsatta vägspärrar av polis och milis. Bland annat rapporterar Svenska ambassaden i landet följande till sina medborgare för denna valdag:

”- Var mycket restriktiva med att röra er utanför hemmet! Rör er inte utanför hemmet efter mörkrets inbrott.
- Ha förråd av mat och vatten hemma.
- Ha förråd av bränsle hemma.
- Försiktighet/vaksamhet vid stopp vid korsningar.
- Ha alltid legitimationshandling tillgänglig.
- Ha med kommunikationsutrustning (mobiltelefon, radio etc)
- Undvik folksamlingar (kan vara krigsveteraner, ungdomsmilis och likn)
- Kör inte länge i närheten av officiella fordon (militärtransporter, polistransporter od)
- Om stoppad av polis och liknande: var artig, vänlig och tillmötesgående.
- Undvik att hälsa med handen (öppen hand, knuten näve). Hälsa om nödvändigt med tummen upp.
- Bär inte med er kamera.

Grundberedskap enl beredskapsplan gäller.
Idag har Sverige officiellt infört en avrådan mot att besöka Zimbabwe, med tanke på den spända situationen. Detta i likhet med bl.a Storbritannien.”

Under tiden fortsätter den zimbabwiska dollarn falla mot avgrunden, fast ännu snabbare. En enda USA dollar kostar nu cirka 35 MILJARDER, dubbelt så mycket som för några dagar sedan.

Sedan ska det noteras att Tendai Biti, som har häktats i två veckor för högförräderi och person nummer två i MDC, har släppts mot borgen.

Sydafrikanske tidningen Mail & Guardian rapporterar på torsdag kväll att Mugabe har uttalat sig om att vara öppen för en dialog med MDC. Men hans parti har tidigare sagt att de är beredda att samtala, men bara efter dagens val. Dessutom tror jag att det är ett trick av Mugabe, att visa sig någorlunda välvillig.

Undrar hur länge vi kommer att vänta på valresultatet denna gång? Är det överhuvudtaget relevant att vänta?

/Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

BLIR DET INGEN FÖRÄNDRING DENNA GÅNG HELLER?

Tsvangirai hoppar av

I söndags deklarerade Zimbabwes mest populära presidentkandidat att hans parti inte ställer upp i valet nu på fredag. De anser att de inte kan tillåta att varje MDC röstande riskerar sitt liv. I partiets pressuttalande pekas åtta avgörande element ut för detta ställningstagande:

• Det statligt sponsrade våldet mot MDC-anhängare,
• Den beskärda MDC valkampanjen,
• Decimeringen av MDC anhängare och personal,
• ZANU-PF:s absorbering av valkommissionen ZEC,
• Attackerna mot kritiska medier och journalister,
• Den styrande elitens respektlöshet för folkets röster,
• Det planerade valfusket,

… med slutsatsen att inget fritt och rättvist val kan hållas. MDC önskar att SADC, AU och FN snarast bör intervenera i landet för att återbörda fred, rättssäkerhet och en atmosfär för fria och rättvisa val. I pressmeddelandet indikeras också att partiet kommer att offentliggöra nya strategier och visioner på onsdag.

Se följande länk för pressmeddelandet med fler detaljer (MDC:s egen hemsida har begränsad åtkomst): http://www.thezimbabwean.co.uk/index.php?option=com_content&view=article&id=13609:mdc-press-statement-on-the-presidential-run-off&catid=31:top%20zimbabwe%20stories&Itemid=66

Följder med avhoppet?

Informationsministern i landet, Sikhanyiso Ndlovu, analyserar Tsvangirais avhopp som feghet. Han berättar också att valkommission ännu inte formellt fått in någon avanmälan från presidentkandidaten, varför de kommer att fortsätta valkampanjen och hålla valet oavsett. Samtidigt anser ZEC att det trots allt går att hålla ett representativt val i landet. Parallellt rapporteras att Tsvangirai övernattar sedan söndagen på den nederländska ambassaden i rädsla för sin säkerhet.

Jurister från SALC (South African Litigation Centre) påpekar att Tsvangirai bör utropas som president i Zimbabwe. Detta eftersom ZEC inte hade mandat att försena omvalet med mer än 21 dagar. Om det ändå påstås att ZEC hade mandat är det enligt Zimbabwes konstitution den kandidat som har fått flest röster i det ursprungliga valet som är segrare när ett omval inte kan hållas, t.ex. på grund av våldsamheter.

Detta spär ytterligare på argumenten om att det nuvarande styrelseskicket i Zimbabwe är illegalt – utan juridiska eller politiska grunder. Men det verkar inte de makthavande männen i Zimbabwe bry sig om.

Kritiker till avhoppet menar att MDC ger upp för lätt och på det sättet förlängs Mugabes period som president med dess maktstrukturer. Zimbabwier borde ha fått en chans till att göra sig av med honom. Vidare anses ett officiellt valresultat med Mugabe som segrare knappast legitimt och han skulle frysas ut ännu mer runtom världen.

Men det verkar som om våldet hela tiden trappas upp, och skulle förmodligen vara riktigt skräckfylld innan valet. Kanske skulle det efterföljande våldet vara mer påtagligt, t.ex. genom en formell militärkupp. Detta eftersom ZANU-PF:s och Mugabes retorik har de senaste dagarna gått ut på att de aldrig kommer att tillåta MDC ta makten i landet. Att de hellre går ut i krig igen. Detta hot verkar ha blivit alltmer konkret även för MDC som inte vill äventyra sina eller sina anhängare liv och leverne efter valet. Kanske nöjer sig MDC tills vidare med en majoritet i parlamentet, som ändå har en stark lagstiftande kraft, vid sidan av sin regeringsbildande struktur. MDC hoppas nog också på att Mugabe inte får legitimitet när ett omval inte hålls – Tsvangirai fick ju (officiellt) flest röster. Men om ZEC håller valet ändå och Mugabe erhåller (officiellt) en stor majoritet av rösterna får han en viss legitim grund.

Internationellt

Under måndagen i New York kommer FN:s säkerhetsråd för första gången ha Zimbabwe på dagordningen. Kina och Ryssland väntas pressas till att gå med på FNinterventioner i landet. FN:s generalsekreterare har under måndagen uttalat förståelse för att MDC hoppar av omvalet, noterar våldsspiralen och uppmanar att våldet måste upphöra. Han kallar också för ett uppskjutande av valet. Under dagen har också Afrikanska Unionen (AU) uttalat stor oro för våldet i Zimbabwe. Även Sveriges utrikesminister har gjort ett eget liknande uttalande genom AU. I sammanhanget kan påpekas att Sverige (såsom de flesta andra länder) avråder från icke nödvändiga resor till landet. Sveriges ambassad i landet rekommenderar sina medborgare att uppvisa stor försiktighet när de rör sig ute, och helst undvika att gå ut i mörker. Ambassaden anser att ”våldet i högsta grad har trängt in i Harare”.

I mäktiga grannlandet i söder, Sydafrika, anser ledaren för det oppositionella partiet Democratic Alliance (DA) Helen Zille att Mbeki bör upphöra med alla diplomatiska och politiska relationer med Zimbabwes nuvarande maktskikt. Mugabe har inget folkligt mandat, anser hon. Hon vill också att även Sydafrika ska implementera smarta sanktioner mot Zimbabwes elitkrets. Storbritannien söker sedan tidigare mandat från sina EU-grannar att utvidga sanktionerna mot Zimbabwes ledarskap. Notera att jag har i andra sammanhang pekat på att sanktionerna inte löser några problem för zimbabwier, snarare tvärtom. Främst genom att sanktionerna används som en förevändning, någonting att skylla på, för det som är dåligt i Zimbabwe.

Ekonomin

Samtidigt fortsätter ekonomin att skrumpna – ytterst nära en ”kollaps”. Ekonomer på plats, genom oberoende tidningen Zimbabwe Independent räknar inflationen till 25 procent per dag (!). Den reala inflationen beräknas numera till ungefär fem miljoner procent (!) på årsbasis. Sedlar räcker inte till. Fattiga människor ser varje sedel som de tjänar in under dagen förtvina i värde. Har de pengar har de ändå inte särskilt mycket varor att köpa. Priskontroller gör att basvaror är extremt dyra eller exporteras utomlands där de genererar mer intäkter.

Samtidigt rapporterar den statliga tidningen The Herald att regeringen importerar basvaran majs i gigantiska mängder för att distribuera runtom landet till starkt subventionerade priser. Regeringen har nämligen implementerat (ännu) en nödåtgärd, kallad ”Basic Commodities Restocking Programme”.

Det låter ju hedervärt. Snart är säkert alla zimbabwiers problem lösta (hoppas ni avläser min ironiska ton).

/Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

Vad är det som händer egentligen?

Innehåll:

1. Inledning
2. Det politiska våldet
3. Vilka styr landet egentligen?
4. Vad händer på marknivå?
5. Vad gör omvärlden?
6. Vad kan vi vänta oss?

1. Inledning
Valen under mars borde ha medfört förändringar för Zimbabwe. Efter ett decennium av snabb socialt, politiskt och ekonomisk nedgång borde ledarna ha bytts ut. Få förväntade sig en mirakelvändning med MDC som det styrande partiet, men åtminstone ett stopp på eländet.

Idag ter sig en positiv utveckling fjärran. Det alltjämt styrande partiet, ZANU-PF och dess ledare trappar hela tiden upp sina repressiva handlingar och retorik. Idag lyssnade jag på Mugabe på BBC:s hemsida, där han uttryckligen säger att de utmanar alla som vill vrida tillbaka självständigheten. I så fall borde han utmana sig själv, eftersom folket har hela tiden sjunkit djupare och djupare in i fattigdomens burar. Zimbabwier har tappat nästan all sin frihet och stolthet med hans och elitkretsens maktmissbruk.

Mugabe sa också, i samma inslag att han är redo att åter kriga om landet ifall den skulle behöva befrias igen. Retoriken går ut på att MDC och Tsvangirai går britternas och amerikanernas ärenden. Men vilkas ärenden går Mugabe och hans kompani. Ja, inte är det folkets i alla fall. Med MDC skulle troligen zimbabwier ha en någorlunda chans att förbättra sina livsvillkor – det har de inte med det nuvarande styret.

2. Det politiska våldet
MDC anklagar regeringen och militären för systematiska angrepp på sina anhängare, särskilt på landsbygden. Kanske vågar dem inte riktigt trappa upp repressionen i de urbana områdena, där oppositionella helt klart dominerar, och där majoriteten är män. Enligt ett uttalande av SOAWR (Solidarity for African Womens Rights) är det (som vanligt) kvinnor och barn som drabbas mest i en sådan här konflikt. Zimbabwes landsbygd består nämligen mest av denna grupp. Männen är oftast sysselsatta med diverse arbeten i de urbana områdena. Enligt SOAWR har 8 000 hus bränts ned, 10 000 har flytt deras hem, och 7 000 lärare har flytt ifrån sina skolor (lärare har pekats ut som en grupp dominerat av oppositionella tankar). MDC menar att minst 70 personer har dödats och ett par hundra är saknade. Det talas om nattliga räder mot oppositionella personer, som kidnappas bort.

Tsvangirai har anhållits tillfälligt och förhörts minst fem gånger av polisen under en vecka. Dessutom verkar det som att hans två kampanjbussar konfiskerats utan särskilda motiv. Tendai Biti, en av de absolut viktigaste figurerna inom MDC har arresterats med motiveringen förräderi. I dagarna ska hans fall prövas i domstol. Han riskerar formellt dödsstraff. Han anses ha utlyst seger för MDC under april trots att inga officiella valresultat hade uppdagats då. Biti hade dittills befunnit sig utomlands under två månader.

ZANU-PF bemöter dessa MDC-anklagelser och utsagor med samma mynt. De anser att det är MDC och deras anhängare som står för våldsamheterna.

Det tråkiga är att ingen oberoende politisk insats, som t.ex. Sydafrika eller SADC, det regionala samarbetsorganet, eller FN har granskat och kartlagt våldsdåden, i syfte att peka ut ansvariga. Däremot har människorättsorganisationerna Amnesty International och Human Rights Watch uttryckligen sagt att våldet är statligt regisserade. Dessutom säger sig BBC ha hittat dokument som pekar ut ett statlig organ, JOC (Joint Operations Command) som ska vara institutionen bakom den våldsamma valkampanjen.

3. Vilka styr landet egentligen?
Det gamla parlamentet är ju upplöst, och inget nytt har fått tillträda. I media framställs makthavare som om de har sina gamla poster kvar. I samband med detta diskuteras huruvida Zimbabwe är i praktiken styrt av säkerhetsstyrkorna. Tsvangirai har explicit sagt att landet numera styrs av militären, d.v.s. en militärkupp har skett. Hur mycket bestämmer Mugabe egentligen? Kan det vara så att han numera är bara en bricka i spelet för säkerhetscheferna? Mugabe skulle kunna förhandla sig till en juste pension, det kan nog inte dem andra. De riskerar att förlora mer, med risk för att bli av med makt, privilegier, inkomster, och kanske till och med förmögenheter. Dessutom riskerar de åtal för forna brott, i form av våldsdåd, korruption och annan maktmissbruk.

Nej, Mugabe är för makfullkomlig för det. Det är nog fortfarande den äldre mannen som styr med cheferna som anhängare och verkställare. Dessa i sin tur mobiliserar sina undersåtar, soldater, poliser, säkerhetspoliser, och parti-trogna organisationer, som t.ex. Zimbabwe National Liberation War Veteran’s Association och partiets ungdomsförbund – båda omtalas som hårdhänta. Resultatet är att säkerhetsstyrkorna och dessa förbund, agerandes som paramilitära försöker injaga skräck i folket, så att de röstar på Mugabe – ”annars blir det krig”.

4. Vad händer på marknivå?
Vad jag förstår från källor (jag är för tillfället utanför landet) är zimbabwiska samhället i ett stillastående vakuum utan särskild verksamhet. Civila organisationer har beordrats att upphöra med all fältverksamhet. Många av dem organisationer har stängt sina kontor avvaktande på någon utväg. Detta drabbar säkerligen den miljonen zimbabwier som är mer eller mindre livnärde sig på livsmedel från FN-organ och andra internationella organisationer. Det sägs (återigen) att den styrande eliten använder hunger som politisk makt. Utsagor berättar om konfiskerade matförråd från dessa hjälporganisationer, som istället används till att ”köpa” röster åt ZANU-PF, och vidhålls från misstänkta områden med MDC röstare.

Samtidigt rapporteras om akut brist på vete till bröd. Det är redan brist på majsmjöl, den viktigaste grödan i landet. Detta på grund av en ojämn regnperiod och vanskötsel av skörden. I detta sammanhang är det smärtsamt att se att Mugabe fick delta i livsmedelskonferens i Rom, anordnat av FN-organet FAO (Food and Agricultural Organisation). (Med reservation för att Mugabe är långt ifrån den enda despoten runtom världen).

Det rapporteras också om en räd mot NCA (National Constitutional Assembly) – det mest inflytelserika icke-politiska organisationen i landet, med påföljden av anhållningar, misshandel och allmän vandalisering av kontor och utrustning.

På det ekonomiska planet är det ofattbart värre än någonsin. Det talas om att inflationen numera är över miljonprocentsträcket! Helt otroligt! Med andra ord, ändras priser förmodligen ett par gånger om dagen! Kanske med 50 procent åt gången! Enligt olika källor behöver en person 5 miljarder (!) zimbabwiska dollar (ZWD) för att köpa en enda USA dollar. Tänk er: man får 5 miljarder för sex kronor. För cirka ett år sedan behövdes ungefär 200 000 ZWD för en USD. Det ger en ungefärlig inflation om 2,5 miljoner procent! Det är nog världsrekord sedan mellankrigstidens Tyskland.

Till och med jag, som nationalekonom och som har bott ett tag i Zimbabwe under hyperinflation, undrar hur folk gör eller inte gör för att (över)leva i en sådan atmosfär.

5. Vad gör omvärlden?
Ja, inte särskild mycket mer än skrivna ord och uttalanden. Sydafrika med Mbeki i spetsen är fortsatt passiva och accepterande. Några regionala länder såsom Zambia, Botswana och i viss mån Malawi och Tanzania har gått ganska långt i fördömandet av Mugabes statsapparat. Utanför Afrika är det förstås Storbritannien och USA som fördömer mest och försöker få aktioner mot Zimbabwe genom FN:s säkerhetsråd. Men Sydafrika, Ryssland och Kina sätter käppar i hjulet. På tal om Kina verkar ingen veta vad som hände med den där vapenlasten som irrade omkring utanför Södra Afrikas kuster med destination Zimbabwe.

De enda observatörer som har skickats är 100 personer från SADC, vilka förväntas bli 400 till antalet fram till valdagen om två veckor. Jag undrar: hur mycket 400 personer kan observera egentligen?

I sammanhanget har 40 afrikanska dignitärer skrivit på ett slags protestbrev till de styrande i Zimbabwe. Men bara ett fåtal regerande makthavare från Afrika och övriga världen. Var är dem? Jo, de är inte särskilt mycket bättre än Mugabe och kompani. Ett exempel: hur kan USA stöda regeringen i Etiopien, som spenderar majoriteten av landets resurser till militära aktioner, samtidigt som flera miljoner (fler än antalet zimbabwier) är nära svältgränsen eller har det riktigt miserabelt? Med andra ord: USA:s intentioner med Zimbabwe är inte trovärdigt humanitära.

6. Vad kan vi vänta oss?
Som vanligt finns det gott om spekulationer för Zimbabwe. Men med bakgrund av ovanstående händelser ser det förstås inte ljust ut. Jag tror att de styrande i Zimbabwe försöker åstadkomma följande scenarier:

A1. De försöker vinna valet genom våld, hot om våld och krig, samt valfusk.

A2. Om 1. inte verkar fungera, kommer de att försöka sig på att avlysa valet. Motiveringen kan vara att omständigheterna med våldsamheter inte kan generera ett fritt och rättvist val. De skjuter valet på framtiden och fortsätter att styra i några månader till i dem gråa (egentligen illegala) maktstrukturerna. Under tiden lägger de upp nya planer och/eller försöker vinna ett formellt presidentval.

A3. Om valet hålls, och det ser ut som att de inte kan utlysa seger för Mugabe, att det formellt utlyses eller väntas utlysas en seger för Tsvangirai, då blir det nog en explicit militärkupp med Mugabe i spetsen.

B1. Det blir någon form av samlingsregering á la Kenya. Det finns ett förslag om att Mugabe fortsätter vara en president, som lämnar makt åt en premiärminister; Tsvangirai och till parlamentet (som numera formellt är MDC dominerat). Men detta scenario verkar i dagsläget inte troligt. Båda presidentkandidaterna hatar varandra. De kan inte tänka sig att behöva dela makt med den andre. Mugabe anser att hans motståndare är en lakej för imperialistiska länder (UK och USA). Tsvangirai, å sin sida, uttalar Mugabe som en diktator.

Men allt kan hända mellan politiker. Det ser inte ut som att vi får ett någorlunda representativt val, med ett representativt valresultat. Om MDC inte får stöd och de förutspår att makten kommer att glida dem helt ur händerna, kanske de blir tvungna att gå med på en uppgörelse.

Vad kommer folket att göra i denna smet? Ska de fortsätta att tryckas mot fattigdom och misär, eller ska de resa sig upp? Troligen det förstnämnde, speciellt när de allra flesta zimbabwier med den där extra drivkraften befinner sig utomlands – ungefär fyra miljoner av landets cirka 13 miljoner.

Ljuset kommer alltid förr eller senare. Frågan är när?

/Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom för Afrikagrupperna

Zimbabwe – fyra veckor efter valdagen

Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom, Afrikagrupperna, Harare, 2008-04-25 kl. 12.00 (lokal tid)

Allt fortsätter. Eländet alltså. Valresultaten är fortfarande ovissa, hyperinflationen stormar fram, köerna ringlar, telekommunikationen är strikt begränsad, och våldet fortsätter.

För några timmar sedan berättade nära vänner till mig om hur de såg poliser storma MDC:s högkvarter i centrala Harare. De hade sett tungt beväpnade poliser ta ut små grupper av människor och forslat dem in i en buss. Andra källor nämner ett hundratal arresteringar. När jag besökte platsen en halv timmer senare var det fullt av bilar och människor utanför byggnaden, men inga säkerhetsstyrkor. Polisen själva har enligt nyhetsmedia sagt att de arresterade är eftertraktade våldsverkare. Oppositionell media menar att det är tidigare arresterade coh torterade personer som hade inhysts i lokalerna för omsorg och samtal.

Det bådar förstås inte gott, särskilt när utsagorna fortsätter om våldsamheter runtom landet. Men det verkar också som att våldsverkare flyttar på sig eller upphör med sina aktioner på vissa håll. Detta på grund av olika motaktioner som invånarna och deras tillhörande säkerhetsstyrkor uppvisar. I sammanhanget bör noteras (igen) att även MDC anhängare verkar ta till våld ibland.

Enligt den statliga tidningen The Herald bör omräkningen vara klar till helgen. Men det hela är vagt, och ingen förväntar någonting längre. Allmän förvirring beskär våra sinnen. De allra flesta tror att eliten fortsätter att vinna tid, i syfte att lägga upp nya strategier och positioner. Det kan till och med vara så att regeringen avsiktligt låter den urbana befolkningen uppehålla sig med att köa och jaga kontanter, bröd, mediciner, och andra nödvändigheter. Dessutom är transporter ett fortsatt elände tillsammans med en allt försämrad telekommunikation. Denna förvirring, aktiviteter och begränsningar avhåller oppositionella från att organisera sig.

På det politiska planet uttrycker alltfler regionala och internationella ledare om  händelseutvecklingen i Zimbabwe. Vissa trappar upp också upp sin retorik. Men tyvärr är det fortfarande på “Valmyndigheten i Zimbabwe bör utlysa valresultaten snarast”-stadiet. Samtidigt rapporterar Mail & Guardina att det kinesiska företaget har återkallat båten med vapenlasten till Zimbabwe. I så fall fortsätter den delsegern, resultatet av internationell solidaritet.

Zimbabwe – det tjugotredje dygnet efter valdagen

Rapport från Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom, Afrikagrupperna, Harare, 2008-04-21 kl. 12.00 (lokal tid)

Självständighetsdagen
I fredags var det nationaldag i Zimbabwe. Den 18 April 1980 utropades landet/staten Zimbabwe, tidigare kallad Rhodesia. Efter självständigheten upplevde landet och dess invånare en snårig, men positiv utveckling i nästan två decennier. Zimbabwe var i mångt och mycket ett exemplariskt land, särskild bland u-länder. Det fanns knappt någon extrem fattigdom att tala om. En förväntad livslängd på 62 år (1987) säger mycket.

I fredags hade Zimbabwier inte särskild mycket att fira. Landets förväntade livslängd är numera 34 år samtidigt som landet genomsyras av politisk ovisshet, våld och hot om våld.

Zimbabwe är också ett träffande exempel på bräckliga, avkoloniserade stater – det kan gå hur som helst. En bräcklighet som härstammar från oansvariga eliter i forna kolonialmakter och oansvariga inhemska eliter. I Zimbabwe´s fall började avgrunden med en kombination av Mugabe och Blair. År 1997 vägrade Blair finansierade Zimbabwe´s landreformer, något som Thatcher hade juridiskt bundit Storbritannien till under år 1979. För någon vecka sedan uttryckte Storbrittaniens nye premiärminister Gordon Brown en vilja att finansiera Zimbabwe´s landreform. Det återstår att se om han överhuvudtaget får chansen.

Valresultaten
Det är nämligen fortfarande ovisst med valresultaten. Idag fick vi veta att valmyndigheten ZEC inte kommer att kunna uppfylla sin uppställda tidplan för omräkningarna. Ingen ny tidsram ges. Det hela är märkligt. Så sent som igår eftermiddag talade jag med en Angolansk valobservatör, som sade att de kommer att vara klara senast på tisdag (= imorgon). Han sade också att de kommer sedan att utanonsera alla valresultat, även den som alla väntar på.

Mugabe visade sig offentligt i fredags på Gwanzura Stadium i Harare, med tusentals åhörare. Arenan var dock långt ifrån fullt, enligt bilder. Han talade om allt möjligt, från kolonialism till moraliska värderingar. Han lät (i min radio) som vanligt, som den äldre farbrodern (”seguru”) som han är känd för här (oavsett om man gillar honom eller inte). Han sade inget särskild om valet eller omräkningsprocessen, men han tackade alla politiska partier och deras anhängare för uppvisat mognad i valprocessen.

MDC anser att omräkningarna egentligen är en valfuskprocess. De anser att syftet är att tilta oppositionens nuvarande majoritet i parlamentet tillbaka till ZANU-PF, och samtidigt framkalla ett omval till presidentposten. Men om ZEC producerar fram en officiell ZANU majoritet till parlamentet kan de mycket väl framkalla Mugabe majoritet i presidentvalet. Då sitter Zimbabwierna i samma sjunkande båt igen.

Det politiska våldet
Mugabe tackade i sitt tal polisen och säkerhetsstyrkorna för deras handlingskraftighet i att kontrollera och hindra våld runtom landet. MDC, å andra sidan rapporterar om tio oppositionella dödsfall, tre tusen hushåll som har fördrivits från deras hem, tusentals som har hotats med våld och hundratals som har fått erfara misshandel av samma säkerhetsstyrkor, inklusive av dem så kallade krigsveteranerna. Den sistnämnde gruppen är ofta inte ens riktiga krigsveteraner utan en skara människor som får sin levnad finansierat av statsmaskineriet. Många av dem riktiga krigsveteranerna är passiva eller oppositionellt aktiva.

Jag får fortsatta utsagor av oroade personer vilka har fått höra om våldet och hoten om våld som kretsar kring deras hembygder, där de har sina barn och släktingar. Ibland har våldet yttrat sig tillbaka dock. I ett fall har byns invånare attackerat tillbaka mot en våldsam soldat. I ett annat har poliskåren stått emot våldsverkarna, med konsekvensen att de har dragit sig tillbaka. I ett annat fall, i Harare förorten Warren Park har en polisman dödats. Enligt dem boende var det ett gäng frustrerade och arga ungdomar som reagerade mot det förestående våldet av polismannen. Men det bör betonas att nästan alla vanliga poliser i Zimbabwe är vanliga, fredliga personer.

Kinas vapenleverans till Zimbabwe
Tre miljoner ammunition till AK-47 gevärer, 1 500 raket-genererade granater och flera tusen granatkastare är lastade på ett kinesiskt fartyg med slutdestination Zimbabwe. Fartyget är just nu på illvägar, tack vare ett intressant exempel på internationell solidaritet.

Det började strax utanför hamnen i Durban, Sydafrika, Indiska Oceanen. Det uppdagades att fartyget innehöll vapenleverans till Zimbabwe. Människorättsorganisationer fördömde leveransen och bad Sydafrika stoppa den. Men Sydafrikas försvarsminister (med medhåll från Mbeki) sade att de inte kan intervenera eftersom de inte tillämpar något vapenembargo mot Zimbabwe (vilket EU, USA och några andra länder gör). En domstol i Sydafrika trotsade detta dock, med motivering att det finns juridiska skrivelser där vapenleverans inte bör ske till stater i sköra tillstånd. Det bästa var att hamnarbetarna själva, med uppbackning från deras fackförening SATAWU vägrade att docka och omlasta fartyget. Det kinesiska fartyget fick inte ens komma till hamnen.

Efter några dagar hade fartyget gett upp och sökt lyckan i Mocambique (Zimbabwe har ju ingen kust). Även det grannlandet tillbakavisade fartyget. Enligt rapporter har den nu åkt till andra sidan södra Afrika, Angola. Förhoppninsgvis fortsätter denna delseger och Angola tillbakavisar också.

Vi behöver fler segrar.