Manifestationen började med att ett 80-tal personer marscherade genom staden. Först gick polisen och stoppade all trafik. Tyvärr kom inte bandet från Frälsningsarmen som var utlovat, men det gjorde inte så mycket för hela demonstrationståget sjöng kampsånger för kvinnans ära. Det var speciellt en grupp av skolungdomar som drog upp stämningen då tåget ”tuffade” på genom stan.  Även om det är ett allvarligt ämne så var det en oerhört glad och positiv festival. Kvinnorna i Zimbabwe har oftast likt kvinnor över nästan hela vår värld inte mycket tid över för nöje, så den här dagen skulle de bara njuta och glädjas.

Det blev en dag fylld med sång , poesiuppläsning, teater och dans. Det delades även ut utmärkelser till kvinnor som hade blivit nominerade av olika kvinnoorganisationer i Bulawayo. Det var alla olika kvinnor som uträttat och betytt mycket i processen för ett mer jämlikt Zimbabawe samt att det hjälp människor i sin närhet. Till exempel en kvinna fick utmärkelse för att hon dels var den första svarta kvinna i Bulawayo som tog körkort. Mary Ndlovu var en annan kvinna som fick utmärkelse, för sitt arbete och det engagemang hon har lagt ner, bland annat i Edward Ndlouvu Memorial Trust , en organisation som Afrikagrupperna stödjer.

I fortsättningen kommer även Joakim Pasma att blogga om sina upplevelser i och med ett fältarbete som han kommer att göra hos Edward Ndlouvu Memorial Trust.

För allmänheten kommer födelsedagen att firas till helgen i Bulawayo, med en gala som varar i 12 timmar. 15 000 ungdomar från olika provincer i landet kommer finns på plats för att bland annat få se lokala och internationella artister.

Det har höjts missnöjda röster, bland annat från politiska motståndare som inte uppskattar en födelsedagsgala när landet har stora problem. En nyligen gjord undersökning visar att nio av tio zimbabwier är arbetslösa. Den pågående strejken bland statsanställda, som strejkar för högre löner, gör inte heller att en födelsedagsfest uppskattas. En fackförningsledare har sagt att detta visar ledarnas klara prioteringar, om de föredrar att planera en fest istället för att ta tag i den pågående strejeken.

Än så länge är det inte känt varifrån pengarna för presidentens födelsedagsfest är tagna ifrån. Det är vanligt med stora donationer från affärsmän, religösa ledare och utländska bidragsgvare som tillsammans med statliga medel betalar kalaset.

Det finns dock många stora frågor kvar att lösa som verkar ha fastnat i förhandlingarna. Just nu pågår en strejk bland statligt anställda som visar sitt missnöje med att de fortfarande inte får ut sin lön eller bara delar av den. De kräver en minimilön på $630. Nu är den lägsta lönen $135.

Det civila samhället och andra aktörer har bjudits in för att vara med och utforma den nya konstitutionen. Kommissionärer för mänskliga rättigheter, valövervakare och media och information har utsetts, men har ännu inte svurits in och börjat sitt arbete.  Det har därför inte skett någon mediareform.

Ett försök till att visa på transparens från den nya regeringens sida är att det för första gången på länge har gjorts en revisionsberättelse över regeringens ekonomi 2008. Rapporten visar på en del exempel på dåligt ledarskap från högt uppsatta tjänstemän.

Nyligen kom det ett direktiv ifrån presidentens parti, som hävdar att alla företag ska ha en majoritet av svarta ägare. Detta ska vara implementerat i april. Direktivet har inte diskuterats i de samlingsregeringens parlament och många tolkar det som att ZANU-PF vill fortsätta att leda landet ensamt.

Många känner sig besvikna över hur trögt det går i förhandlingarna och hur lite delaktighet/transparens  som genomsyrar processen. Det har gjorts uttalanden i media att förhandlingarna ska hållas så internt som möjligt. Till helgen kommer Sydafrikas president Jacob Zuma som är facilitatör att sätta sig med förhandlingsdelegationerna och förhoppningsvis leda förhandlingarna framåt. Eventuellt blir det val någon gång tidigt nästa år, målet att den nya konstitutionen ska vara klar i oktober.

Källor: Chronicle och Zimbabwe Independant

Det nyöppnade kontoret på Leopold Takawira Avenue är fortfarande i sin linda och vi arbetar på att få det helt fungerade. Vi är två som arbetar på kontoret: Ntando Ndluvo, koordinatör och jag, Johanna Arkåsen som är nyanställd program handläggare. Jag har varit i landet i tre veckor och kommer att försöka att skriva på denna blogg relativt ofta. Det är extremt mycket strömavbrott och andra  orsaker som gör att ström och internet inte fungerar.

Människor är nöjda när regnperioden väl kommit till Zimbabwe, landet förvandlas återigen till ett grönskande landskap och för många blir livet lite enklare. På en biltur runt Harares gator passerar jag trädgårdar som ideligen överträffar grannens. Jag kommer på mig själv med att stundtals glömma hur otroligt vackert det är här, det obeskrivligt gröna och praktfulla blir en vardag. När jag kommer körandes på en av Harares gråtonade bakgator slås jag av ett rött sken, stora träd likt jakarandan står majestätiskt på vardera sida om vägen. Träden sträcker på sig så ståtligt som de bara kan för att kunnas mötas längst upp och bilda en drömlik tunnel. Den asfalterade gatan fullproppad med väggropar har dekorerats generöst med röda blad. Det känns genast lite behagligare, lite glamorösare att åka i den ljusgrå Opeln från 90-talet. Jag kan inte stoppa det breda leende som breder ut sig över mitt ansikte, ”har jag kommit till paradiset” frågar jag mig själv.

Bakom vägkrönet döljer sig dock en annan verkligenhet. Där möts jag av flera bilar som med manskraft försöker skjuvas ur väggroparna de fastnat i. Min euforiska känsla avtar ganska drastiskt och övergår istället till irritation över hur man kan ha låtit vägarna förfalla på detta sätt, särskilt när man som bilist måste betala för att de ska underhållas. Jag går in på ett Internetcafé och grinighetsnivån arbetar sig stadigt uppåt, nu funkar varken internet eller mobilerna som ett resultat av regnet. Jag är frusen och blöt och jag känner mig pinsamt materialistisk – jag har tröttnat för dagen. Jag slår igen min laptop och dricker upp mitt kaffe samtidigt som jag ganska apatiskt blickar ut över regnet som står som spön i backen. Några dagar senare sneglar jag som vanligt ut genom fönstret på mangoträdet utan mangos som finns i min trädgård. Jag får en chock! Längst upp i trädet ser jag nu hur ovala frukter i rött, grönt och gult breder ut sig. Återigen påminns jag om det härliga som regnet bär med sig, regnperioden är nog inte så dum ändå…

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe på kontoret i Stockholm

Spännande och nödvändigt säger Afrikagrupperna Zimbabwe som är en av de 200 inbjudna gästerna.

Ett litet axplock av vad som lyftes fram i de zimbabwiska nyhetstidningarna idag:

Den Amerikanska ambassaden i Zimbabwe kommer, med invigningsdag idag, supporta en fotoutställning i vilken hur hiv och aids påverkar i landsbygdsområden porträtterats. Bilderna är tagna av ungdomar från Mutasadistriktet i provinsen Manicaland. Innan ungdomarna gick ut och fotograferade gick de en intensivkurs för att lära sig mer om hiv och aids.

Tim Gerhardson från den amerikanska ambassadens i Zimbabwe meddelar ”även om Zimbabwe är ett av de två länder i södra Afrika – det andra är Uganda – som klarat av att minska hiv-infektioner bland sin population, så är landet fortfarande bland de värst drabbade av sjukdomen vilken dödar minst 3 000 zimbabwier varje vecka”.

Ties Boerma som är statistikexpert på WHO meddelar att länder där hiv-infektionerna minskat, exempelvis Zimbabwe, har inte alltid varit länder som fått mycket aids-bistånd och att i länder där god behandling finns att tillgå är hiv-infektionerna stabila eller ökande i antal.
Elizabeth Pisani som är expert på epidemier och tidigare anställd av UNAIDS, meddelar att när människor med hiv inte tar deras mediciner ges viruset chanser att spridas och många människor utan behandling dör innan de hinner infektera många andra med hiv.
”I teorin kan behandling ha en viktig preventiv effekt, men i praktiken kan behandling faktiskt förvärra, uppenbarligen kan vi inte sluta med behandling men vi behöver göra mycket mer förebyggande arbete.

För et exempel på hur Afrikagrupperna arbetar med hiv och aids i Zimbabwe se vår partnerorganisation Zimbabwe Aids Networks hemsida
http://www.zan.co.zw/

Statistik Zimbabwe
Number of people living with HIV: 1 300 000
Adults aged 15 to 49 prevalence rate: 15.3%
Adults aged 15 and up living with HIV: 1 200 000
Women aged 15 and up living with HIV: 680 000
Children aged 0 to 14 living with HIV: 120 000
Deaths due to AIDS: 140 000
Orphans due to AIDS aged 0 to 17: 1 000 000

Källa: http://www.unaids.org/en/CountryResponses/Countries/zimbabwe.asp

Elin Schennings / handläggare Zimbabwe

I talet till WOZA och dess ordförande Magodonga Mahlangu sa Obama:
“Each time they see Magodonga beaten back, beaten black and blue during one protest, only to get right back up and lead another, singing freedom songs at the top of her lungs in full view of security forces, the threat of a policeman’s baton loses some of its power”

WOZA bildades i December 2002 och har sedan dess organiserat fler än 100 demonstrationer för demokrati och kvinnors rättigheter I Zimbabwe.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe