Zimbabwe idag

Tsvangirai återgår till regeringen

Idag deltar Tsvangirai i sitt första regeringsmöte. Under 3 veckor har MDC bojkottat regeringssamarbetet med ZANUpf på grund av bristande samarbetsvilja. Beslutet att återvända till regeringen togs efter ett krismöte med politiska ledare i södra Afrika. Där sades bland annat att ZANU och MDC måste fortsätta samarbetet samt att internationella givare ska upphöra med sina sanktioner mot Zimbabwe.

Elin Schennings, handläggare Zimbabwe

Rural Areas

Dagen hade kommit då jag skulle besöka en by på landsbygden. Dessa ”rural areas” verkar nästan ha uppnått en mytomspunnen status här i Zimbabwe. Jag hade hört begreppet så många gånger sedan jag kom till landet att min nyfikenhet hade kommit till bristningsgränsen. Vad skulle jag förvänta mig? Hur skulle jag bete mig? Många frågor snurrade runt i huvudet när jag satt i baksätet på den stora terrängbilen fullproppad med förnödenheter som vatten och mat. Bara det faktum att vi åkte i denna vanligtvis ganska otympliga bil svarade på en av mina frågor – vägen dit skulle inte bli en dans på rosor. Ntando Ndlovu som är vår koordinator i Zimbabwe och Albert Mazula som är verksamhetschef på en av våra partnerorganisationer – African Book Development Organization (ABDO) turades om att köra den stora jeepen. Det var tydligt att de gjort dessa resor förr då besvärliga poliser, vägtullar och såkallade vägar passerades oerhört smidigt. Denna gång handlade det om en endagstur och byarna låg cirka två timmar bilfärd väster om Harare.

Väl framme möttes vi av glada ansikten. En grupp män välkomnade oss och visade först en grisuppfödning som är ett inkomstgenererande projekt som ABDO och i förlängningen Afrikagrupperna stödjer. Projektet startade då man ville återskapa den grisuppfödning som för 10 år sedan hade varit en viktig inkomstkälla för de boende i byn.
Det nuvarande projektet har bara varit i rullning under ett år men det såg bra ut, grisarna var välmående och idéerna kring hur man skulle expandera och förbättra affärsverksamheten var många. Man önskade exempelvis ha en elektrisk mat- och vattenpump till grisarna så att de kan äta och dricka hur mycket de vill, vilken resulterar i välgöddare grisar som genererar mer pengar. Det förklarades att det faktum att dessa män faktiskt tog hand om sina egna projekt var något ovanligt då kvinnorna vanligtvis tilldelades den sysslan också.

Efter att vi fått en presentation av grisuppfödningen samlades vi för diskussion i en av hyddorna. Nu mötte vi även kvinnorna i byn som förklarade att de också körde inkomstgenererande projekt i form av jordnötssmörtillverkning och skrädderi. Kvinnorna var nöjda med sina projekt och bland dem fanns det också en vilja att förbättra och expandera. Man önskade exempelvis få tillgång till en elektronisk maskin som tillverkar jordnötssmör. Kvinnorna var totalt självförsörjande och de poängterade vikten av att de träffades i gång i månaden för att utbyta tankar och idéer. För mig personligen så var det väldigt häftigt att få träffa dessa självförsörjande kvinnor som verkligen fick plats och tid att förklara sin situation för oss. Det kändes som att denna by hade fått inse styrkan i att båda könen tillsammans arbetade för att generera inkomster. Kvinnorna förklarade att de hoppades att barnen skulle bli inspirerade och se att det är möjligt att försörja sig trots att man befinner sig i en svår situation. De unga tjejerna var intresserade av att starta kycklinguppfödning som tydligen är en bra affärsverksamhet med snabb tillväxt. Männen utryckte en glädje i att man genom projekten kommer tillsammans, gammal som ung och kan utbyta erfarenheter. Byborna berättade också att det fördes en ganska öppen dialog angående sjukdomar som hiv och aids samt sanitära frågor i byn. En man var kunnig i toalettbyggande, så små hus byggda i cement med ett hål i golvet var något som hade blivit lite vanligare i byn. Förhoppningen var att alla 25 familjer i sinom tid skulle äga var sin.

Det kom fram att byborna sedan 1985 tydligt känt av klimatförändringarna då det blivit allt torrare och därmed svårare att odla saker. Byborna visade oss hur de långsamt påbörjat byggandet av ett hus där de så småningom skulle hålla i lite skolverksamhet och diskussioner, det fanns behov av ett samlingsutrymme i byn. Men i nuläget var det endast en grävd grund, materialet för att kunna starta byggnationen fattades.

Efter mycket dans och sång med budskapen att man minsann inte tänkte ”go back” var dags att lämna denna by. Vid det här laget hade även lite barn börjat kika fram här och där, iakttagande följde de våra manövrar runt om i byn. Jag kände att jag lämnade en by fullproppat med traditionella seder, kvinnorna och männen rörde sig hela tiden i två olika grupper, kvinnorna blev tilldelade golvplatserna medan männen fick sitta på stolar och bänkar.
En gammal tradition som symboliserar mannen som hierarkiskt överlägsen kvinnan. En tradition som idag inte har lika mycket symboliskt värde utan är kanske mer en slentrianmässig vana. Många sådana seder finns dock fortfarande kvar i landet och i ärlighetens namn blir de för mig som svensk tjej född på 80-talet oerhört provocerande och i många fall chockerande. Det finns onekligen mycket att göra på jämställdhetsfronten i Zimbabwe.
Vi möttes av både positiva och negativa överraskningar under vårat besök i byn. Det var upplyftande att se att de kunnat dra el till ett av husen i byn men det var nedslående att höra hur de har vatten men inte kan få upp det till en önskvärd volym då byn inte har en fungerande pump. Men det är ju precis så som jag uppfattar att Zimbabwe ser ut idag – frekventa kallduschar, men ganska ofta får man uppleva en varm och behaglig också.

-

MDC fryser samarbetet med ZANU-PF

Fredagen den 16 oktober 2009 deklarerade Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai att hans parti Movement for Democratic Change (MDC) skulle frysa samarbetet med ZANU-PF i samlingsregeringen. Missnöjet över president Robert Mugabes handlingssätt under perioden av delad makt hade kommit till bristningsgränsen när MDC:s kassaförvaltare Roy Bennett onsdagen den 14 oktober 2009 spärrades in för andra gången, anklagad för innehavande av vapen avsedda för terrorism, sabotage och banditism. Roy Bennet är tilltänkt ställföreträdande jordbruksminister men har anhållits precis innan han har blivit installerad. MDC med Tsvangirai i spetsen menar att detta är ett sätt för ZANU-PF att visa att de i praktiken bestämmer.

Tsvangirai har meddelat att MDC inte drar sig ur administrationen men att partiet har brutit kontakten med ZANU-PF, detta inbegriper även utfrysning av ministerrådet och kabinettet där man vanligtvis har stor interaktion partierna emellan. MDC:s talesman Nelson Chamisa har uttalat att MDC fortfarande ska utföra deras uppgifter och funktioner. MDC:s ställföreträdande informationsminister Jameson Timba meddelar att partiet fortfarande ska arbeta för att leverera reella förändringar till folket i Zimbabwe. ZANU-PF:s ställföreträdande talesman Ephraim Masawi uttrycker att hans parti ”inte kommer att ligga sömnlösa över MDC:s beslut då det inte spelar någon roll för dem samt att livet för ZANU-PF rullar på vanligt och att de inte känner att de förlorat något”. Det ryktas dock om att president Mugabe desperat försökte att återetablera överenskommelsen med Tsvangirai sedan beslutet var deklarerat. Ett beslut som enligt Tsvangirai kommer att kvarstå fram tills att Mugabe väljer att följa det avtal ”the global political agreement” – (GPA) som har signerades av båda parter. Avtalet utryckte hur makten skulle fördelas mellan partierna, men har brutits vid ett flertal gånger av ZANU-PF.

Beslutet som tagits har medfört en oro över vad detta ska innebära för Zimbabwes
befolkning. Funderingar om situationen i landet kommer att förvärras har uppkommit, likaså har det uppstått frågor rörande om detta beslut kommer att innebära att ZANU-PF återigen får ett större manövreringsutrymme och om partiet på egen hand kommer att fatta- och implementera politiska beslut. Som motpol till ovanstående tankar finns idéer om att detta beslut var nödvändigt då Tsvangirai måste inta en kraftfullare angreppssätt gentemot Mugabe än vad som tidigare gjorts.

Personligen så har jag inte upplevt någon förändring i atmosfären ute på gatorna i Harare. Befolkningen tycks ha intagit en avvaktande hållning samtidigt som vardagssysslorna utförs som vanligt. Beslutet är så nytt att det bara är möjligt att spekulera i vilka konsekvenser det kommer att få.

En dag med ABDO

Jag besökte African Book Development Organization (ABDO) för att få mer insikt i våra partnerorganisationers arbete. Innan mitt besök visste jag inte mycket mer om organisationen än det som står beskrivet på vår hemsida under projekt i Zimbabwe. Jag spenderade största delen av dagen med Albert Mazula – ABDOs förvaltningschef.

Albert Mazula förklarade att ABDOs fokus i dagsläget ligger på att stödja skolelever med läroböcker, vilket är en vara som det råder stor brist på i landet. Dock har regeringen nu deklarerat att de ska börja tillhandahålla mer läroböcker. Albert Mazula berättade att om regeringen verkställer sin plan så kommer ABDO att återgå till deras gamla fokusområde, närmare bestämt biblioteksböcker. Även om biblioteksböckerna har hamnat i skuggan av läroböckerna så gör ABDO fortfarande mycket för bibliotekskulturen. De stöder 200 bibliotek och förser varje bibliotek med mellan 60-70 böcker per år.

Jag blev extra glad när Albert Mazula berättade att ABDO stöder omexaminationer för ungdomar och vuxna genom att de kan komma till biblioteken och få assistans med inlärningen. Som man kan läsa på vår hemsida under projekt i Zimbabwe – skolan, så ser det zimbabwiska skolsystemet väldigt annorlunda ut från det svenska. Det zimbabwiska skolsystemet är mycket mer definitivt, examinationerna är ofta omfattande och klarar man dem inte så kommer man inte vidare till nästa nivå. Genom att ABDO tillhandahåller assistans för omexaminationer så ger de människor en ny chans vilket är essentiellt i alla samhällen och för alla människor, för får man inga chanser så är man chanslös. Personalen på ABDO förklarar för mig hur de ser människor, som tack vare kunskap går från en känsla av hopplöshet till en uppfattning om att de har makt och inflytande

Som många andra av Afrikagruppernas partnerorganisationer, använder sig ABDO av studiecirklar i deras arbete. Albert Mazula lyser upp lite extra när han talar om studiecirkelmetoden, vilken han menar har varit en viktig komponent till ABDOs framgångsrika arbete. Då det politiska läget i Zimbabwe är så osäkert får man som i ABDOs fall vara lagom försiktig med vad man lär ut och uttrycker till befolkningen för sin egen säkerhet men likväl för den som lyssnar. Personalen på ABDO berättar att de kommit runt det problemet på ett smidigt sätt i sina studiecirklar, de lyfter fram kunskap om individens rättigheter, rätten att välja sin ledare etc, utan att ta politisk ställning.

När dagen började nå sitt slut frågade jag personalen om de har något specifikt problem som det tampas med i nuläget och de svarade att de önskar mer finansiellt stöd för att kunna åka ut oftar

e till utsatta människorna som bor på avlägsna platser. Efter att ha botaniserat bland kontorets böcker och fotoalbum samt blivit bjuden på traditionell zimbabwisk mat – Sadza, var det alltså dags att ta farväl av ABDO för denna gång. Det var himla kul att få besöka en så trevlig arbetsplats fullproppad med eldsjälar och kunskapsrika människor.

ABDO keep up the good work!

Zimbabwe – ett mångdimensionellt samhälle

Jag har nu varit i Harare i ett par veckor och jag har redan fått uppleva och höra saker som gjort stora intryck på mig. Jag var förberedd på att Harare skulle vara vackert redan innan jag anlände men jag kunde aldrig föreställa mig denna bedövande skönhet som staden på många håll besitter. En zimbabwisk vän till mig som bor i Harare tog med mig till Mbizi Game Park, en vilddjurspark som tydligen var välbesökt förr. Väl ridandes genom parken kunde vi se hur naturen fortfarande var oförstört vacker men anläggningen, som var ett lyxigt bygge, var å andra sidan något som saknade underhåll. Poolen längst upp vid utsiktsplatsen hade inte blivit rengjord på månader, kanske till och med år. Hästarna vankade långsamt fram, uppenbart undernärda och trötta. Min vän berättade för mig att detta förmodligen var hästar, som likt anläggningen, en gång varit i toppskick och en god inkomstkälla. Namnen på listan som man skulle signera efter att ha besökt vilddjursparken lyste med sin frånvaro. Tre sällskap på fyra dagar. Vackra platser och byggnader som håller på att förfalla till följd av uteblivet underhåll tycks vara ett genomgående tema i Harare. En stad som förövrigt har en påtaglig modern storstadspuls. Många element i Harare vittnar om rikedom men mycket faller också in under kategorin fattigdom. Klasskillnaderna är uppenbara.

Jag har sett de fattiga områdena i Harare och det är en hemsk syn. Många människor i dessa områden behöver sjukvård omgående för att överleva. Jag minns särkilt en man som med stapplande steg kom fram till mig, från hans ögon och mun rann det en gul varliknande vätska. Mannen försökte utforma en fråga om jag hade pengar men han var till synes för svag för att tala obehindrat. Den mannen behövde sjukvård men hade inte pengar till det, frågan är vilken sjukvård som skulle vänta honom om han hade möjligheten att betala sig in. Jag har redan under min korta tid här fått höra om hur människor sökt sig till den zimbabwiska sjukvården med mindre åkommor, för att sedan ha blivit så vanskötta på sjukhusen att de aldrig kommit ut därifrån. Jag har hört om hur zimbabwier som har råd med landets sjukvård väljer att inte använda sig av den då den är så pass undermålig. I tidningen ”the Zimbabwean” nr 35 år 2009, kan man läsa om hur local government and rural minister Ignatius Chombos ministerium som har Harares fattiga områden på sitt bord, slukade astronomiska summor under 2008 till befolkningens stora förvåning. Vad pengarna mynnade ut i är oförståeligt då Chombos ministerium inte varit involverade i några större projekt förra året. Tvivelaktigt i denna kontext är dock Chombos lyxiga livstil, något som tycks vara genomgående bland Zimbabwes ministrar och dess sammansvurna.

Samtidigt som jag dagligen bevittnar otrevliga saker här, så ser jag också en befolkning som håller hoppet uppe, blickar framåt och som uppfattar att saker har förbättrats på den senaste tiden. Zimbabwe är som vilket samhälle som helst – mångdimensionellt. Zimbabwe är inte synonymt med politisk och ekonomisk förfall, de komponenterna finns otvetydigt i landet men här finns också så mycket mer. Afrikagrupperna håller till i landet för att vi i dagsläget behövs här, men jag vill ändå påminna om att det finns mer än den schablonbild av Zimbabwe som vi under de senaste åren blivit matade med. Att ge ut en onyanserad bild av ett land innebär en förolämpning mot landets befolkning men det kan också medföra en fara då omvärldens ställningstaganden baseras på fel grunder. Jag hoppas att mina bilder gestaltar just ett mångdimensionellt samhälle.

Soliga hälsningar från Harare

Veckans Detta-visste-du-(eventuellt)-inte-om-Zimbabwe

Nu kan du surfa med 3G-nät i Zimbabwe. Från och med december ska det vara rikstäckande och kvalitén motsvara den europeiska.

Att växa upp med sina föräldrar – en självklar rättighet

Tinashe Jojo och hans mamma Dambudzo Nyamunda

-Det är bra att jag har berättat för mina barn att jag är sjuk, för nu vet de hur de ska göra för att inte själva bli smittade och de har fått chansen att acceptera att jag är sjuk, berättar Dambudzo Nyamunda.
Hon har ett vackert, glatt ansikte och livliga ögon. Tinashe Jojo, hennes femåriga son, ser lika glad ut som sin mamma. Han springer omkring på den sandiga gårdsplanen medan vi pratar.

Dambudzo är med i en stödgrupp för människor som lever med hiv. Medlemmarna i stödgruppen fick hjälp att bilda sin grupp av Afrikagruppernas zimbabwiska partner FACT. Dambudzos deltagande i stödgruppen har hjälpt henne att leva ett positivt liv, men har kanske också räddat livet på Tinashe Jojo och hennes två andra barn
-Vissa kulturella sedvänjor ökar spridningen av hiv, berättar hon på Shona genom vår engelskspråkige tolk.
-Som till exempel vadå, undrar jag, och Dambudzo berättar att enligt en sed ärver en man sin svägerska om hans bror dör. Utan att ta reda på vad brodern dött av, gifter han sig med svägerskan. En annan vanlig sed är att man gifter bort sin dotter och då är det ju viktigt att ta reda på om han har hiv, men det gör man allt för sällan.

I Dambudzos stödgrupp stöttar medlemmarna varandra att berätta för sina barn att de lever med hiv, och hur barnen ska göra för att inte själva bli smittade. Det är inte lätt att stå emot samhällets fördomar om människor som lever med hiv, men när Dambudzo såg att hon inte var ensam, gav det henne mod att gå emot strömmen och berätta.
-Jag utbildar mina barn så att de kan göra val i livet som baseras på kunskap. Så att de hiv-testar sig innan de gifter sig, säger Dambudzo.

Dambudzos historia får mig att tänka ett extra varv. Att rätten till föräldrar inte bara handlar om barns välmående här och nu, utan också i framtiden. Att man faktiskt kan rädda livet på en hel generation, om bara föräldrarna får möjlighet att leva tillräckligt länge för att föra över sin kunskap till sina barn. Att det krävs väldigt enkla saker för att göra detta möjligt, som till exempel att stötta en grupp människor att hjälpa varandra.

Inte heller krävs det svåra och komplicerade saker om man vill engagera sig i Sverige för barns och ungdomars mänskliga rättigheter. Det kan handla om att skänka två timmar av sin tid och delta i Världens Barn, till exempel 9-10 oktober, då tusentals frivilliga över hela Sverige skramlar bössor ute på gator och torg. Det är inte bara ett enkelt sätt att ge människor möjlighet att bidra med pengar, utan i lika hög grad att öppet visa sin solidaritet. På Afrikagruppernas hemsida kan du läsa mer om vad du kan göra!

Åh en sån karl

Lite skvaller: Mannen som det handlar om bor och jobbar i Harare. Han har fru och tre barn i sin hemby, men träffade en ung kvinna i Harare som han tänker gifta sig med och som blir med barn. När fru nummer 1 kommer på besök och får reda på detta blir hon alldeles rasande. Fru nummer 2 hävdar uppkäftigt att mannen minsann älskar henne. Mannen själv kan inte förstå varför fru nummer 1 är så besvärlig.

En vän till mannen undrar om han verkligen förstår allvaret i det hela. Har han överhuvudtaget tänkt på att hiv-testa sig? Något i mannens ansikte förändras när vännen säger detta. Han inser att det är allvar. Ja, kanske är det en bra idé att testa sig.

Vad kan en kvinna som befinner sig i fru nummer 1 situation göra? Alltför ofta kan hon inte göra så mycket. Hon kan inte skilja sig – vart skulle hon ta vägen och hur skulle hon försörja sig? Hon kan inte vara besvärlig och kräva att mannen ska vara trogen. Hon kan inte ens kräva att han åtminstone använder kondom. Fast i en dödsfälla. Dessutom får hon höra att hon är besvärlig.

Jag tänker på vad de flesta av mina kompisar skulle säga om de befann sig i ett förhållande med en otrogen partner. Släng dig i väggen, typ. När man pratar om att stoppa spridningen av hiv pratas det en hel del om kondomer. Helt klart viktigt, särskilt för de kvinnor som inte har något annat val än att stanna med en man som är otrogen. Då ska hon åtminstone kunna kräva att han använder kondom. Men hiv har blivit en sjukdom som främst drabbar kvinnor, och för att stoppa spridningen behövs mer jämställdhet. Jämställdhet sitter inte i en bit gummi inte. Nej, vi börjar snacka jämställdhet den dagen fru nummer 1 kan kräva av sin man: Hiv-testa dig, var trogen eller släng dig i väggen. Vi snackar jämställdhet när en man ingår i ett förhållande med en kvinna på jämlika villkor, och inte förväntar sig att han har rätt att ha så många parallella förhållanden som han vill. 

Renias Zukwa träffar jag i en stödgrupp för människor som lever med hiv. När jag frågar medlemmarna vad stödgruppen betytt för dem är han en av de första som räcker upp handen. Han berättar att han fått hjälp att inte leva lössläppt.
-Det var en stor utmaning för mig, men nu är jag trogen mot min fru.
Jag höll på att trilla baklänges och undrade om jag hörde rätt. Undrade var den här mannens mod kom ifrån, som vågade vara så öppen.

Renias deltagande i stödgruppen har inneburit mycket för hans relationer – med barnen, sin omgivning och med sin fru. Han berättar att hans barn vet om att han lever med hiv. Han är inte blyg när han tar sina mediciner, utan gör det öppet så att barnen ser. Han uppmuntrar andra i sin omgivning att hiv-testa sig. Han och hans fru stöttar varandra.

-Efter att jag testat mig accepterade min fru min status, och nu har hon testat sig och hon har också fått stöd att leva positivt. Min fru och jag använder förebyggande metoder. Vi tänker som en familj nu.
Jag frågar honom om jag kan skriva om det som han har berättat.
-Ja visst, säger han och ler. Om jag kan hjälpa någon med min berättelse så är det bara bra.

Ungdomar deltar i kampen mot aids

Rudo och Melody

-När jag ver 15 år funderade jag på att åka till Sydafrika och skaffa jobb, men jag hade också sett att de som åker till Sydafrika utan utbildning inte klarar sig. Somliga prostituerar sig, somliga stjäl eller tigger. En del hittar gamla män som de gifter sig med, berättar Melody Marwissa.

Chiredzi, där Melody bor, gränsar till Sydafrika. Melody är 22 år och är precis färdigutbildad frisör. Att hon skulle gå en yrkesutbildning var inte självklart. När hon gick i sjunde klass dog hennes pappa i aids. Hennes mamma stod ensam kvar att försörja sju barn, en närapå omöjlig situation. Melodys mamma tog kontakt med FACT, en organisation som Afrikagrupperna samarbetat med i över tio år. De stöttar bland annat barn som blivit föräldralösa och hjälper dem att betala skolavgifter, -uniformer, och mat. Med deras hjälp gick Melody ut grundskolan, men utan yrkesutbildning fanns det få möjligheter för henne att försörja sig. Sydafrika är det ekonomiskt starka landet i regionen. Många åker dit i hopp om ett bättre liv, men Melody såg att det skulle vara svårt att få ett bra jobb utan utbildning.  
-Innan jag hann åka iväg frågade FACT om jag var intresserad att gå på frisörutbildningen, så jag kunde stanna, berättar hon.

Melody kan försörja sig själv, hjälpa sin familj och hon är engagerad i kampen mot aids. FACT ordnar utbildningar till ungdomar som vill bli ungdomsinformatörer. Melody har gått utbildningen tillsammans med kompisen Rudo Koko.
-Vi pratar i skolor om hur det är att vara ung, vilka utmaningar man möter och vad man kan göra för att lösa problemen, berättar Rudo, som också fick sin grund- och yrkesutbildning betald av FACT när hennes pappa dog i aids.  

-Många ungdomar behöver pengar till skolavgifter och sånt, och blir ihop med någon för att få råd till det. Vi talar om att de inte borde ligga med vem som helst. Om de inte kan vänta så måste de använda kondom. En del tycker det är ok att vänta, andra vill inte, och då uppmuntrar vi dom att använda kondom och ha en partner. Om någon planerar att gifta sig uppmuntrar vi dom att hiv-testa sig, berättar Melody, när jag frågar vad de säger för att övertyga andra ungdomar.

Arbetet som Melody, Rudo och andra ungdomsinformatörer gör ger resultat. Ungdomar ändrar attityder och beteenden. Antalet människor som blir smittade av hiv i Chiredzi minskar. På sjukhuset ser man att fler och fler hiv-testar sig. Bevis nog för hur viktigt det är att jobba tillsammans med ungdomar och inte bara för dem.

När det inte finns mat

Precious Ndwovu berättar om matkrisen

Framme i Chiredzi. Här finns inga höghus och åtminstone ser inte jag några asfalterade gator, som i Harare. Solen lyser varmare, skönt. Jag får en trivsam känsla i Chiredzi. Kanske beror det på att bostadshusen inte är omgivna av höga murar som i huvudstaden. Jag beundrar de vackra blommorna och exotiska träden som växer i trädgårdarna.

I Chiredzi, liksom i resten av Zimbabwe, återhämtar sig folk från den ekonomiska krisen förra året. Man behöver inte längre åka till Botswana för att köpa mejeriprodukter, eller ta sig till Sydafrika för att köpa majsmjöl. Barn behöver inte plocka upp korn som spillts ut när lastbilar åkt förbi med trasiga sädessäckar. Det finns mat att köpa i affärerna igen och längs vägkanterna står försäljare och säljer frukt och grönsaker. Sedan landet infört US dollarn är valutan stabil, inga galna inflationsnivåer. Människor återhämtar sig, även om det fortfarande inte är bra.

I Chiredzi träffar jag en grupp kvinnor som fått stöd att starta ett jordbrukskooperativ. De odlar grönsaker och frukt. Affärerna går bättre, men det är fortfarande trögt.
-Det är stor efterfrågan på våra produkter, berättar de. Problemet är att det är svårt att sälja varor i en utländsk valuta, eftersom det inte finns tillräckligt av valutan i landet.

Många av kvinnorna som är med i kooperativet har tidigare jobbat som prostituerade, och höll till i stadens öl-hak. De var en av de första målgrupperna som FACT – Family Aids Caring Trust – siktade in sitt arbete på. FACT erbjöd kvinnorna utbildning om vad hiv är och på vilka sätt man kan skydda sig. De erbjöd hjälp att starta trädgårdsodling, som ett alternativt sätt att försörja sig på. Under en tid utökade kvinnorna sin verksamhet. De köpte till och med hönor som de sålde. När krisen kom blev folk tvungna att återgå till byteshandel, eftersom valutan inte var värd något. Kvinnorna i kooperativet hade åtminstone lite extra mat till sig själva och sina familjer, men det var i stort sett allt. Hönsförsäljningen var de tvungna att lägga ned helt.
-I vanliga fall kan vi betala för hyra, skolavgifter och andra hushållsutgifter. Men det året var verkligen en utmaning, berättar kvinnorna.

Den ekonomiska krisen förvärrades av att Zimbabwe är så hårt drabbat av hiv. Man beräknar att ungefär 15 procent av landets 13 miljoner invånare lever med hiv. För de som hade tillgång till bromsmediciner var det nästan ändå meningslöst att ta medicinen, eftersom man samtidigt måste äta näringsrikt.

I svåra tider kan kvinnorna i jordbrukskooperativet i alla fall räkna med varandra.
-När vi står inför ett problem så har vi ett nätverk som kan hjälpa oss. När jag var sjuk och sängliggande kunde jag inte få ihop till hyran. Då fick jag i stället bo här gratis, berättar Precious Ndwovu och pekar på huset som kooperativet äger gemensamt.

Hur klarade sig de familjer som inte har ett sådant stöd? I Zimbabwe har mer än en miljon barn förlorat en eller båda föräldrarna i aids. Hur klarade sig de barn som inte hade någonstans att vända sig? I Världens Barn lyfter Afrikagrupperna fram barnets rättigheter. När ett land kastas in i en kris, som skapas av vuxnas politiska beslut, då är det barn och ungdomar som drabbas hårdast. När föräldrars död påskyndas för att det inte finns tillgång till medicin eller näringsrik mat. När barn och ungdomar står utan stöd från vuxna, eftersom släktingar inte förmår ta hand om släktens alla föräldralösa barn. När barn och ungdomar själva smittas av hiv för att de inte fått kunskap och utbildning, eller för att de tvingas utbyta sex mot utbildning, mat eller beskydd. När barnets mänskliga rättigheter inte tillgodoses måste man sätta in problemet i det politiska och sociala sammanhanget. Därför samarbetar Afrikagrupperna med FACT, som arbetar med både familjen, omgivningen och barn för att i slutändan stärka deras rättigheter.  

Trädgården

Kvinnor berättar om politisk våldtäkt

Läste en artikel i tidningen Sowetan som jag inte kan glömma. Den handlar om kvinnor som Memory Shiirinorira.  Hon har två barn och hoppades på en ljusnande framtid trots sin problematiska tillvaro i slummen utanför Harare och trots alla problem i Zimbabwe idag. Hon röstade på MDC i valet och gjorde sig därmed till måltavla för det politiska våld som slog tillbaka på de som vågade rösta på någon annan än regeringspartiet.

Zimbabwe Rape Survivors Association uppskattar att Memory och 2000 andra kvinnor och flickor utsattes för ”politiskt motiverad våldtäkt i maj och juni i fjol. Nu har Memory hiv och när hon går till kliniken för att få vad mediciner som finns så möter hon ofta mannen som troligen smittade henne. Hon kan inget göra, polisen säger bara att de inte hanterar ”politiska ärenden”. Hon mår inte längre så bra och känner att hon håller på att dö. Själv har hon därför inget att förlora men oroar sig för sina döttrar.
Därför valde hon tillsammans med tre andra kvinnor att tala ut i en kort film producerad av Research and Advocacy Unit (RAU). Genom att sprida sin historia hoppas hon att skapa en opinion som hindrar politiskt våld i fortsättningen.
Se filmen på WITNESS hemsida

Viktoria Olausson, East London, Sydafrika